Vänsterns väljare vill inte veta, inte se, inte förstå, när islams kvinnoförtryck synliggörs.

 Journalisten Magda Gad gör det på plats, men radikala feminister stampar på plågade, torterade, våldtagna och brännskadade kvinnor i hela världen, som förtrycks av korantrogna män. Här hemma krystar dessa förrädiska feminister fram ökad anmälningsbenägenhet och smetar ut kvinnoförtrycket med förkärlek på vita medelålders män, eftersom våldtäkternas förövare främst är afghanska män, som inte tar sedan dit man kommer, utan från hemlandets kvinnoförtryck. Dessa gossar får ett ansikte av Annie Lööfs medmänsklighet och hela vänstermaffian lallar med.
Glöm inte att Jan Eliasson, rörelsens beundrade FN man, först allierade sig med generalsekreteraren, när Anders Kompass fick sparken, efter att han berättat om våldtäkter på barn av FN soldager i Kongo.
Nu sitter Margot Wallström och kråmar sig i säkerhetsrådet, tack vare miljonmutor från bistånd och stiftelser till regimer, där kvinnan betraktas som mannens ägodel. För mig är utrikesministernden främsta ambassadören för den feministiska regeringens hyckleri.

Journalisten Magda Gad skriver på Facebook:

”Många har frågat mig varför jag inte rensar mer i kommentarsfälten. 
Det kommer jag inte att göra. 
Min journalistik bygger på öppen kommunikation, det har den alltid gjort och det kommer den alltid att göra. 
Däremot har jag några saker att säga om detta. Och det är med tyngd i hjärtat som jag nu kommer konstatera
 några saker om Sverige. 
Men låt oss börja i Irak. När jag bodde där och rapporterade om kriget förekom ett extremt hat i kommentarsfälten. 
Hat mellan shia och sunni, araber och kurder med flera etniciteter, religiösa sekter och politiska inriktningar. 
Jag raderade när det gick till konkreta hot mot andra eller mot mig. 
Svenskar som inte hade erfarenhet av Irak tyckte att det var jobbigt att ta sig igenom allt detta. 
Men efter ett tag hände något. 
Många började skriva att detta gjorde att de faktiskt lärde sig mycket om den pågående konflikten. 
De fick nämligen bevittna den live – direkt i kommentarerna. 
Diskussionen mellan grupperna blev som ett komplement till min rapportering – där klyftorna mellan
 människorna i Irak framgick i hela sitt kompakta och sorgliga mörker. 

Nu är det med mörker och sorg som jag konstaterar att en liknande diskussion denna gång sker
mellan olika grupper i Sverige. 

Den här gången är det svenskarna som är polariserade och skriver hatiska kommentarer till varandra
ofta utan att ens ha läst reportagen som kommenteras.
Man har bestämt sig på förhand vad både man själv tycker och vad andra tycker och tar inte in något annat. 
Jag ser det som ett tidsdokument över dagens Sverige – och därav ska det finnas kvar. 

Det som jag ser hända i dag är att allt ska tryckas in i höger och vänster – i svensk inrikespolitik.
Även när det som i det här fallet handlar om flickor och kvinnor – i utrikesreportage från Afghanistan.

I mina sämsta stunder önskar jag att jag slutade skriva för svensk media och istället riktade mig till ett land som bara tog in det jag berättade om, utan att dra in det i sin egen bubbla. 
Sverige klarade av att göra det, när jag skrev om våldtagna i Kongo och om kvinnor som sålts som slavar under IS. 
Men den här gången står den egna bakgården och den egna inrikespolitiska diskussionen i fokus. 

I mina bästa stunder förstår jag att det kanske tvärtom är mer viktigt än någonsin att skriva just för svensk media – och på något sätt försöka trycka hål på dessa åsiktsbubblor, som bara studsar mot varandra utan att mötas. 
Helst av allt önskar jag förstås att man kunde se ut från sina bubblor – att de kunna mötas och sprickas upp
 och att man orkade se in i det jag faktiskt skriver om.

Om kvinnor som fått bensin hällda över sig och som tänts på. 
Om Nasrin som kände lukten men som var fastbunden och inte kunde göra något. 
Om Zohra som fick syra kastat i ansiktet när hon protesterade mot att hennes man våldtog hennes lillebröder. 
Om Sohaila som är tolv år och gift med en 60-åring och gråter för att hon inte får gå i skola. 
Om alla flickor som vill dö fast de knappt börjat leva. 
Om kvinnorna som har levt hela liv utan att en enda dag känt lycka. 

Om det systematiska förtryck i landet som drabbar alla men som gör kvinnor till andra klassens medborgare, närmast en slavklass. För många av dessa flickor och kvinnor är den enda utvägen döden. Att ung eller gammal grävas ner i jord och få sluta lida. 
Men innan de dör ville de göra en sak – de ville vittna. De ville att världen skulle lyssna. Och jag lovade dem att jag skulle berätta åt dem. 
Nakna både i sin smärta, sin sorg och sin ärrade hud. 
Att som kvinna visa sig naken i Afghanistan är värre än något annat. Här ses det av många till och med som värre än att begå detta våld mot kvinnor. 
Men dessa kvinnor vågade göra det. 
Inte för att de skulle bli föremål för en inrikespolitisk diskussion i ett land långt bort. 
Utan för att någon skulle se. 
Och lyssna. 
På dem. 

***
Här kan du läsa reportagen:

*Kvinnorna som tändes på med bensin:

https://www.expressen.se/premium/nyheter/afghanska-kvinnor-visar-vad-man-gor-med-deras-kroppar/

*Fick syra i ansiktet när hon protesterade mot att maken våldtog hennes lillebröder:

https://www.expressen.se/premium/nyheter/-han-kastade-syra-pa-mig-nar-jag-ville-flytta-hem-till-mamma/

*12-åring gift med 60-åring:

https://www.expressen.se/premium/nyheter/12-ar-och-gift-med-en-60-aring/

*Flickorna som vill dö:

https://www.expressen.se/premium/nyheter/for-flickorna-har-helvetet-bara-borjat/

*Kvinnorna som aldrig känt lycka och nu är det för sent:

https://www.expressen.se/premium/nyheter/deras-liv-ar-en-vantan-pa-att-fa-do/”

Mer att läsa: http://www.ronie.se/islam/2019/01/01/usa-magda-gad-och-kampen-mot-fortrycket-av-afghanistans-kvinnor/