När man passerat 70, så blir man alltid på gott humör att få läsa om sin ungdom och se dokumentärer från 50-talet och årtionden därefter. Igenkännandes glädje är stor. Klart är att vid 71 cm på ett 100 cm måttband, så finns det mer trevligheter < 71 än efter att hoppas på.
Jag fick en stor dos av igenkännandets glädje när jag läste satirtecknaren Kalle Strokirks bok ”De uppkäftiga-När 68-orna tog makten.” (140 kr inkl frakt, intresserade kan meila till kallestrokirk@gmail.com)
Citat: ”…Till sist försökte många av oss att göra revolution, trots att det då fanns gott om jobb, men utnyttjade till sist det bestående samhället för att göra politisk karriär under falsk flagg….”
Denna bok fick mig till att upprepa lite från min röda ungdom, fram till dagens haveri. Håll till Godo, för Er som orkar läsa dagens lite längre inlägg.
Att få berätta om sig själv kan inte nog överskattas i min ålder, tyvärr är det sällan någon som vill höra på.
1967
”Nu har flickorna varit hemma, för Ester susa nyss förbi på cykeln” konstaterade Greta, vår grannfru, när mor energiskt trampade förbi, med våra nedtagna flygblad på pakethållaren.
I brukssamhället där hemmet låg fanns fyra anslagstavlor, en på bruket, en vid kyrkan, en vid stationen och en uppe i samhället, som mor framgångsrikt befriade från budskapet ”USA ut ur Vietnam” och ”Stöd FNL”. Till råga på allt hade vi utan lov klämt upp våra affischer mellan kyrkans plats och nykterhetslogens.
Både jag och min syster var engagerade i vänsterns studentrörelse under ungdomsåren, medan vår lillebror fräste runt på sin trimmade moppe från arbetarbostäderna och ner till kiosken.
Min syster planerade för en resa till Kuba och skulle hjälpa Castro med sockerrören i landet som blivet befriat från det kapitalistiska oket. Något krångel uppstod dock med visum, så hon kom aldrig i väg, till fars och mors stora glädje.
Jag gick på utbildning i Göteborg, men ägnade mycket tid på Andra Långgatan, där vi unga inom VUF (vänsterns ungdomsförbund) lätt löste världsproblemen och textade plakat och banderoller till nästa demonstration och till ambassadör Hollands besök.
”Känner Ni stanken från Enskilda banken”, ”Tage och Geijer, Lyndons lakejer” ropade vi i kör och när vi hade värmt upp våra röstresurser tillräckligt, klämde vi i med ”Nicolain ska ha däng.”
Vi tågade glatt genom avenyn upp till Götaplatsen och var bergfast övertygade om att endast vi förfogade över lösningen till världens orättvisor.
Minns att jag fick bannor, när jag uteblev från tomatkastningen vid ambassadör Hollands besök, men med tio år i söndagsskola, sitter förbudet mot att kasta mat på någon, inbränt i ryggmärgen.
1975
Jag nyktrade till redan 1975 och förstod plötsligt att allt hänger samman, inget är svart eller vitt utan grått i komplicerade mönster som påverkar varandra.
Detta uppvaknande föranleddes av rymdforskning från det förhatliga Nasa, vars litiumceller blev bränsle i minipacemaker, vilket räddade livet på min nyfödda och svårt hjärtsjuka dotter.
Vänsterns självsäkra gossar oftast från bortskämd medelklass, försökte övertyga arbetarklassen om att bli globala marxister och få dem att upptäcka hur deras moral med Luther och Jantelag satte dem i klistret.
Om allt detta gamla skräp kunde raseras, så skulle en ny värld etableras!
Framgången uteblev dock för mor hade fullt engagemang i kyrkan, Röda Korset och höll på med bullbaket till midsommarfesten och far strök näven på blåblusen, suckade och sa; de nyktrar nog till vad det lider.
Vilket gossarna gjorde mycket snabbt, efter avslutade studier var dock steget mycket kort till fiendesidan och banken luktade nu riktigt gott.
Personlig vinning kom före moralen hos dessa egenkära marxister. Att bli politiker blev en arena för berikning, för makt handlar om pengar och mest av den varan har den finansiella världseliten, som fick dirigera fram den nya världsordningen med EU och FN som medel.
