Varför måste vi vara snällast?

Varför måste Sverige vara ”snällast” jämfört med alla andra länder, när det gäller invandringsvolymer och beviljandet av asyl är det nog många väljare som undrar?
Sverige är ett litet land som med humanitet och bistånd vill få en aura av stormakt. Denna hybris började redan under Olof Palmes glansdagar. Redan 1975 beslöt riksdagen, utan debatt och att frågan först fördes ut till folket, att Sverige skulle bli ett mångkulturellt samhälle. Således har invandrings/flyktingpolitiken ett stort demokratiskt underskott.

Årets nobelpristagare i ekonomi, Angus Deacon som forskat om konsumtion, fattigdom och välstånd, förkastar Sveriges höga biståndsnivåer, som mer stjälper än hjälper utveckling i fattiga och oftast korrupta länder. Men det är viktigare för dagens karriärpolitiker är att få visa både EU och FN hur god man är, än att ta del av trista analyser om dess konsekvenser. Omges dessa makthavare dessutom av fjäskande ja-sägare är det lätt att de tappar både verklighetsförankring och förmåga till framtidsorientering, inte minst när arbetslivserfarenhet utgör bristvara.

Bakom det humana förklädet finns mindre smickrande förklaringar till förd politik med ett alltför sent uppvaknande om egen naivitet. God hjälp med att föra ut budskapet om allas lika värde och mångfaldens berikning har eliten haft av lojal och loj media. Alltför många journalister filtrerar sina reportage och artiklar genom sin egen rödgröna agenda. Känslor, åsikter och ideologi i stället för kritiskt tänkande med fakta som utgångspunkt. Kanske bidrar gemensamt rosévinsdrickande i Almedalen till denna symbios?

Vänstern ser hur väljarbasen krymper, kollektiva anslutningar fungerar inte längre. Därför deras förkärlek för minoriteter och positiva inställning till invandring som kan öka antalet röster, allt enligt gamla Frankfurtskolan. Volymer och kostnader har varit tabu, det viktigaste för karriären är att positionera sig och framstå som god. Från denna moraliska pidestal kan man hota andra som inte gjort samma val. För främlingsfientlig och rasist vill ingen vara, därför är det bäst att hålla tyst för att inte störa elitens informationsövertag.

Högern ser sänkta löner när konkurrensen om jobben ökar och gläds åt spakare fack. Allt i Bilderbergsgruppens anda. Rut, Rot och ränteavdrag gynnar främst välbeställda, medan mindre bemedlade och fattiga får dammsuga golven och med mobilen i fickan vänta på mera timmar. Bankerna gnuggar händerna åt bostadsbrist som ger gigantiska lånevinster och rekordsnabb värdestegring för de som haft råd att köpa sin bostad. Smolket i denna glädjebägare är hot om bostadsbubbla, men med mäklarens glassiga broschyrer och löften om framtida vinst bleknar denna fara.

Flyktingindustrin blomstrar med asylbaronerna i spetsen, tätt följd av advokater och tolkar. Inflation råder i otaliga integrationsprojekt med stora brister i utvärdering och uppföljning. SFI bonus och etableringslotsar var utan effekt, men vad gör det när migrationsverket får nya miljarder utan protest. Sverige är det land i hela OECD som har minst låglönejobb och är sämst på integration. Skolresultaten sjunker som en sten på alla nivåer. Rekord finns däremot i ökningen av antalet fattigpensionärer, liksom beträffande löne-och klasskillnader. PRO protesterar lite lamt, medan LO nu kampanjar för att få trilskande medlemmar tillbaka. Dessa trista OECD fakta verkar vara utan intresse för våra riksdagsledamöter, de har ju sitt på det torra. Ingen pensionsbroms här inte och livslång försörjning om bara väljarna förstår hur de skall rösta. Medborgaransvaret verkar också vara på upphällningen, men nu får vi minsann ett unisont besked ”Det viktigaste är att vi får alla nyanlända snabbt i arbete!” Varför har politiker inte förstått det tidigare kan man undra?