Gamla tankar kring vetenskap, erfarenhet och pedagogik

”Harriet vilken intressant metakognitiv aspekt du lägger på inlärningsprocessen”!

Den kommentaren fick jag på ett lärarmöte -88, när jag tillfälligt vikarierade på sjukgymnastutbildningen på Hälsouniversitetet i Linköping.

Jag iakttog tystnad resterande mötestid, för det är ytterst frustrerande att inte förstå vad man sagt.

Renlärigheten var då stor inom nyligen införd PBI-metod och de sju stegen blev viktigare än målet.

I detta inlägg vill jag mer belysa baksidan på problem än framsidan, eftersom syntes kan fördröjas om en metod förblir en helig ko.

Lärare må tiga!

Klassisk katederundervisning dömdes ut och lärarna blev stegkontrollanter och fick tiga i församlingen, när PBI metoden gjorde entré.

Studenterna i basgruppen bestämde själva sin kunskapsinhämtning utifrån pappersproblem. Vikarerande lärare från fältet och kollegor som gått fördjupningskurs enligt metoden, kunde berätta om mindre attraktiva sidor.

Ibland kunde de sju stegen innebära den längsta och krångligaste vägen till kunskap.

Kanske metoden inte fått samma genomslagskraft i privat verksamhet, där tid är pengar. Men under 80-talet fanns ingen offentlig oro för finansiering.

Utan egen kunskap fåfängt söka

Ett problem som observerades var att det var svårt för studenterna att söka egen kunskap, när de inte hade något eget att utgå ifrån. Steglöst övertagande av kunskap ansågs inte som comme-il-faut.

Gammalt vetande, färdighet, minnes- och utantillkunskap fick lägre status än snabbt framplockad kunskap från modern kommunikationsteknik. Men datorer lär inte ut orsak och verkan, ser inte sammanhang och kan inte sovra i kunskapsmängeden. Det kan bara människor med erfarenhet.

PBI-krut och gevär sänkte överlastad kanot

Tyvärr blev denna lagrade minneskunskap framställd som tung barlast på en overheadbild av en överlastad kanot, som skulle föreställa gårdagens pedagogik, när metoden introducerades av entusiastiska rådgivare.  Jag förstod aldrig illustrationen, när PBI-krut och gevär blev receptet på modern kunskapsjakt.

Konsulternas argument var att kunskap snabbt blev inaktuell. Jag tror däremot att inpluggad basfakta, minnes- och utantillkunskap är förutsättning för att man på sikt självständigt skall kunna bearbeta kunskap och producera nytt vetande. Hjärnans arbetsminne har mindre lagringskapacitet och ny kunskap måste snabbt ner i långtidsminnet, som sedan kan plockas fram vid behov. Gamla lärdomar och färdigheter behöver beaktas, vårdas för att kunna integreras med nytt tänkande, än att drastiskt slängas överbord.

I vetenskaplig nit hände det att lärare rensade bort, effektiva manuella metoder i utbildningen pga av tunn vetenskaplig utvärdering.

Kanske var en förklaring att disputerade lärare sedan alltför många år, saknar och har tappat beprövad erfarenhet?

Forskning kan långt senare bevisa vad erfarenheten redan vet, men även att vi gjort fel. Tyvärr växer klasskillnaden mellan forskning och klinik.

Man får beröm och uppmärksamhet om en artikel publiceras i ”Scandinavium Journal of Rehabilitation Medicine” men ingen bryr sig om att man är en hejare på att få upp tunga patienter som ramlat i golvet.

Förtrogenhetskunskapen

Problemet är att denna färdighet ingår i den sk tysta förtrogenhetskunskapen, som alltid haft lägre status än ren naturvetenskap. Den tysta kunskapen är svårfångad, men upphör att vara tyst om vi sätter den på pappret. Detta problem sysselsatte redan Platon. Förtrogenhetskunskapen har genom tiden främst burits upp av kvinnor, som tigit alldeles för länge i samhällets församlingar.

Problemet är att den naturvetenskapliga disciplinen enbart sett människan som en organism bestående av ett antal ihopkopplade organ. I klinisk verklighet under rehabilitering är personlighet och resurser av större värde än diagnosnummer och koder.