Frankfurtskolan
Långt senare förstod jag att den så kallade Frankfurtskolan var vår inspirationskälla, som ännu i dag bidrar till politisk korrekthet hos våra mest renodlade vänsterliberaler.
Skolan uppstod i Frankfurt under 1930-talet av intellektuella, som ville bredda den marxistiska analysen in i samhällets alla vrår, för att så småningom nå fram till paradiset på jorden.
De var sura över att arbetarna inte förstod att slänga av sig det kapitalistiska oket och göra revolution.
Revolutionen måste hjälpas på traven, när tröga arbetare, som mor och far, struntade i idealen. Arbetarklassen respekterade i stället landet och lagen med kristna och traditionella ideal, som flertalet pensionärer nu hyllar, trots jakten från ambitiösa nätjägare.
Frankfurtskolans män och kvinnor avfärdade den faktabaserade, objektiva forskningen och betraktade vetenskapen bara som ett verktyg i dåvarande politikers tjänst, de var kapitalets body guards.
Den vite mannen i väst fick bli symbol för förtrycket av minoriteter, som kvinnor, barn, homosexuella och invandrare helst från främmande kulturer.
MeToo kampanjens framgång beror på att den döljer de verkliga förövarna, utomeuropeiska män!
Bortglömt är hur kvinnor kan knäppa upp knappar i blusen, glittra med ögonen och slänga med håret, för att efter akten om belöning uteblir, snabbt knäppa knapparna och ta offerkoftan på.
”…….Men för det mesta står sexuella inviter och närmanden i proportion till kvinnans avsiktligt utsända signaler….” skrev författaren Lena Andersson i DN den 9/6 ”I det nya tänkandet deltar de sköra inte i sina egna liv”
När dumheter utförs av dessa förtryckta var de alltid utan skuld. Denna överdrivna hänsyn i kulturrelativism har eldat på kränkthetskulturen.
Herbert Marcuse var en Frankfurtskolans stora tänkare, många var också judar, som fick fly till USA under kriget och därmed blev kulturmarxismen tongivande under kommande studentrevolter i USA och i Europa, som sedan blev tak och väggar i dagens åsiktskorridor.
Förmodligen lever denna uppfattning om vetenskapen ännu kvar, när forskare som inte kommer fram till korrekta resultat, brännmärks, ställs i skamvrån och betraktas som dörröppnare för nationalistiska och mörka krafter.
Ni minns väl Joakim Ruist tystnad nyligen, när SVT:s programledare Lotta Bouvins ställde ”inte bara en utan 8 dumma frågor”. ESO – rapporten konstaterade att en flykting kostar oss 74.000 varje år, vilket slog hål på det statliga narrativet om lönsamhet. Den politiska eliten och vänstern lever i symbios och det är ofta svårt att skilja dem åt.
Arbetare, som mor och far, skall nu få besök av rörelsens valarbetare, så att de inte röstar fel.
Eliten inom socialdemokratin försöker nu desperat få nya statliga uppdrag efter nedslående opinionsundersökningar och bäste bror utnämningarna står som spön i backen.
Om mina föräldrar levt i dag, skulle de vara förtvivlade över att deras svett och vedermödor under ett hårt liv slösas bort på andra, som inte skall vara här. Alltför många visar mer förakt än tacksamhet över landets generositet och återgäldar skattebetalarna med brottslighet.
Svartmålad pionjär
En av de första som svartmålades och frystes ut var pionjären/forskaren Ingrid Björkman, som har gedigen erfarenhet av utlands- och Sida arbete.
Men vad hjälper det, när fakta sattes på pränt som inte delade politikers uppfattning om migrationens berikning och lönsamhet. Tyvärr har Ingrid Björkmans efterföljare fått samma behandling. I boken ”Priset” av K-O Arnstberg berättar många dissidenter vad de utsatts för.
Korrekta korrigerar
Först trodde jag det var ett skämt, när jag läste om bibliotekarien på Ekerö, som vägrade köpa in ekonom Tino Sanandajs fakta bok ”Massutmaningen,” trots att han varit inbjuden av Staffan Danielsson (C) att föreläsa från den i riksdagen, vilket bidrog till att Danielsson ströks från riksdagslistan. Kryssa för honom om någon inbiten centerpartist ännu tror på Annie Lööfs förkunnelser, som inhämtats från Bilderbergarna.
