Från flertalet politiker med supporter verkar globaliseringen och marknaden betraktas som en osynlig Gud.
Det är bara något som medborgarna får finna sig i oavsett att rika och välutbildade blir rikare på bekostnad av de som redan är fattiga eller som blir det i kölvattnet av Kapitalets gränslösa friheter.

För besparingar och neddragningar börjar sällan i Rosenbads eller i EU:s korridorer utan betydligt längre ner, där resurssvaga grupper varit attraktiva objekt, när försämringar i välfärd skett genom massinvandringens effekter.

Vänsterliberaler har under flera årtionden dominerat debatt, forskning och politiska beslut i hela västvärlden.

Tyvärr var det allt för många, som aldrig nyktrade till efter studenternas uppror under 60-talet mot påstådd överhets nationella värden.

Kunskap och bildning stod inte högt i kurs om det inte handlade om den välsignade kulturmarxismen, som skulle lösa problemen i hela världen.

Lenins samlade verk och Maos lilla röda låg nerpackade i en låda på min vind, tillsammans med flera diplom från 10 års flitigt deltagande i söndagsskolan, vilket ger en fingervisning om livets krokiga vägar.

Det finns många exempel på hur forskare utanför den vänsterliberala sfären, hånats, förföljts och stämplats som persona non grata, när forskningsartiklar i respekterade tidskrifter ej överensstämt med rätta värden inom den ideologiska sfären.

Media brukar göra processen lätt, vetenskapliga arbeten stämplas genast som främlingsfientliga utan att journalisten läst en enda rad rätt.

Den andra strategin är ignorering och absolut största möjliga tystnad.

Nationalistiska partier går starkt framåt i hela Europa, flertalet är i storleksordning det andra eller tredje partiet i respektive land.

Förbundskansler Angela Merkel blev märkbart skakad över AFD:s (Alternativ för Tyskland) framgång nyligen i valet i Mecklenburg – Vorpommern med Leif-Erik Holm och Frauke Petry vid rodret.

I Frankrike är oron stor bland vänsterliberaler att Marine Le Pen, ledaren för Front National, kan bli premiärminister i valet nästa år.

Medborgarna i Österrike väntar på besked när omval skall ske efter konstaterade oegentligheter i 94 av landets 117 valkretsar, när valet ägde rum i maj.
Norbert Hofer ledare för Frihetspartiet (FRÖ) har stora chanser att bli landets nya premiärminister, eftersom det tidigare valresultatet var mycket jämt.

I Holland finns Gert Wilders Frihetsparti som också kallas Partiet för frihet (PVV) som skördar framgångar och har förverkligat många av partiets förslag, som till exempel förbud mot dubbelt medborgarskap.

I Ungern sätter Viktor Orban och hans parti Fidesz skräck i EU:s elit när, han proklamerar att ”muslimer inte är välkomna hit.”

I Norden sprider Sannfinnländarna oro, liksom Danske Folkepartiet och Fremskrittspartiet i Norge.

Sverigedemokraterna är ännu ute i kylan, att mobba dem när de kom in i riksdagen under 2010 var fint, medan det på skolor och arbetsplatser är fult.

Partiet ligger nu i flera opinionsundersökningar runt 20 % från 12,8 % i valet under 2014 och blir troligen ett stödparti till alliansen, men borde redan nu tydligare sätta ner foten beträffande invandringen.

Folkdans i all ära och inlåsning av asylanter är ingen framkomlig väg om diskussion om asylstopp inte initieras.
Sverige har med råge tagit sin beskärda del och medborgare orkar inte mer, när välfärden brister i takt med att no go zoner blir allt fler.
I Göteborg där skotten viner, sa en polischef i SVT:s Rapport i går kväll, att ett fruktbart samarbete sker med kommunen, men kriminella uppgörelser får vi allt vänja oss vid….

Gemensamt för media är att beskriva dessa hotande partier i mycket negativa termer, som högerextrema, invandrarkritiska, populistiska, främlingsfientliga, rasistiska och är de riktigt på hugget brukar brunstämpeln åka fram.

Flertalet av dessa avskydda och smutskastade partier har ett realistiskt synsätt till skillnad från vänsterns och liberalernas idealistiska världsuppfattning, som nu alltmer krackelerar.

När allt fler medborgare i Europa ser att hög invandring är oförenligt med bibehållen välfärd och att generationers uppfostran i medeltida kultur med en religion som inte får ifrågasättas, endast skapar motsättningar i samhället som inte går att överbrygga.

En enkel indelning av den globaliseringsfrälsta, västliga eliten kommer från Lars Bern, teknologie dr, företagsledare och författare, han skrev i en artikel om tre grupper (Newsvoice.se 2016-08-03).

1. Utopisterna (tycker synd om alla små och svaga i hela världen och vill öppna hela famnen för alla som vill in)
2. De superrika företagarna (som tjänar storkovan på migrationen)
3. Den politiska adeln (som är 2:ans lakejer)

Inom parentes är mina egna kommentarer, som i stort överensstämmer med författarens.

Eftersom forskare, akademiker, medborgare med gedigen erfarenhet av invandring, integration och rehabilitering vanligen stängs ute från traditionell medias debattutrymme, så återstår sociala medier.

Här råder samma nedvärdering och smutskastning av en hotad gammelmedia med samma ord som används mot partierna som utmanat Europas elit.

Favorituttrycken brukar vara, konspirationsteorier, brunstämpling med fascism, nazism, nättroll och den gamla vanliga visan med rasism.

Om åtstramning sent omsider måste ske, så ropar ”utopisterna” att de ansvariga har en taskig människosyn, de slår på de svagaste, gör skillnad på människor, trampar på allas lika värde och monterar ner skyddsnäten.

Dessa mångkulturella vurmare märker inte att deras gloria börjat tappa sitt sken, när floskler utan förpliktigande strömmar ner från deras moraliska pedeistal.

Analys av faktauppgifter och vetenskapliga artiklar är stor bristvara, när sakkunskap inte finns, då gäller det att snabbt slå till med fula ord, så läsaren direkt associerar med onda gärningar från mörka makter.

Jag ser medias ensidiga beskrivningar bara som ett översitteri med nedvärdering av min fattningsförmåga.

Kulturminister Alice Bah Kuhnke får däremot svårt att sova på nätterna av oro över tidningsdöden.

Hon och ledsna redaktörer varnar för att journalisters ”demokratiska uppdrag” hotas utan nya subventioner av skattemedel.

Kanske nattsömnen blir bättre när hon i egenskap av kulturminister förvandlar våra museer till mångkulturens propagandacentraler?

Nu är det östasiatiska museet i huvudstaden som får sina samlingar rensade för hennes ambition att ”stärka toleransen för mångkultur” skall kunna genomföras (Svd 2016.09.09/kolumn av Ola Wong).

Nordisk kultur ingår självfallet inte i denna rödgröna ambition. En utställning som visade nordisk konst i Malmö för några år sedan, kritiserades högljutt av kultureliten, eftersom den ”kunde såra invandrare.”

Tidningar som allt fler läsare överger på grund av bristande objektivitet borde läggas ner, nätet är en betydligt viktigare kunskapskälla för allt fler. Där kan fakta sökas från skilda källor, som ger underlag till att få tänka själv utan pekpinnar.

Nätet utgör hot, vad ska eliten sätta emot, när allt fler väljare röstar fel?

Lästips!
I Fria tider (2016-09-06) finns en artikel från ”Die Welt” i Tyskland där professorer i ekonomi och andra experter spår att globaliseringens dagar är räknade, med tanke på dessa nya partier och nationalstaters protektionistiska strävanden.