Eloge till journalisten som avslöjade fusket på KI

Vi är nog många som följde SVT:s tre program om ”Experimentet”.

Journalisten Bosse Lindqvist trägna arbete i hälarna på den karismatiska stjärnkirurgen Paulo Macchiarni ledde fram till ett skakande avslöjande.

Om syftet med Macchiarnis forskning hade givet resultat hade det revolutionerat läkekonsten. Konstgjorda strupar i plast som först preparerades med patientens egna stamceller opererades in i  luftstrupen och skulle växa fast. Men det gjorde de inte, de gav i stället upphov till svåra infektioner med ökade andningssvårigheter fram till plågsam död hos två patienter som opererades på KI, den tredje ligger sedan dess på intensiven och måste sugas var fjärde timma.

Svenskt forskningsrykte har fått sig en kraftig törn och många internationella forskare tycker nog att KI borde få hjälp, när de framöver bestämmer vilka som ska få äran av nobelpriset inom medicin/fysik.

Ära, forskningskonkurrens och en duperande gästprofessor från Italien gjorde att mörklägga och dölja prioriterades av styrelsen och rektor, framför fakta från modiga kollegor som börjat protestera, innan efterklokheten synliggjordes i backspegeln.

Men vi får inte glömma att sjukvården har utvecklats i rätt riktning.

Bemötandet har förbättrats mycket, liksom delaktigheten i behandlingsalternativen, men eftersatta är ännu våra gamla och multisjuka, när svaga länkar i vårdkedjor brister.

Läkarförbundet driver nu frågor om mer rättvis hjärtsjukvård för kvinnor, socialstyrelsen förordar äntligen nationella endometriosmottagningar för plågade och ifrågasatta kvinnor och projekt där vårt eget ansvar för vår hälsa måste öka. Nätet kan vara en guldgruva för patienten, men kan ge doktorn huvudbry när både tid och grundligare patientkunskaper brister.

Otroligt mycket som är positivt har hänt sedan jag började jobba inom vården i slutet på 60-talet. Då gick ronden oftast i ett ”Luciatåg” som numera kan skådas i en monter vid entréhallen på universitetssjukhuset i Linköping och dessförinnan låg patienterna stilla i nybäddade sängar och kunde efteråt fråga ”va sa doktorn, hur mår jag i dag?”

Minns även Arvid 72 år, som låg på neurokirurgen efter en svår hjärnblödning. Han plirade skälmskt när jag kom och sa ”Jag förstår att det är allvarligt, för doktorn satte sig på sängkanten….”