Mot förmodan blev Brexit verklighet och eliten reagerar som vanligt med stor förvåning, trots att opinionsundersökningarna visat på jämt lopp.

Europas elit frågar sig nu; Hur kunde det hända? Hjälp vad gör vi nu?

Motvilligt tycks de ta in att valresultatet framför allt var folkets protest mot eliten.
Tyvärr verkar eliten aldrig lära sig att medborgare ofta säjer det som de vet är socialt accepterat, men gör ett annat i valbåset. Enligt den finländske statsvetaren Timo Kuranen kallas detta beteende för ”social preferens” och tycks bli allt vanligare när invånarna i åsiktkorridoren (politiker, etablerade ledarskribenter, representanter från föreningslivet, offentlig verksamhet, kulturetablissemanget för att nämna några) bestämmer vad vi ska tycka utanför köksbordet.

Emu omröstning i Sverige under 2003 är att annat exempel på social preferens, samt flera av omröstningarna i EU:s nationalstater, som fått EU byråkraterna att rysa av förakt.

Orsakerna är flera till Brexits seger, till exempel stigande fastighetspriser, sviter efter finanskrisen och inte minst migrationen. Dessa faktorer är gemensamma i flertalet av EU:s 27 medlemsländer. EU har visat en stor oförmåga att hantera flyktingkrisen, terrorhoten, ungdomsarbetslösheten, miljöfrågor och fredsarbete, desto större förmåga har visats på detaljstyrning om gurkors utseende och snusets farlighet.

Nyckelorden i nej sidans kampanj för utträde var att ”ta kontroll” över handeln, ekonomin och inte minst över landets gränser.

Paul Scheffer, forskare, journalist från Nederländerna sätter huvud på spiken i sin bok ”Immigrant nations.”
Han skriver bland annat att ”det grundläggande dilemmat i vår tid är den växande klyftan mellan sociala eliter, som kan röra sig fritt i en värld med allt färre gränser och en växande andel av befolkningen som känner sig hotad av globaliseringen och vänder omvärlden ryggen.” De är förlorarna.

Samuel Huntington, amerikansk statsvetare, professor, författare som under början av sin karriär blev ifrågasatt, men som efter sin död betraktas som en av världens främsta tänkare och statsvetare skriver i boken ”The Davos man” från 2004:
”Den globala eliten har lite behov av nationell lojalitet, nationsgränser som hinder, som lyckligtvis är försvinnande och ser nationella regeringar som rester från det förflutna, vars enda användbara funktionär är att underlätta elitens globala verksamhet.”

Sociolog Manuel Castell stöder Huntingtons teorier och har myntat uttrycket ”Elites are cosmopolitan, people are local”

Globaliseringen medför negativa, sociala verkningar och migrationens stora sociala påfrestningar vilket innebär dystra framtidsutsikter för främst lågutbildade är samstämmiga resultat från andra ansedda forskare.

Tyvärr nöjer sig statsminister Stefan Löfven med Henrik Arnstads utsagor, trots hans mediokra och ifrågasatta CV.
Hur statsministern skall upprätthålla den svenska modellen utan att undvika lönedumpning, det är en gåta jag inte förstår, när arbetslösheten för invandrare ligger på över 20 % jämför med svenskföddas omkring 4 %.

Analfabeter och lågutbildade invandrare är dessutom mycket svårare att både integrera och rehabilitera än välutbildade, som tyvärr är i minoritet, det är min erfarenhet efter många års rehabiliteringsarbete.

Globaliseringens vinnare är välutbildade och bor i skyddade tillväxtzoner, inte minst våra politiker. De kan skörda vinsterna av ett framväxande herrskap och tjänstefolkssamhälle, men döljer detta faktum under sitt humana förkläde.

I SVT:s Godmorgon Sverige, dagen efter den brittiska folkomröstningen, var Birgitta Olsson, liberalerna, mycket upprörd, ja rent ut sagt förbannad över det vilseledda brittiska folket som röstat fel. Folkomröstningar stod inte högt i kurs. Demokrati, det vill säga folkstyre låter fint i teorin, men bara så länge folket röstar som eliten vill.

Varför kan inte dessa humanister förmå skatteverket att lägga till en ruta i deklarationen, där alla multikulturella förespråkare kan kryssa i ett extra % belopp i skatteuttag, som skall gå till invandringens skenande kostnader?
Fattigpensionärer, arbetslösa och sjuka borde få slippa kommande skattehöjningar i migrationens spår, som främst orsakats av lockropen från våra karriärtörstiga politiker.
Troligen skulle resultatet bli skralt, för min erfarenhet från arbetslivet är att dessa självgoda vänsterliberaler sällan eller aldrig bjöd på en bulle till kaffet!

Jag kan nästan höra oron i Bryssel. Hur skall det nu gå med våra löner och förmåner, om krav på folkomröstningar upprepas?

EU har aldrig varit folkets projekt, utan elitens. Nyckelord är den ”fria rörligheten”, som förutsätter att EU:s yttre gränser kan kontrolleras. När både Dublin och Schengen avtalen brakade ihop, så var invasionen från Afrika och Mena länderna ett faktum.
Majoriteten som kom var starka, unga och friska män, fattiga kvinnor med barn blev kvar i flyktinglägren, dit elitens humanitet inte längre orkar fram, när biståndsbudgeten nu har plundrats på 33 %!
Enligt migrationsverket kom under fjolåret 162.000 tusen flyktingar till Sverige, utav dessa saknade 80.000 tusen asylskäl enligt internationella konventioner, men dessa fakta verkar nu vara både gömda och glömda, när vänsterns megafoner omöjliggör lagstadgade utvisningar.

Det humana förklädet har nu stora revor och allt fler väljare har upptäckt hur flosklerna om värdegrund och medmänsklighet varit byggda på lösan sand. Våra politiker har däremot fått skörda frukterna, när de nöjt fått skaka hand med världens stora i både FN:s och Bryssels korridorer, som tack för Sveriges fina värdegrund med gränslös flyktinghumanitet..
Jag anser att multikulturalism med stor invandring, försämrar ett lands gemensamma och historiska värdegrund och urholkar välfärden. Marknadsliberalism med fri rörlighet försämrar löner och arbetsvillkor för arbetarna och framför allt hos de som befinner sig längre ner i samhällstrappan.

Om vissa grupper får det sämre innebär det att andra får det bättre, så enkelt är det.

Vinsten av invandringen tillfaller bara ett fåtal, inte minst inom den skrupelfria flyktingindustrin.

Vad politikerna inte heller talar om är att svensk flyktingpolitik består av ett stort demokratiunderskott. Riksdagen har utan debatt och utan konsekvensanalys bara klubbat i genom att Sverige skulle förvandlas till ett mångkulturellt samhälle, redan 1975, troligen orsakat av nationell hybris under Olof Palmes glansdagar.

Min bror, långtradarchaufför med över 40 år bakom ratten kan berätta om hur den fria rörligheten har gjort arbetare från andra länder rotlösa, försämrat svenska chaufförers arbetsvillkor, dumpat löner, givet ökad stress och om åkerier som gör konkurs om de inte utnyttjar utländska chaufförer i dåliga bilar och med stora brister i erfarenhet av svenska vägar.
Men dessa petitesser är inget som oroar dagens unga karriärpolitiker. Oron är däremot stor om kraven på omröstning till EU medlemskapet ökar i styrka efter det förfärliga Brexit.
Hjälp vad gör vi då?

Denna insändare publicerades på Newsvoice.se 2016-07-05.