I dag startar World Economic Forum i Davos. Under fem dagar skall världens näringslivstoppar och regeringsrepresentanter dryfta världens problem, som de själva har åstadkommit.
Nu har champagnen och ryska kaviaren fått sällskap av eftertanke inför världens ökade ekonomiska klyftor, som gjort att dumma medborgare röstat fel.
Brexit och Trumps segrar får ej återkomma, för då kan världens herrar tvingas att tänka om.
Om deltagarna på allvar skulle omsätta organisationen Oxfams rapport, så lär bubblorna slockna fort i kristallglasen.
Gunilla Von Hall rapporterar i Svd den 17/1 om Oxfam rapporten, med rubrik ”8 män äger lika mycket som hälften av världen.” 
Trots Bill Gates fonder för välgörenhet så ersätts här vanligt smicker av kritik mot världens finanselit med dess fäbless för …”nätverk av skatteparadis och arméer av förmögenhetsförvaltare.”
Uppmaning från Oxfam till regeringar är att ta större ansvar i fördelningspolitiken.
Högre skatter på stora förmögenheter, inklusive höga löner, stopp för skattefiffel och börja leverera till alla medborgare och inte bara till ett litet fåtal redan lyckligt lottade.
Den globala finanseliten har många försvarare, lyckligt lottade brukar ständigt återkomma med att FN:s millenniemål att halvera världsfattigdomen på 25 år, uppnåddes flera år innan.
Vilket förvandlas till alibi för globaliseringens välsignelser, med ökade vinster för ett fåtal inklusive deras lakejer, medan det för resten bara återstår allt tunnare lönekuvert.
Jag tycker det är väl magstarkt att det enbart är arbetarna i väst som skall offras för att FN:s fattigdomsmål skall uppnås, medan antalet nyblivna miljardärer får slå nya rekord.
Att produktivitetsvinsten sedan 70-talet till största delen tillfallit kapitalägarna och bromsat upp eller sänkt löneutvecklingen för arbetarna i hela västvärlden, tycks vara bortglömt.
Vinsten av automatisering, digitalisering och outsourcing har främst hamnat i Soros, Rotschilds, Rockefellers och deras bröders fickor, smulorna har knappt gett underbetalda arbetare mat på bordet efter långa arbetsdagar i farliga arbetsmiljöer.
Etik och miljö finns i storföretagens årsrapporter, men i praktiken får de aldrig fäste hos entreprenörer och underleverantörer, för ingen tar ansvar för helheten, från ax till limpa.
Denna obalans med ekonomiska vidlyftigheter skapar ständiga kriser, vars nota tjänstvilliga regeringar låter arbetarna betala med ytterligare neddragningar av redan betalda förmåner.
Att först ta ordentligt betald för en vara och sedan vägra leverera den är dödsdömt i affärsvärlden, men denna modell praktiseras med framgång av regeringar, finansens marionetter, som sedan chockeras över framväxten av populistiska partier.
Den vita arbetarklassen är förbannad och använder sin röstsedel till protest, så nu måste ministrar ut och leta. 
Var finns den?
Vi måste blidka denna fara, medan tid är!
Statsministern planerar nu en ”folklig vecka” för att hans ministrar på sightseeing skall få möta ”vanligt folk”.
Hallstavik var första målet, för där röstade dessa lantisar på SD till 20 %.
SSU basen Philp Boström får nog reseförbud, för taxitripp på 8.000 kr går inte hem i Hallstavik (Svd 15/1).
Löfven tror kanske, att celebra besök från Rosenbad räcker för att göra en Hallstaviksbo glad och rösta rött därefter.
Han deklarerar stolt att dessa folkliga möten skall få alla att känna sig delaktiga i hans framstegsprojekt.
Luttrad av erfarenhet, tror jag många förstår att framstegen bara tillfaller vissa.
Alla nyanlända får väl applådera, när ”white trash” överallt protesterar.
Min tveksamhet är stor om nyckeln till minskad ojämlikhet och orättvisor finns i Davos.
Jag tror mer på framgång för populistiska partier.