Forskaren har alltid uppskattat det entydiga och mätbara, blir ofta irriterad över svårfångad och mångtydig verklighet, som antingen pressas in i teorins ramar eller helt enkelt definieras bort.

(”Och han tillkallades från där han var
Att göra mätningarna, beräkningarna
medan jag stod och teg
med de andra mått jag fått fram”

Från diktsamlingen ”Silverskåp” in av Birgitta Lillpers)

Ett gott hantverk

Jag anser fortfarande att sjukgymnastens yrke är ett hantverksyrke. Våra händer är vårt viktigaste arbetsredskap. Förr gick man i lära hos mäster. Frågan är om gårdagens gesällarbeten erhållit samma patina och värde om dessa lärlingar sökt sin kunskap själva?

Utbildningen hänvisar ofta färdigheten till fältet och där behövs mer av handgriplig ledning och ärliga svar på vad som är rätt och fel och mindre av ”Vad tycker du själv?”

Morgondagens sjukgymnast får inte tappa sina händer. Risk finns att huvudet blir för stort och händerna alldeles för små.

Pladdrande papegojor

Ord kan också dölja osäkerhet både hos lärare och student och om kunskap aldrig visas upp, så kan den förtvina av sig själv. Tyvärr finns det i dag alltför många pladdrande papegojor med tomt helhetssynsprat ute i vårt samhälle.

Ibland råder övertro på gruppens dynamik och misstro mot odokumenterad erfarenhet. Argumentera, övertyga, agera belönas mer i basgruppen än att lyssna, beakta och vänta in. Vår uppgift i kliniken är att hitta in till de som drabbats av sjukdom/skada och lyfta fram dolda förmågor. Ofta handlar det om den ädla konsten att hålla tyst, lyssna in det patienten inte säger. Känsla och intuition får större plats i mötet om trygghet redan finns i kunskap och färdigheter. Ibland är vi för säkra, för målinriktade och alltför forcerade. Falska möten och tom behandling kan vara bister verklighet bakom såväl ord som imponerande dokumentation.

Friman rapporten

I Friman rapporten framkom att den problembaserade pedagogiken kan medföra att man glömmer att ge tillräcklig information och bara får svar på de frågor som man ställer.

Risk finns att viktig information faller mellan stolarna. Som man ropar i skogen får man svar.

Visst förutsätter vi att 90-talets patienter är utbildade och ifrågasättande, men i patientrollen är vi alla i underläge och mest vård behöver våra gamla, som kanske varken kan eller vågar fråga. Risk finns också att vårdens vinnare blir de som kan prata och ta för sig.

Resurssvaga grupper kommer att dra det kortaste strået. Risken är också stor att framtida forskning mer fokuseras till köpstarka grupper, som mer kan attrahera merit- och karriärtörstiga forskare.

För att omtanken och rättvisan i vården skall stärkas, så måste undervisning, utbildning och forskning mer förankras i kliniken och utgå från patienten. Uppvärdering av erfarenhet och den tysta kunskapens röster kan endast ske genom tålmodig uppföljning och utvärdering av behandlingsresultat, där både kvantitativa som kvalitativa mått behövs.

Hälsouniversitetets viktigaste uppgift är att förena kunskap, klokskap och erfarenhet inte att skilja dem åt.”

—————————————————————————————————————–

När jag nu 30 år senare läser denna gamla debattartikel, så ser jag stora likheter mellan politiker och folket, som jag då såg mellan kliniker och Hälsouniversitetets vurm för forskningsbaserad kunskap. Tyvärr har många av mina farhågor om orättvis vård besannats med råge.

Däremot är jag inte lika övertygad om att kvinnors röster på universitet och högskolor har öppnat dörren för tyst kunskap. De som höjde sina röster var inte arbetarkvinnor utan medelklassens, deras genusteorier om patriarkala strukturer tycks mer ha permanentat offerkoftan än att ta bort den. Kompetens har nu fått stryka på foten, när könskvotering och mångfald är legio uti samhällets alla vrår. Vanligt folk, där majoriteten kvinnor ingår, liksom utsatta patienter drar som vanligt det kortaste strået, det längre brukar tillfalla politiker och deras karriärlystna tjänstemän.

 Harriet Larsson. Leg. sjukgymnast under 1969-2012.