Hans Thannerstig skriver på Facebook en av de bästa analyserna av valet, som jag tagit del av.
När jag läst vänsterliberala flaggskepp som Aftonbladet och Dala Demokraten, förstår jag att de enbart är dumma i huvé, för att citera signaturen Alves tidigare kommentar, efter inlägget om sabotaget mot Nord Streams gasledningar.
Thannerstig låter formen på CHEOPS PYRAMID illustrera Maslows behovstrappa. (Ceopspyramiden är den äldsta och största pyramiden i Egypten)
Maslows behovstrappa är en förklaringsmodell inom psykologin för hur människor prioriterar sina behov. Modellen presenterades 1943 av den amerikanske psykologen Abraham H. Maslow i artikeln ”A Theory of Human Motivation” enligt Wikipedia.
”CHEOPS PYRAMID
Eftertankens kranka blekhet har sänkt sig över Sverige, många av förlorarna slickar nu sina sår och gör eftervalsanalyser.
1. Ett exempel är socialdemokratiska Dala-Demokraten som gör analysen att svenska ungdomar inte lär sig tillräckligt mycket om nazism i skolan och att aningslösa och försumliga svenska föräldrar därför har fostrat en Hitlerjugend-generation. Dystert, men framtidshopp finns i form av ”Greta-flickorna”, konkluderar tidningen sin analys. https://www.dalademokraten.se/2022-09-27/om-greta-flickor-och-jimmie-pojkar
2. Aftonbladet å sin sida menar att valet gick som det gick pga att odugliga män som inte kan bädda sina sängar tilläts dominera valrörelsen. https://www.aftonbladet.se/ledare/a/jlzoPo/efter-valet-maste-vi-sluta-dalta-med-odugliga-man
3. Dagens Nyheter menar att svenska folket av någon outgrundlig anledning velat se gamla skolkorridorsmobbare i ledningen för landet. https://www.dn.se/ledare/amanda-sokolnicki-killarna-som-agde-skolkorridorerna-kommer-nu-att-styra-sverige/
Min eftervalsanalys ser lite annorlunda ut.
Varför gick det som det gick i valet?
Ja, jag tror att valet 2022 i framtida historieböcker främst kommer att bli ihågkommet för två saker:
1. Socialdemokraterna och deras hjälpryttar-partier förlorade makten.
2. Sverigedemokraterna tog över Moderaternas sedan länge ohotade ställning som största icke-socialistiska parti och fick därmed för första gången inte bara inflytande utan ett monumentalt inflytande över svensk politik.
Huvudanledningen är att det PROBLEMFORMULERINGSPRIVILEGIUM som främst socialdemokraterna och i viss mån de etablerade borgerliga partierna i många decennier haft i Sverige gick förlorat 2022.
Att Olof Palme och hans epigoner som Maj-Britt Theorin, Marita Ulvskog och Bengt Göransson kämpade med näbbar och klor för att bevara TV- och radiomonopolet berodde nämligen just på att man insåg problemformuleringsprivilegiets värde.
Enkelt uttryckt: De frågor som sossarna ville att valrörelserna skulle handla om var också de frågor som Public Service tog upp. Socialdemokraterna satte helt enkelt agendan och det var deras ”samhällsberättelse” som gällde, det var vad författaren och filosofen Lars Gustafsson menade när han myntade begreppet ”problemformuleringsprivilegium” 1980.
För de traditionella borgerliga partierna fyllde framför allt Bonnier-pressen lite samma funktion och det gav länge en viss motvikt och illusion av någon slags balans. Och bortsett från Ny Demokratis korta gästspel i riksdagen i början av nittiotalet konserverade det länge makten i den partipolitiska kartell som de etablerade partierna utgjorde och som, i likhet med alla karteller, fick allt slappare magmuskler.
Men med SD:s intåg i riksdagen 2010 upphörde all balans när Public Service och den borgerliga pressen slog ihop sina påsar och formulerade exakt samma huvudproblem för Sverige:
– Sveriges huvudproblem var att folk röstade på det hemska SD och att rasism, fascism och nazism var på frammarsch i landet!
