Kanske det finns hopp, trots presenterat valresultat, när fler personer med inflytande tar bladet från munnen.
I lördagens SvD (29/10) var de representerade på ledarplats av gästskribent Lars Åberg, journalist och författare och på debattsidan av Lars Liljegren, som tidigare var var ordförande i Stochholms idrottsförbund.
Först skriver han om egotrippade föräldrar, som för över sin egen oro för krigshot och klimatet till sina barn, när de inte är upptagna med mobilen och om trånga utrymmen för fysisk aktivitet.
”I skolorna är lärarbristen så alarmerande att man hittar på nya yrkesgrupper.”
Extralärare, stödlärare är mycket populärt från Ylva Johansson. Jag minns från min egen yrkestid att andra kategorier av besökare, än sjukgymnastelever, bara tog en massa tid och kunde sätta krokben för verksamheten.
”……Det är som om barnen och de gamla mest finns för att ta hand om tillfälligt passerande vuxna med olika former av svårigheter vad gäller utbildning, arbetslivserfarenhet och språkkunskaper….
Barn och gamla blir regeringens krockkuddar, precis som skötsamma flickor i skolan.
Tänk om alla gränslösa kvinnor som ständigt kämpar för sina kära ensamkommande kunde ägna en smula omsorg om våra barn och gamla. De offras på det multikulturella altaret, när politiker försöker lösa två av sina skapade problem: personalbristen och arbetslösheten för de som endast bidrar med negativ produktivitet.
”Många av idrottens distriktsförbund börjar alltmer likna regionkontor för Migrationsverket och Arbetsförmedlingen. Men idrotten behöver få fungera normalt och av egen kraft….Många gånger har jag ställt mig frågan om idrottsrörelsen får syssla med idrott?”
Men självklart får SvD visa sin ståndpunkt, när författaren Suzanne Brögger, intervjuvas på Bokmässan: ”Den Danska vägen är farlig. Dansk folkeparti vill ha mer och mer makt för varje år som går…..” får vi redan på första sidan veta och så rullar det på.
Men journalisten Malena Rydell skall ändå ha en eloge för att hon tar med orden från en kvinna, som sitter bredvid den självgoda, bortskämda och förmögna författardivan som bor på landet, långt borta från eländet i storstaden. Jag tror hon blev lika trött, som jag på Bröggers haranger om vanliga människors ilska över de korrekta och om danskar som varnar för Sverige.
”Förlåt, men det är faktiskt så att man inte kan säga vad man vill och vad man tycker och tänker längre. Nej! Det är en väldigt smal åsiktskorridor. Tycker man minsta lilla utanför den så har man myndigheter och allt efter sig som ska korrigera”, förklarar kvinnan uppbragt.
”Vem bestämmer det,” frågar Brögger med mild röst. Svaret kommer omgående: ”Media!”
Den modiga kvinnan, som satt vid bordet intill var dessutom socionom och psykoterapeut. Jag måste nu lova att inte skälla mer på dessa professioner, min förhoppning är att det finns fler med samma kaliber, som öppnar munnen och avbryter dessa psalmverser från korrekta, internationella storheter.
