Inom sjukvården finns lång tradition att få fram grundorsaken till patientens problem och/eller funktionsnedsättningar. En del orsaker går att påverka, andra inte. Men när det handlar om orsaker som vi inte kan åtgärda har politiker större möjligheter. De kan genom beslut förändra samhället i positiv riktning. Förutsättning är att de är kunniga och i tid vågar inse sammanhang och framtida konsekvenser av sina beslut.

Tyvärr är detta en stor bristvara beträffande förd asyl- och invandringspolitik. När regeringens ministrar mer tillsätts utifrån ideologiska utgångspunkter än kompetens, som t.ex. kön, religion och etnicitet, då lever vi farligt. Kunnande, utbildning och erfarenhet inom området är i dag mindre viktigt och då får man finna sig i att bli kritiserad även om man är statsminister.

För politiker är det viktigt att utgå från en ideologi om hur samhället skall utvecklas och vara, men när ideologin i stället skapar skygglappar och försvårar synskärpan inför förändrad verklighet, då blir väljarna först besvikna, sedan arga och  röstar ”fel”.

Nu har jag förstått hur de tänker i regeringen.

”Allas lika värde” har varit mantrat, inte minst i vänsterns ideologi.

En marxist värderar en enskild individ till noll, för alla är lika mycket värda!

Jag vet, för jag gick marxistisk grundkurs i min ungdom och demonstrerade regelbundet mot världens orättvisor och förtryckta minoriteter.

Tyvärr ersätts ett förtryck ofta av ett annat, när förtryckta själva blir förtryckare. Exemplen är många. 70-talets politik med biståndsmiljarder till socialismens frihetskämpar, som efter seger snabbt förvandlades till omänskliga bödlar, är svårslaget rekord i ideologisk utrikespolitik. Även om Sveriges asylpolitik nu ger stora och avskräckande rubriker i utländsk media.

Följden av denna marxistiska jämlikhetssträvan gör att det personliga ansvaret för egna gärningar eroderas. En god hjälp till detta falska hänsynsbeteende har varit våra vänsterliberalers förkärlek för kulturrelativism. En grupp i minoritet behöver aldrig ta ansvar för sina handlingar, hur dumma och förkastliga de än är.

Exempel på ideologins skygglappar är förklaringsmodellen till skenande samhällskostnader.

I går förklarades ohälsotalet med arbetsgivarens alla farliga arbetsplatser och i dag är det deras rädsla mot krångliga efternamn som orsakar arbetslöshet hos nyanlända. Ideologiskt enkelt och lätt, bortsett från att det inte är rätt!

När politiken inte ger önskat resultat och dess konsekvenser blir uppenbara för flertalet väljare, då förnekar politikerna först problemen och skyller på andra. Fortsätter kritiken kan det bli en utredning, men när erfarna journalister nu erkänner medias mörkläggning av den generösa asylpolitikens konsekvenser, då blir det helomvändning under galgen.

Vi som arbetat och har erfarenhet av rehabilitering och integrering har under årtionden förstått att olikheter i socialt, kulturellt och religiöst arv, inte är något som försvinner över en natt. Men att yppa denna erfarenhet var detsamma som att inte vara kulturkompetent, för risken var stor att skällsordet främlingsfientlig trycktes på pannan.

Den gemensamma faktorn för framgång till egen försörjning och viljan att leva efter landets lagar och regelverk, har varit kunskapsnivå och utbildning, inte ursprunget. Men när alla är lika, då blir det svårt.

Vägen till arbete är mycket lång för de som knappt kan läsa och skriva. Min egen kultur blir då mycket viktig att upprätthålla både hemma och ute. Stolthet och respekt är nyckelord i samhällen där mannen är överhuvud och bestämmer hur kvinnor och unga skall tänka och leva. Kunskapsinhämtning begränsas till att rabbla ur Koranen, vilket omöjliggör seriös debatt.

Självklart väljer både flyktingar och migranter det land som ger bäst levnadsnivå och där möjligheten att få stanna är störst. Rykten om Sveriges humanitet har gjort människosmugglare och terrororganisationer rika och även bidragit till att konflikter kan fortsätta.

För migranter, som trott på evig bidragsförsörjning blir fallet  hårt, när verkligheten inte längre motsvarar förväntningarna.

Jag minns flera kommentarer från min yrkestid om att Sverige ”vara ett bra land, man får bidrag, behöver inte jobba.”

Politiker talar nu om stora utmaningar, medan anställda inom polis, brandkår, sjukvård, kommuner och domstolar talar om gigantiska problem.

Sverige tillsammans är det nya mantrat, men det skulle ha varit mycket bra om vi med lång erfarenhet av arbete med nyanlända, hade fått vara med och påverka innan besluten verkställdes.