Gästkrönikör Olle Ljungbeck har tidigare skrivit om dessa tunga besök på familjens hälsocentral. Där bemanningen endast bestod av okunnig utomnordisk personal, som fick svåra konsekvenser för hans hustru.
Jag vet efter lång erfarenhet i vården att många patienter råkat mycket illa ut pga av läkares brister i kompetens. Uppdrag Granskning har belyst problemen med utomnordiska läkares brister, samt deras stora svårigheter att få godkänt i proven för svensk legitimation.
Det viktigaste för Ylva Johansson är att frisera den höga arbetslöshetsstatistiken hos invandrare och då får patienter bli försökskaniner.
Många av oss, som blivit felbehandlade och dåligt bemötta vill inte bråka och riskera stämpeln en jobbig patient, men tröstrikt är att anmälningarna till IVO bara ökar.
Dagens patienter är tack vare nätet mycket pålästa och kan vara läkaren behjälplig, om han eller hon har ett öppet sinne och inte är låst av prestige och gammal hierarki.
Att skriva till ansvariga politiker rekommenderas varmt, eftersom breven måste diarieföras och är offentlig handling, såvida inte uppgifterna i brevet kommer att skada avsändaren och då sekretessbeläggs. Kap 7 i Sekretsslag (1980:100).

…………………………………………………………………………………………

 ”Till sjuklöverns partiledare.

För kännedom till Jimmie Åkesson, jämte lokala sjukvårdspolitiker i Gävle.

(Eftersom traditionell media inte tar in något, som visar konsekvenserna av dagens massinvandring sänder jag ej detta brev av personliga erfarenheter av dagens havererade vård till dessa).

I slutet av juli fick min fru som är 80 år, symptom som tydde på att något hälsoproblem tillstött. Då detta medförde betydande besvär beslöt vi att kontakta läkare. Efter samtal med en sköterska på den lokala hälsocentralen fick vi beskedet, att vi skulle bli uppringda om en timme. Så skedde också. Eftersom min fru kände smärta krävde vi att få konsultera en läkare på centralen. Detta skulle först inte vara möjligt, men genom vår envishet fick vi till slut en tid. 

Ankomna till hälsocentralen fann vi flertalet sittplatser upptagna av utomeuropeiska individer. Ingen erbjöd oss en sittplats trots att ett flertal bestod av ungdomar som troligen enbart var i sällskap. 

På en informationstavla kunde vi läsa att centralen hade 8 läkare.

Vad som trots detta gjorde oss en aning förvånade var att endast en av dessa bar svenskt namn. Så småningom fick min fru komma in till läkare som var utomeuropeisk.

Tyvärr kunde denna läkare inte ställa någon diagnos och inte heller någon av kollegerna som tillfrågades. I stället fick jag beskedet att min hustru fick vänta på diagnostisering och eventuellt behandling om 14 dagar, då annan läkare var åter efter semester. Sålunda fick vi lämna hälsocentralen utan att bli hjälpta bortsett från rekommendationen att inköpa ett receptfritt medel av något slag!

Efter att det gått 14 dagar besökte vi hälsocentralen på nytt. Tyvärr fick vi samma besked som förra gången. Det fanns fortfarande ingen läkare som kunde ställa diagnos. Vi begärde då remiss till sjukhuset, som nekades. Någon annan utväg än att lämna hälsocentralen fanns sålunda inte, varför vi for hem igen.

En vecka senare fick min hustru så svara smärtor i magen, att vi åter tvingades söka oss till hälsocentralen. Min fru var då mycket dålig. Vi hade inte mer än väl kommit in i undersökningsrummet så svimmade hon, som tur var kunde jag fånga upp henne så hon inte slog i golvet. Enligt basala sjukvårdsråd skall man då försiktigt lägga ned en avsvimmad person på golvet. 

Personalen förutom ”läkaren” var alla invandrare med dålig språkförståelse. I stället för att handla sprang de som yra höns, utan att veta vad de skulle göra. När jag fått dem att larma ambulans kom denna mycket snabbt och var enbart bemannad med svenskar som gjorde att det lugnade ner sig betydligt. 

Väl komna till lasarettet gjordes en omedelbar undersökning och läkaren förklarade att hon måste opereras inom två timmar. Hon fick ligga kvar på sjukhuset efter operationen ca tre och en halv vecka.

Den tredje september skrevs min hustru ut från Geriatriken. Hon fick då åka hem till vår bostad  med ”taxiambulans”. Hon hade då kateter eftersom urineringen inte fungerade. Med sig fick hon rullstol och förhöjd toastol. Katetertömningen sköter jag med tömning ett flertal gånger varje dag. Redan första dagen jag gjorde detta funderade jag på att katetern rimligtvis borde bytas ut då och då. Men detta skedde först senare, när jag påtalade detta.

Den 7/9 på kvällen fick min hustru problem och smärta. Vi ringde sjukhuset och de lovade komma kl 11.00 på kvällen. Lite senare ringde de igen och meddelade att de inte kunde komma. Jag fick förutom att varje gång tömma katetern hjälpa henne även vid detta tillfälle så hon kunde somna.

Torsdagen den 9 september kände hon att hon måste få hjälp eftersom hon kände smärta och irritation, men kunde ändå inte urinera. Hälsocentralen lovade skicka en sköterska men någon sådan kom aldrig. Trots att det blev ett enormt regnoväder tog vi därför min bil, lastade in rullstolen och for till hälsocentralen. Efter en stunds väntan fick vi komma in till en sköterska som bytte kateter. Det visade sig då att min anhörig fått urinvägsinfektion. Av denna anledning ordinerades hon en 5-dagars kur med antibiotika.

Vi är kallade för återbesök och för byte av katerslang den 14 september.

Jag vill betona att de sjuksköterskor som vid olika tider behandlat min hustru har visat en stor yrkesskicklighet varför de har vårt fulla förtroende. Detta gäller även operations- och geriatrikavdelningen.

Däremot måste det anses mer än tveksamt med ett så stort antal icke utbildade utomeuropeiska läkare, som därtill inte behärskar språket. Detta gäller även annan utomeuropeisk personal.

Ps. Efter det som hänt måste vi, över åttioåriga pensionärer som arbetat ett helt liv och som fortfarande var för sig betalar en inte obetydlig summa i skatt, ställa oss frågan om det kan anses vara denna slags humanism som sjuklöverns politiker dagligen stoltserar med när de utnämner sig själva till världens främsta humanister, men ständigt smutskastar ett parti som värnar om vårt eget folk. Eller kan det vara samma cynism som man visar mot alla av utomeuropeiska individer mördade, våldtagna svenska kvinnor flickor etc, att med hänsyn till vår ålder kan vi fungera som billiga försökskaniner! Ds.”

Olle Ljungbeck, 86 år. Adr: Hanåsvägen 110, 80591 Gävle

…………………………………………………………………………………………………..

Jag vore tacksam om fler ville skriva gästinlägg om både goda och dåliga vårderfarenheter eller om något annat som ligger Er varmt om hjärtat. För Er som inte har min mejladress, skriva bara ”Gästinlägg” i en kommentar, så skickar jag den direkt.