”….Även Greta Simonsson var utrotningshotad. Hon och miljoner andra kvinnor i Sverige hade stoppat strumpor, kokat gröt och ställt söndagssteken i ugnen på rätta gradtalet, medan männen gjort sitt. De hade fött barn, burit, snutit och vaggat och tröstat dem sena kvällar och nätter och vaknat i gryningen.
Barnen och maken såg dem nästan aldrig ligga till sängs med förkylning, huvudvärk eller ryggskott. De stod på benen och cyklade till fabriker, kontor och butiker och arbetade och slet så att de fick åderbråck och poäng i pensionssystemet. Löner och befordringsgång var annorlunda för männen.
Även Greta Simonsson och miljontals systrar var soldater i en armé som inte riktigt räknades in i bruttonationalprodukten, ty där stod ingenting om nätterna när de vakade över sjuka och febriga barn.
Märgen i deras skelett och ryggrad var av en moral som inte fanns på läkarnas planscher. De lappade ihop trasiga äktenskap och förlät otrogna män och otacksamma söner och döttrar…..”
Ur Björn Ranelids bok ”Bär ditt barn som den sista droppen vatten.”
En roman som går rätt in i debatten om det samhälle vi lever i.
Min farmor var statarkärring, med tonvikt på kär, i norra Värmland. Hon berättade för mig att hon gick ut och grät mot korumpa, ”när det onda gjorde för ont”.
Livet bestod av fattigdom, hårt arbete, många barnsängar, karlar som sökte tröst i flaskan och infektionssjukdomar som härjade och tog med sig många barn upp till vår Herre.
Men hos farmor fanns också stolthet, hon kunde karda, spinna, sy, ysta, baka och köket var hennes stolta arbetsplats.
Hon plockade bär, svamp, la ut långrev och kunde med kraft dra upp gäddan, som blev en gräddstuvad delikatess.
Hon berättade också om den arma godsägarfrun som led så svårt av migrän, som tystade pigor och mörklade rummen, medan godsägaren gjorde utflykter till stadens äventyr.
Under 30-talet ersattes det gamla bondesamhället av industrisamhället.
Männen utvandrade från hemmet och blev industrins avlönade drängar.
Kvinnan i hemmet arbetade inte enligt officiell statistik från rådande patriarkat, som definierade arbete enbart med det som gjordes utanför hemmet.
Min farmors arbete blev därmed helt utan värde i officiell statistik.
Min mor arbetade först som husfru och hann utbilda sig till sömmerska innan giftemål. Hon hade konstnärliga anlag som aldrig fick blomma ut, men de kom fram i vackra klänningar som hon sydde i hemmet och i alla handarbeten som hon på ålderns höst skänkte till välgörenhet.
För 40-talets kvinnor var giftemål ännu vägen till försörjning.
Om maken var nykter, inte slog barn och regelbundet delade ut hushållspengar fick kvinnorna vara nöjda, även om längtan till egna pengar och självförverkligande fanns i deras drömmar.
Drömmarna överfördes på döttrarna.
”Utbilda Er och bli något” var budskapet från vår mor.
”Bli inte med barn och ta inget på avbetalning” sa far när storasyster klev på tåget till huvudstaden 1962.
Naturligtvis valde storasyster och jag helt fel yrken i ekonomiskt hänseende, men stimulerande och givande yrkesval till mänsklig kunskap och egen försörjning.
Tänk om dagens feminister vore lika engagerade i Greta Simonssons liv som i bolagsstyrelsernas könskvotering?
Fattigpensionärer tycks inte finnas i deras värld.
Allt engagemang tycks gå åt till nyanländas väl oavsett deras asylskäl.
Våra karriärpolitiker tycks också glömma bort att hon finns, trots att hon lade grunden till dagens välfärd, tillsammans med min mor och far som arbetade och gjorde rätt för sig och inte ville ligga samhället till last.
När jag hör dagens politiker nedvärdera tidigare generationers slit och vedermödor, medan de hyllar allt som kommer utifrån, då blir jag riktigt förbannad och vet inte längre vad jag ska rösta på.