Allt fler märker i sin vardag att Sverigebilden från statsministern inte stämmer. Ylva Johansson har dock dämpat sig något sedan hon för något år sedan, satt och ljög i utländsk TV om invandringens konsekvenser. ”Ökning av våldtäkter?” ”Nej, inte alls…” Nu använder Annika Strandhäll samma manual och skyller krisen inom sjukvården på alla pensionärer.
Tänk om Löfven i stället för ”rövslickare” kunde ta in personer med stor kompetens inom aktuellt område, men faktum är att chefer sällan väljer någon som är klyftigare än de själva och då förstår vi regeringens sammansättning.
Inger Enkvist, professor i Lund har under många år kämpat mot skolans falska Gudar på skolverket och våra senaste skolministrar, när det gäller skolans förfall i kunskap. Björklund och Fridolin höjde sina stämmor om ordning, reda och stöd och hjälp. Eftersom de vägrade se elefanten i rummet så blev de vackra orden utan fäste, liksom förste lärartjänster, som främst gick till dem som stod rektorn närmast och inte var så kinkiga med betygen.
”Sverige är inte världens bästa land för barn och unga” skriver Inger Enkvist i denna debattartikel i GP.
”Mediokra skolresultat och växande psykisk ohälsa hos barn och unga är inte unikt för Sverige, men den negativa utvecklingen är särskilt tydlig här. Kanske kan den galopperande mentala ohälsan bli den knuff som krävs för att vi ska lyfta blicken och se hela bilden, det vill säga sambanden mellan skola, familj och psykisk hälsa, och att vi gör det ur barnens perspektiv….”
Sverige är inte världens bästa land varken för pensionärer, sjuka, arbetslösa, kvinnor, skattebetalare, skötsamma invandrare, poliser, brandmän, sjukvårdspersonal, socialsekreterare osv. Tyvärr tror jag inte på någon ”knuff,” snarare behövs revolution av ett nedtryckt, förfördelat folk som gör uppror. Men då skulle jag behöva leva i minst 50 år till, viket är osannolikt, fast ingen trodde året innan på Berlinmurens fall, så det är alltid för tidigt att ge upp.