Det är Peter Krabbes förslag om en möjlig lösning på denna seglivade krutdurk i Mellanöstern. https://peterkrabbe.wordpress.com/2024/10/18/dags-for-en-ny-federation/
Han påpekar att tidigare lösningar inte når fram.
Citat:
- ”Enstatslösningen innebär att palestinierna skall leva under den israeliska administrationen och i praktiken vara styrda helt av judiska ämbetsmän. Den förordas av sionisterna men har det problemet att den muslimska befolkningen växer snabbare än den judiska – samma problem som vi har och kommer att få i ännu högre grad i Sverige – och med följden i ett längre perspektiv att demokratiskt valda politiker med muslimsk tro kommer att utgöra en majoritet i riksdag och regering. Israel vill gärna framstå som den enda demokratin i Mellanöstern och då passar det dåligt att införa begränsningar och kvoteringar av politiker med avseende på religiösa och etniska bakgrunder. Ändå blir detta ett måste i den lösningen, hur skall man exempelvis hantera en krigsmakt och ordningsmakt som måste innehålla ett representativt urval ur båda grupperna. Den potentiella fienden är ju muslimer…
- Tvåstatslösningen är den som rekommenderas av flertalet internationella bedömare, inklusive FN. Den innebär en israelisk stat vid sidan om en muslimsk stat. Varje etnisk grupp har sitt eget land. Förutom komplicerade gränsfrågor och pendlande arbetskraft innebär detta en möjlighet för Palestina att bygga sin egen krigsmakt med hjälp av övriga arabländer. Det förutsätter därmed att länderna är goda grannar och kan respektera varandra i fredlig samvaro, vilket ingen tror på idag. Särskilt inte mot bakgrund av det hat som byggts upp efter blodbadet i Gaza och väntande dito i Libanon, Syrien och Irak. Tvåstatslösningen är därför knappast ett alternativ längre…./…
- En federation. Frågan är om inte en federation i Mellanöstern som inkluderar Israel, Palestina, stadsstaten Jerusalem och flertalet arabstater – kanske även Iran – hade varit den bästa lösningen för både regionen och världen. Fred och stabilitet kunde nås genom nationella regeringar under en federal regering, där judisk kompetens kan kombineras med arabiskt kapital från oljekällorna till en blomstrande federation. Fri rörlighet för både judar och muslimer i en federation där gränsdragningarna är symboliska skulle kunna bli ett framgångsrecept.”
Krabbe beskriver tidigare federationer genom historien fram till bildandet av USA:s förenta stater och EU samarbetet, främst för att England, Frankrike, Tyskland skulle hålla sams. Men lyfter också fram att storstatsambitionerna hos dagens EU främst gynnar gamla kolonialmakter, på de mindre inflytelserika ländernas bekostnad.
Artikeln avslutas med en federations möjligheter till välstånd för alla ingående partner, som borgar för framtida fred och där hela öknen skall blomma och där industriella satsningar möjliggörs. Alternativet med fortsatta vedergällningsattacker kan innebära kollaps av hela Mellanöstern.
————————————————————————————————–
Frågan är om en federation är möjligt med Netanyahus allt eller intet mål.
En titt i den historiska backspegeln förklarar hans ståndpunkt.
Om man backar historien till 1948 då Israel av FN blev en egen stat. Området inklusive dagens Gaza beboddes då av judar, kristna, arabiska muslimer ingen palestinsk statsbildning fanns då, vilket är en efterkonstruktion.
En tvåstatslösning ingick i FN:s delningsplan 1948 som fastställde att en arabisk och judisk stat skulle bildas som ersättning för det tidigare brittiska mandatet i Palestina.
Det judiska folket accepterade denna delningsplan, men den arabiska sidan förkastade den, vilket blev den första krutdurken.
Om inte de arabiska grannländerna hade startat kriget mot Israel strax efter 1948 och inte de efterföljande krigen heller hur hade då dagens Mellanöstern sett ut?
Israel har hela tiden under och efter krigen utvidgat sitt territorium trängt undan palestinska bosättningar och nu är Netanyahus mål att överta hela Gaza samt Västbanken.
Under det första kriget efter 1948 hade hundratusentals palestinier flytt eller fördrivits från sina hem, trots att medborgarskap erbjöds till araber som bodde i Israel, valde majoriteten att fly.
Flykten och fördrivningen av det palestinska folket kallas ”Nakba” eller ”Katastrofen”, som tycks upprepa sig i dagens krigshärjade Gaza. De flesta hamnade i flyktingläger utomlands eller på Västbanken och på Gazaremsan, områden som ockuperades av Israel efter sex dagars kriget 1967 då arabstaterna åter misslyckades med att besegra Israel.
Natanyahus plan är att en gång för alla helt utplåna Hamas, vilket Israels eliminering av dess ledare kan bidra till, men större motstånd möter Israel av Hizbollah i Libanon, som har Irans stöd bakom sig, trots att Hizbollahs ledare Nasrallahs dog i Beirut under en israelisk attack.
Men antisemitismen har historiskt långa rötter och jag befarar att även om träden fälls så växer nya upp och tyvärr bidrar vänsterns propalestinska rörelser och partier med näring.
Om någon förändring kan ske efter presidentvalet i USA är tveksamt, eftersom både Kamala Harris och Donald Trump är beroende av sina judiska väljare, där de mest förmögna kan avgöra politiken, ofta med egen vinning som utgångspunkt.
Bild från usatoday.com
Jerusalem är en helig stad med dess religiösa minnesplatser för judar men är också en viktig plats för kristna och muslimer. För de kristna är det den stad där Jesus korsfästes och begravdes. Muslimerna anser att det är deras heliga stad eftersom det är platsen för Muhammeds himmelsfärd. Rätten till heliga platser är också svårlöst i eventuella fredsförhandlingar.
Fakta från
- https://miff.se/med-israel-for-fred
(Miff betyder Med Israel För Fred är en nordisk organisation som samlar Israels sympatisörer med olika politiska åsikter och olika övertygelser).
