Glömska och selektivt minne hos MeToo:s kvinnor?

”… Jag blir upprörd över hur media flyttar fokus från alla gruppvåldtäkter till att vita svenska män har tafsat och kommit med skamliga förslag. Allt för att män och kvinnor skall komma på kant, medan förövare kommer undan med sina brott. Det är en utstuderad plan för att splittra befolkningen. Känns otroligt olustigt. Tyvärr går många på det. Denna procedur började i USA” var kommentaren från signaturen ”Hans K” i går.

Canossavandring
Men i MSM pågår en ”Canossavandring” av kulturelitens män, med skam och rodnad lovar de göra bot och bättring i nyhetssändningar och debattforum.

DN:s Peter Wolodarski skrev i sin söndagskrönika (22/10) att vi kanske bevittnar det bästa som hänt i jämställdhet på länge. Tyvärr är jag inte lika säker.

När media med kultureliten basunerar ut samma budskap blir jag misstänksam, för då är det oftast något lurt bakom och mycket som de glömmer.

Glömska
Konstigt att dessa radikala feminister aldrig har kommit på tanken att demonstrera för förortens kvinnor, som önskar få leva sitt eget liv, utan förföljelse av män och deras ”skäggiga skuggor.”

Nej, med sjal på huvudet tågade de för flera år sedan upp till Beatrice Ask och framförde rätten att få bära sjal, efter mycket passande sjal-avrycknings-incidenser innan FI presenterades.

Aldrig ett ont ord om den afghanska sedan ”bacha bazi” där unga pojkar dansar för äldre män, för att sedan bli våldtagna eller om bestialiska gruppvåldtäkter på ensamma kvinnor, där medhårsstrykande domstolar vägrar utvisning.

Aldrig ett ord om hederskultur, balkongflickor, småflickor som mot sin vilja blir bortgifta eller som kommer hem från semester och har svårt att sitta.

Men, nu rullar sexuella trakasserier fram med en vindstyrka, som t.o.m. får kulturchefen Björn Wiman i DN att böja på huvudet.

Selektivt minne
Låt mig tydligt få säga att jag tror att många vittnesmål har god sanningshalt. Personal inom t.ex. restaurangbranschen kan vara utsatta av både anställda och gäster.

Men från min yrkestid inom neurologi, så vet jag hur selektivt och opålitligt vårt minne är, när vår minnesbank analyseras. Det är mycket lätt att vi färgas av nutida strömningar och när radikala feministers kikarsikte inte vill se förortens kvinnoförtryck, finns all anledning till oro.

Vi minns det vi vill minnas!
Ett tag var jag frestad att anmäla en händelse till &MeToo kampanjen från Bergfästet i Laxå 1962. Men jag förstod direkt att mitt minne inte platsade i jakten på vita, medelålders män.

Minns att Cool Candys spelade och hur jag äntligen blev uppbjuden av en kavaljer.

Han tog ett stadigt grepp om midjan och förde mig resolut in i det lilla mörka rum där kärleksparen dansade tätt. Plötsligt kände jag hans ena hand på min okramade stjärt.

Sexuellt trakasseri?

Nej, nej jag blev snarare mer förtjust än förfärad, för att jag också fick vara med i svängen.

Kvinnors ansvar att säga ifrån
Att direkt säga ifrån kan vara svårt första gången ett sexuellt trakasseri sker. Skillnaden kan vara stor, när, hur och var det sker. Och inte minst vilken ställning förövaren innehar. Tyvärr är det enklare att ta på sig offerkoftan, än att vid återkommande upprepningar resolut säga ifrån, att det här accepterar inte jag. Att le och jamsa med tror jag många kvinnor gjorde när den berömde filmproducenten Harvery Weinstein inte höll händerna i styr i hopp om att det skulle underlätta karriären.

Vi har alla ett ansvar för det vi säger och gör, men vad MeToo:s kvinnor ofta glömmer är att deras ansvar är lika stort för det de inte säger och inte gör.



Talibantal utan talibaner?
Gudrun Schyman kanske filar på ett nytt talibantal, utan talibaner, där vita män släpas till skampålen från det strukturella patriarkatet. För hon måste självklart ta hänsyn till vänsterns ”sugar mamas” som bedriver närhetsterapi med brunögda och ensamma barn i obestämd ålder.

Regeringen har sammankallat alla arbetsmarknadens parter, för samtal om vad som behöver göras. Självklart är det besvärligt, när värdegrunden visar sig vara mycket skör, då många av kulturelitens män visar sig ha samma anlag som ”Kapten Klänning.”

Jag misstänker starkt att kommentaren från ”Hans K” inledningsvis är mer sanningsenlig än regeringens vackra, men innehållslösa ord. Splittra, söndra och avleda uppmärksamheten ifrån sig själv har varit maktens medel i alla tider.

( Att gå till Canossa
Canossa är en medeltida borg, numera en borgruin i Italien.
Dit begav sig den tyske kejsaren Henrik IV av det saliska huset 1077. Anledningen var att kejsaren hade blivit bannlyst av påven Gregorius VII för sin uppstudsighet mot kyrkan. Vilket måste upphävas för framtida maktutövning.  Efter tre dagars barfotavandring i botgörardräkt till Canossa fick han sin önskan uppfylld. Därigenom återvann han politiskt status i den pågående så kallade investiturstriden, som var en konflikt mellan påvens makt och kejsarens om kyrkliga ämbetstillsättningar.

Kejsar Bismarck myntade sedan uttrycket ”gå till Canossa” vilket betyder att förödmjuka sig, krypa till korset. Dagens påve är multikulturella godhetsapostlar, som alltför många maktfyllda ämbeten innehar, vars syndare nu tvingas ut på Canossavandring.
Det som upprör påven och hans hov är mer sturska medborgare som vägrar sätta på sig botgörardräkt och ta tillbaka sina åsikter, trots att han med sina småpåvars hjälp vill bannlysa det som skrivs på nätet, som inte överensstämmer med allas lika värde.

Vad kommer nästa drag att bli, när effekten av hot, skrämsel och straff uteblir??)

En reaktion på ”Glömska och selektivt minne hos MeToo:s kvinnor?

  1. Jag trodde att ursprunget till tafsanklagelserna kom från kvinnor i USA som vill göra sig en hacka på framgångsrika mäns plånböcker alternativt klämma dit någon politiskt misshaglig individ. jmfr vad som hände Julian Assange.

Kommentarer inaktiverade.