Kan vi förvänta oss bokbål som nästa drag?
Förmodligen måste hårdare doningar till än att förbjuda både gamla och nya böcker, vars innehåll ständigt utsätts för deras röda pennor. Pippis pappa negerkung, Tintin och Lilla Hjärtat var bara början till dagens utrensningsepidemi, som avslöjar diktaturfasonerna från mina röda polare med ättlingar som gjorde karriär inom politiken.
Att ta på sig dåtidens glasögon finns inte i dessa renhetsivrares fantasi. Där finns bara gränslösa drömmar, om öppet medborgarskap, full välfärd utan motprestation, ingen assimilering utan bara berikande mångkultur.
Svensk kultur, tradition, nationalstat och egen försörjning får dem att svettas och rysa av obehag.
Övertygelse från patienter
Allt för många verkar ännu tro, precis som flera av mina patienter av utomeuropisk identitet deklarerade för flera år sedan ”I Sverige får man bidrag, behöver inte arbeta.”
Vad de säger i dag, vet jag inte, bara att somligas avkomma lever rövare på akuten och på rehabiliteringskliniker.
Skiljelinjen går mellan gynnade och missgynnade medborgare och mellan skötsamma och icke skötsamma invandrare.
I dag går skiljelinjen åter mellan nationalister och gynnade globalister. Världsmedborgare reser kors och tvärs runt jorden och kan utnyttja världens brister för egen vinning, gärna med godhetsglorian på. FN och EU är karriärens starkaste magneter.
Samtidigt ser de ner på oss andra som inte förstår de visionära målen, när vi i vår vardag ser konsekvenserna av mångkulturen, som dessa godhetsapostlar köpt sig fri ifrån.
Mångkultur med islam har aldrig fungerat utan starka motsättningar både med värdlandet och andra etniska grupper med annan religion. Denna mångkultur har ofta förorsakat inbördeskrig, finns belagt i flera forskningsrapporter och gamla historiska dokument.
Ytterst handlar motsättningarna mellan medborgare som sköter sig och de som inte gör det. Bitterheten är stor i förorten, där invandrare som kämpat för ett bättre liv ser hur andra inte behöver lyfta ett finger. Svårsmält för sjuklövern är att stödet för SD ökar även hos invandrare.
BNP ökning hyllas, men fördelningen sopas bort
Det råder inget tvivel om att den ekonomiska utvecklingen i världen har förbättras, men det få talar om är den orättvisa fördelningen. Undermåliga arbetsvillkor i låglöneländer döljs under storföretagens värdegrundsarbete, som få entreprenörer följer.
Politiker trängs i samhällets skyltfönster, men i verkstaden ekar det tomt. Det gäller att skydda sig själv med bröders hjälp när folk vaknar och snålblåst råder.
Att glömda arbetslösa inom industri och gruvnäring i USA valde Trump som president, borde ge mer självrannsakan än fördömanden, men förståelse för arbetar- och underklass är inget som utmärker dagens ledarskap. De saknar rötter till folket som de skall representera, för många har aldrig haft ett vanligt arbete. Föraktet för kunskap från Frankfurtskolan finns kvar hos naiva och mediokra politiker.
Vända blad
Regeringen vill nu snabbt vända blad, när flyktingpolitiken havererat. Löfven svamlar förgäves om LAS och bibehållen välfärd. Medlet är att världens högsta skatter skall bli ännu högre. De upprepar med en dåres envishet, ”för att klara vården, skolan och omsorgen” men glömmer nämna att 400.000 anhöriga som bultar på dörren och att deras åtstramning av ”flyktingpolitiken” innebär att de beviljar tre ggr så många uppehållstillstånd, som Norge, Danmark och Finland gör tillsammans.
Nu lämnar jag detta elände, för nu har Ni fått nog av det som fanns i min backspegel, men även det som syns i spegeln idag.
Men jag kom nu att tänka på; vart sjutton tog mors gamla cykel vägen ? 