Det var ett totalt felformulerat och icke-existerande problem. I det svenska svenska folkdjupet finns vare sig någon nämnvärd beundran för Adolf Hitler eller negativ syn på människor pga deras etnicitet. Däremot fanns en växande önskan om att Sverige skulle föra en försiktigare migrationspolitik liknande den som våra grannländer förde och en oro för att det svenska samhället inte var rustat för att nöjaktigt klara av så mycket större invandring/capita än jämförbara länder. En oro som senare har visat sig vara synnerligen välgrundad. Vi hade varken poliserna, jobben, vårdresurserna eller någonting annat.
Men i princip allting kom att handla om hur den grasserande nazismen i landet skulle bekämpas och att återge de problem som SD formulerade var a big no-no, hur relevanta och angelägna de än var. Och SD kunde bara tacka och ta emot eftersom de blev det enda kvarvarande alternativet för alla de som önskade att Sverige skulle bli lite mer som Danmark och Finland. Och den gruppen växte i takt med att problemen med kriminalitet och svajande välfärd tilltog.
Exempelvis hoppade SVT 2012 över skaklarna och sände ett Agenda-program med underrubriken ”Hur mycket invandring tål Sverige”.
Det blev ett ramaskri! Frågeställningen var skamlig, fascistisk, främlingsfientlig och bekräftade SDs världsbild. Fy för den lede! https://www.svt.se/opinion/skamligt-att-svt-gor-sig-till-redskap-for-framlingsfientlighet
Strutsmentalitet gällde, Sverige var ett i princip felfritt föregångsland som ”hade råd” och som resten av världen borde lära av, bl.a de hemska danskarna. Istället kom mediarapporteringen under 2010-talet att fokusera på fyra saker:
1. Att in absurdum förneka alla migrationsrelaterade samhällsproblem eftersom det ansågs gynna SD.
2. Att in absurdum förneka alla samhällsproblem med lag och ordning eftersom det ansågs gynna SD.
3. Att ha överseende in absurdum med Miljöpartiet och Centerpartiet eftersom de var de tydligaste motpolerna till SD. Bl.a fick den skandalösa och katastrofala kärnkraftsavvecklingen skamligt lite uppmärksamhet.
4. Att in absurdum uppehålla sig vid SDs förehavanden för trettio år sedan.
Men till sist fungerade inte problemformuleringsprivilegiet längre eftersom verkligheten hann ikapp. Numera ställer sig de flesta frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige” och även sossarna har till sist landat i att det finns en gräns för vad Sverige tål.
Vänstern hade hoppats på en valrörelse som skulle handla om deras hjärtefrågor som t.ex allsköns välfärdssatsningar, jämlikhet och klimat/miljö. Kryddat med samma gamla SD-klander och kritik mot Ebba Buschs husaffär.
Men Sverige var nu ett land med blodiga korankravaller på gator och torg, Europarekord i skjutningar, allt grövre kriminalitet och ekonomiska problem med hög arbetslöshet, usel tillväxt, usel valutakurs, vårdköer, skolproblem, omsorgsbrister och alltmer vansinniga priser på basförnödenheter som el, boende, drivmedel och mat.
I ett sådant land är det VERKLIGHETEN som har problemformuleringsprivilegiet och inte politikerna och deras obrottsligt lojala mediahus.
Public Service gjorde visserligen vad de kunde för att uppgradera klimatet till valets huvudfråga. Men de ansträngningarna föll platt till marken när folk inte ansåg att 20-gradiga högsommardagar var ett järtecken på att jordens undergång var nära. Det hjälpte inte hur illröda SVT färgade sina väderkartor.
Ej heller hjälpte det att diverse tidningskrönikörer med drucknas envishet hävdade att Sverige numera var tryggare än på sjuttiotalet när hundratals poliser skadades i islamistiska upplopp som ytterst syftade till att stoppa yttrandefriheten i Sverige och när mammor, tonårsflickor och poliser sköts ihjäl runt om i landet i en omfattning helt utan motsvarighet i Europa.
