Dessa ord kommer från tidskriften och tankesmedjan Tiden, som är en socialdemokratisk idé- och debattidskrift som utkommer med sex nummer per år.
Kultureliten är alltid vänster oavsett regering. Denna elit slukade woke kulturen med hull och hår. För här fanns det offer i en aldrig sinande mängd och författare till evenemang stickade offerkoftor i mängd och i deckare främst av kvinnor så var oftast invandrare godhjärtade och snälla som små lamm. De få som skrev som verkligheten var blev utsatta för kulturelitens brandkår, som spolade rent så att få läsare skulle finnas kvar.
Tidens nya chefredaktör från mars 2018 är Payam Moula som skrivit en kulturartikel som DICK ERIXON på Samtiden återpublicerat. https://samtiden.nu/2024/07/vanstern-har-overgivit-bade-arbetarna-och-verkligheten/
Det är så oerhört skönt att vi som hävdat rubrikens faktum i åratal, äntligen blir bekräftade av rörelsen själv. Då kanske det finns hopp ändå.
Så här lyder inledningen:
”Någonstans här tar mitt tålamod med opinionsbildarvänstern slut. Jag vill inte vara en del av detta. Hur blev klassblindhet en vänsterposition?” Det frågar Payam Moulas, redaktör för Tiden (S) i kulturartikel.
Vänsterns kulturelit går hellre på rosémingel i Almedalen än bekymrar sig över arbetarnas bekymmer, menar Tiden-redaktören Payam Moulas. Foto: Facebook, från artikeln i Samtiden.
DICK ERIXON har sammanfattat artikeln 2 JULI, 2024:
”Han (PM) skriver om vänsterröster (i Aftonbladet, ETC, Rörelsen, Arbetet, Dagens Arena) som är mer upprörda över polisens nya visitationszoner än att en tolvåring fick se sin pappa skjutas ihjäl när de var på väg till simhallen.
(och sonen själv blev utsatt för övergrepp i en annan gångtunnel lite senare, eget tillägg)
Moulas tar upp tre hållningar som gör att arbetarklassen överger vänstern.
1) De intellektuella har drivit vänstern till att ”förnimma världen först, att betrakta problemen i tredje världen som mer akuta än de i ens egen stadsdel”.
Det är finare och viktigare att vara för rättigheter för människor långt borta, om vars samhälle svenskar ingenting vet, än att ordna upp samhällsproblem på hemmaplan. Det internationella trumfar alltid det svenska.
2) Han menar att ”vänsterns opinionsbildare och kulturelit blivit isolerade. Den folkliga förankring som folkrörelserna tvingade fram saknas i dag. Eliten har ersatt studiecirkeln med rosémingel i Almedalen.”
För dem som tillhör vänsterorganisationernas ledarskikt är det mer givande att umgås med ledarskikt i andra etablissemang. Det är då man får känna sig viktig genom att få tillhöra ”klägget”.
3) Denna politiskt korrekta och ”gröna” elitism som vuxit fram inom vänstern är förödande, menar Payam Moulas. ”Magda-moderaterna må gilla subventionerade solceller på sina villatak och ogilla etno-nationalism, men hotas deras ränteavdrag och klassintresset lär de visa sitt rätta ansikte.”
Högavlönade är i allt högre grad ”woke”, för flera kön, och talar om hur viktig ”gröna omställningen” är, men de är alltid sin egen plånbok närmast….”
Och mycket sällan bjöd de på en bulle till kaffet, är mitt minne från yrkesåren.
Vem företräder arbetarklassen?
Svaret från Dick Erixon är självklart SD, men numera är jag inte lika säker.
Vänsterns klassblindhet ligger bakom högerns framgång i Europa, med undantag av Norden i EU valet och Labours återkomst i Storbritanniens nationellt val. För att inte tala om Trump som flertalet tror åter blir president om han överlever fram till den 5 november.
Vänsterns vapen, när landets väljare sviker är ökad hastighet med bidragsinvandring, ett vänstermarinerat rättsväsende, uttalat valfusk med skicklig manipulering och i sista hand prickskyttar.
