Inspirationen till detta inlägg kommer från en artikel författad av signaturen ”Johannes Divinius” i etnologiprofessor Kjell-Olov Arnstbergs blogg ”Invandring och mörkläggning”
”Om språket som medel i den psykologiska krigföringen” 2016-10-04.
(https:// morklaggning.wordpress.com)
Wikipedia: Semantik (av grekiska sema = tecken avser det vetenskapliga studiet av språklig betydelse eller studier av teckensystemets innebörd och tolkning)
Orden har alltid varit makthavarnas redskap. Intellektuella, författare och oppositionella som inte håller med, har alltid utgjort ett hot.
I alltför många länder förföljs de och sätts inom lås och bom.
Här hemma pågår mer sofistikerad ”förföljelse” av oliktänkande. Svartmålning eller tystnad brukar vara maktens vanligaste vapen.
Forskare och andra personer med stor kompetens stängs ute från traditionell medias debattutrymmen. Om forskningsresultat och/eller beprövade erfarenheter inte överensstämmer med main streams fåran, så bemöts dessa med tystnad eller så anklagas forskare för att gå högerextremisters ärenden. Detta har varit och är mycket vanligt beträffande invandringens mörka aspekter.
Godkända opinionsbildare och tankesmedjor har däremot tolkningsföreträde och företräde till formulering av problem. De hälsas varmt välkomna till debattsidor av gammelmedias redaktörer. Gemensam nämnare är att de hyllar globaliseringen och svartmålar de som prioriterar nationen med dess traditioner.
Med bilder och känslor, så förtunnas orden på dess egentliga och ursprungliga mening och fylls med på med nytt innehåll och får därigenom mer maktanpassad innebörd.
Så här skriver ”Johannes Divinius” i sin artikel:
” …En del av den psykologiska krigföringen består i att stipulera nya semantiska regler som skapar nya synonymer och associationsbanor mellan orden. Ord som ”nationalist” eller ”fosterlandsvän” har steg för steg kommit att bli synonymt eller associerat med ordet ”fascist”.
Denna process underlättas också av det förhållande att ordens betydelse när som helst kan ändras för att passa de globalistiska eliternas agendor. Ordet ”barn” exempelvis, som tidigare betydde person som ännu inte är könsmogen och/eller omyndig, betyder numera också person från tredje världen mellan 0-45 år som önskar bli försörjd i Sverige och som påstår sig vara under 18 år….”
Tyvärr är debattartiklar från dissidenter numera sällsynt förekommande i medias debattforum. I TV:s morgonsoffor trängs enbart de globaliseringsfrälsta och mångkulturella, som nickar och ler mot varandra till programledarens förtjusning.
Om dissidenter mot förmodan får vara med i nyhetssändning, så blir det ett himla liv på dessa frälsningssoldater. I teorin predikar de ständigt om respekt för alla medborgares åsikter och värde, men i praktiken fräser de av förakt i gemensamt flockbeteende.
En helsidannons i DN vid utgivning av etnologiprofessor Kjell Olof Arnstberg och journalist Gunnar Sandelins första bok om ”Invandring och mörkläggning” vållade stort rabalder och upprördhet bland vänsterintellektuella.
Den boken har ingen framträdande plats på bibliotekens hyllor, om den ens finns med i samlingarna.
Att lyssna på andras åsikter och föra dialog med faktabaserad argumentation är inget för denna godhetsskara. De tar bara fram rasiststämpeln, så är det klart.
Arnstberg har i media kallats för omväxlande rasist, nazist och anklagats för att gå mörka ärenden.
Många andra forskare har fått utstå samma behandling med förtalning och beskyllningar, så fort deras vetenskapliga arbeten inte passat globaliseringens alla lakejer.
Finns det då inget hopp att bryta den psykologiska taktiken av den ”psykologiska krigföringen”?
Så här skriver Divinius i artikeln:
”…Ytligt sett tycks det inte finnas något sätt att vinna det psykologiska kriget så länge reträtten från det sunda förnuftets semantik och politik fortsätter. Det är lätt att ge upp, i synnerhet om man lever i ett land som Sverige. Men trots allt finns det försiktiga tecken till hopp även detta dystra år. Visserligen inte i vårt land, men väl i USA.
När Hillary Clinton nyligen angrep Donald Trumps anhängare, genom att hävda att åtminstone hälften av dem kunde hänföras till den samling beklagliga figurer (basket of deplorables) som utgörs av ”rasister, homofober, sexister, islamofober”, så uteblev den önskade effekten. Istället för Trump så blev det Clinton som ursäktade sig.
I USA är det helt enkelt inte längre okej att offentligt förolämpa det folk man säger sig vilja företräda. Tidsandan håller på att ändras….”
Kanske tidsandan även håller på att förändras här hemma?
Jag kommer osökt att tänka på Cecilia Hagens och advokatsamfundets ordförande Ann Ramberg. Hur deras uttalanden om att giftmörda alla bruna råttor, dvs alla vi som inte har lurats med i deras mångkulturella berikningsagenda, fick motsatt effekt. I stället för applåder fick dessa ord bumerangeffekt. En normal reaktion hade varit att de fått sparken, när deras kränkande uttalanden platt föll till marken.
Förmodligen utgör forskares kompetens ett hot mot makthavarnas proklamerade mångfaldsagenda, som dirigeras av den globala finanseliten. Migrationen kräver nya lån, vars ränteinkomster trillar ner i dessa aktörers fickor. Politiker ser till att banker hålls skadelösa vid oundvikliga krascher, så Soros, Rotschild och deras polare kan sova lugnt om natten.
Gamla ord ersätts av nya, gårdagens berikning kallas i dag för utmaningar, dvs. olösliga problem.
I går skulle massinvandringen rädda välfärden, i dag måste välfärden räddas från invandringen. I morgon finns nog ingen välfärd kvar om inte skatten höjs till en ”Pomperipossa-skatt” på över 100 %.
Frågan är bara vem som då skall betala för det humanitära kalaset?