Det är helt enkelt svårt att få en valrörelse att handla om SDs förflutna, någon hundring mer i barnbidrag, ökad könskvotering och mer skatt på plastpåsar när väljarna upplever tillvaron som otrygg, ser sig själva hotade av ekonomisk ruin och inte känner igen sitt land längre.
Socialdemokraterna och Moderaterna insåg till sist det själva. Men att orientera i den nya verkligheten där deras problemformuleringsprivilegium upphört att gälla ledde bara till förvirring. Förvirring eftersom utvecklandet av någon egen politisk vision så länge legat i träda eftersom man bara fokuserat på SDs politik och intagit den motsatta uppfattningen oavsett om den var bra, dålig eller direkt vansinnig.
Det bästa de kom på i det nya läget var att förvandla sig själva till bleka kopior av SD med en retorik som var till förvillelse lik den SD haft i mer än ett decennium och blivit utskällda efter noter för.
Men i brist på egen alternativ vision och politik efter regeringarna Reinfeldts, Löfvens och Anderssons fiaskon – vad hade de för val?
Originalet är oftast bättre än kopian och den som varnat för problem i vardande under drygt tio års tid har helt enkelt mycket högre trovärdighet än den som i det längsta aggressivt förnekat problemen och bytt fot fem i tolv (M) eller fem över tolv (S) när problemen redan var fait accompli och skriande uppenbara för de flesta utanför Aftonbladets ledarbunker.
Den tragiska aspekten av SDs exceptionella tillväxtsaga är att den inte hade varit möjlig i ett någorlunda välskött land och att den bär övertydlig vittnesbörd om vilka enorma problem vi omsorgsfullt byggt upp under lång tid till följd av att den förda politiken inte tagit avstamp i väljarnas upplevda verklighet utan i högtflygande utopier utan verklighetsförankring.
Man kan beskriva det bakomliggande grundproblemet genom att studera Maslows behovspyramid.
Den politiska, kulturella och mediala eliten i Sverige har under lång tid befunnit sig högst upp i pyramiden där alla grundläggande behov är uppfyllda och man sysselsätter sig med självförverkligande och att bli allt man vill vara istället för att underhålla pyramidens fundament.
Man har tappat markkontakten, lämnat pyramiden och flugit upp i det blå med sina drömmar om att lilla Sverige ska vara ett beundrat föregångsland som visar hela världen hur de globala flykting- och klimatproblemen ska lösas.
Alltmedan allt fler väljare är bekymrade över sin tillvaro längst ned i pyramiden där de med fog bekymrar sig för sina fysiologiska behov och trygghetsbehov. Kommer våldet att drabba mig och min familj? Hur ska jag kunna betala för mitt boende, min el, mina resor till jobbet, min familjs mat osv.
Avståndet mellan de i toppen och de i botten på pyramiden har enkelt blivit så långt att man inte längre förstår varandra och därför söker sig de svenska väljarna i större utsträckning till politiker med fötterna i den svenska myllan som bättre förstår deras problem och tar dem på allvar istället för att beskylla dem för att vara extrema och nazistiska skogstroll som inte begriper hur lyckligt lottade de är som fått ynnesten att få leva i en humanitär stormakt.
Slutligen: Många betecknade 2022 års val som ett ödesval men för mig var 2018 det stora ödesvalet. Då var problemen mindre, konjunkturen fortfarande god och vi hade haft en bättre chans att vända utvecklingen genom en målmedveten och kraftfull politik. Istället fick vi genom främst Annie Lööfs försorg fyra ytterligare förlorade år med Morgan Johansson, Annika Strandhäll & Co och problemen fördjupades ytterligare.
Nu skall vår nya regering försöka lösa alla problem under en lågkonjunktur som bär alla tecken på att bli både lång och djup. Det kommer att bli mycket svårt – det är det höga priset för att våra politiker glömde behovspyramidens grundfundament.
Hans Thannerstig.”