”Vet Ni vad min mor var mest ledsen över?” Avslutade Nathan sin berättelse om sin mor som mirakulöst överlevde Auschwitz.

Jag hade förmånen att ha Nathan, historiker/ forskare från Israel som gäst en helgdag under advent. tillsammans med min dotter och måg. Nathan berättade sin familjs historia med önskan om att fler kunde få ta del av den. Han deltog tillsammans med sina studenter i ett kunskapsutbyte på en gymnasieskola, där min äldsta dotter är religionslärare med stort engagemang för samverkan och utbyte av erfarenheter mellan unga i sin skola och ungdomar i andra länder med andra religioner.

För första gången berättade Nathan för utomstående om sin familjs mörka förflutna.
Jag hade inget svar när det ofattbara kommer så nära, med bilder från en barack och på en arm med siffrorna 79356. Nathan fortsätter ”det var att hon aldrig fick tacka familjen som räddade min fars liv och medfången som räddade hennes eget.”

Nathans mor bodde i Polen med sin mor, far och syskon, när kriget bröt ut. Han berättade vidare från familjens minnesbank, om förföljelser och ökad rädsla bakom stjärnan på bröstet, när levnads-utrymmet krympte. Nathans mor talade aldrig om sin bakgrund, först när Nathan var vuxen kom det små glimtar från det ofattbara som han kunde forma till en berättelse om sina föräldrars öde.

Transport stående, tätt packade i boskapsvagnar där behoven fick rinna rakt ner på glesa golvbrädor. Tanken på att jag med små döttrar finns i en boskapsvagn tar bara slut, det ofattbara får inget fäste i hjärnans synapser.

Många dog på vägen och behövde aldrig läsa inskriptionen ”Arbeit macht frei.” Av familjen var det bara Nathans mor som överlevde, hennes mor, far och syskon gasades ihjäl. I lägret träffade hon en ung kvinna från samma hemby som betydde mycket för viljan att orka fortsätta att överleva.

När krigsslutet var nära tvingades utmärglade fångar ut från lägret, i så kallade dödsmarscher, där ett stort antal dukade under i snö och kyla, när livsfäste inte längre fanns. Nathans mor orkade inte, hon ramlade ihop i en skräphög utanför baracken och låg bara stilla och väntade på att få lämna allt som är, omgiven av andra fångar som livet redan lämnat.

Tiden försvann, men en kvarvarandefånge från lägret råkade komma förbi och lyckades uppfatta en rörelse, svaga ljud och förstod att en kropp ännu levde. Vakterna hade flytt och soldater från öst närmade sig lägret. Medfången lovade att leta efter mat och kom tillbaka och till slut orkade Nathans mor stå upp på sina ben.

Så småningom kom hon till Israel, men med minnen som tung barlast. Vännen från hembyn överlevde också, hon kom med de vita bussarna först till Sverige, emigrerade senare till USA. Längre fram lät hon operera bort sina siffror 79357 pga. antisemitism. Hon är mycket känd i USA och omvärlden för sin kamp mot judehat och främlingsfientlighet.
I Israel träffade Nathans mor hans pappa, en polsk jude som kämpat mot den tyska armén, han blev tillfångatagen, men lyckades fly och överlevde tack vare en polsk familj, som med stor fara för sina egna liv gömde honom i en källare, under hela fyra år, fram till krigsslutet.

Här i berättelsen tänker jag, vilken människa hade jag varit under kriget? Modig eller feg? Självisk eller solidarisk? Räddare eller angivare?

Jag vet inte, när erfarenhet saknas av omänsklighet som förstört det mänskliga.
Att lyssna till personliga levnadsöden utan filter kan ge förståelse för den andre. Flera ingångar kan ge förutsättning till förändring av tankar, ord och gärningar. Inget sker i tomrum allt har en historia, som påverkar både dagens och morgondagens skeenden.

I dag råder stor tystnad kring antisemitism både i media och av regeringens främsta företrädare när förföljelse och främlingsfientlighet utövas av flyktingar eller migranter från mellanöstern.

Däremot är regeringens röst stark när det gäller att skuldbelägga Israel för svåra och komplicerande skeenden. Tyvärr finns ideologiskt filter som hindrar förståelse av ”den andre.”