”Kriget i Ukraina visar hur infrastruktur kan slås ut och drabba befolkningen.
Särskilt utsatta är storstäders befolkning.

Få av dem har tillgång till eldstäder och brunnar för vatten. Vi kan vara utan el och värme länge men behöver nästan daglig tillgång till vatten, främst för att dricka och för matlagning, men också för tvätt och för toaspolning. Avloppsvatten kommer att brädda orenat, men är bättre än att det bräddar på gator och i byggnader. I glesbygder finns grävda och djupborrade brunnar. De senare kräver elverk för pumpning.
Nya planområden bör ha krav på gemensam brunn. En stor del av befolkningen bor i städer. De förutsätts ha tillgång till skyddsrum med rimliga gångavstånd både från bostäder och arbetsplatser.

För vattenförsörjning har man hittills räknat med
snabba reparationer och tillfällig utkörning av vatten. Det fungerar i fredstid. En uthållig lösning förutsätter tillgång på vattentäkter med reservvattenverk och materiel för reparation av kvarvarande ledningar sedan vattentorn och delar av ledningsnätet har förstörts.

Kommuner kan bara i begränsad omfattning köra ut vatten med dieseldrivna bilar. Om bilarna i framtiden blivit eldrivna finns inget att ladda dem med när elnätet är utslaget.
Ett uthålligt Sverige behöver modulära reservvattenverk med vattentäkter för större orter. En sådan station skall ha vattenpumpar med drivmedel, enklare reningsanordningar, tank för renat vatten och utvändiga tappställen för allmänheten.

Sjukhus och andra samhällsviktiga byggnader förses med egna
reservvattenverk. För att säkra att verken inte fryser bör de ha vedeldad panna och skärmtak för vedförråd och rent av solpaneler på taket för batteridriven larm- och övervakning.”