Min gamla väninna mejlade; Stor skillnad hur juryn (jury, blå blippar) resp folket (public, televoters, röda blippar) röstade på Israel i gårdagens Eurovision.
Det svenska folket gav full pott till Israel, kanske inga till vänster ingick, de fanns nog bara i den svenska juryn, som inte gav Eden Golan något poäng.
https://www.svd.se/a/wgPd44/finalen-av-eurovision-song-contest-i-malmo-ar-i-gang
Min gamla väninna är betydligt mer alert än jag själv, som verkligen har slöat till.
Att jag har bättre koll på Ingeborg Nyberg och Tage Severin, när hon i en film från 1957 sjöng ”När man är 17 år…” än mega stjärnan Tayler Swift säger nog allt om en 77-årig alltmer sur och grinig tant. https://www.filmtipset.se/film/sjutton-ar
Nedan kommer en recension från plattformen X från min gamla väninna som nog retar gallfeber på vänstern samt alla Palestina sjalbärare.
Konstigt att jag aldrig har burit denna vitrödrutiga sjal, inte ens under -68 års student engagemang. Det var något som tog emot.
Kanske var det mina 10 år i söndagsskolan som utgjorde ett hinder?
Precis som jag vägrade delta i tomatkastning under USA:s ambassadör Hollands Sverigebesök. Mat äter man och inte slänger på andra finns inbränt i ryggmärgen, men demonstrera med USA ut ur Vietnam plakat upp och ner för Avenyn i Göteborg gjorde jag glatt.
Det jag mest minns under dessa ungdomsår var, att jag redan då kände mig arg på hur bortskämda medel-och överklass ungdomar (främst pojkarna) förgäves försökte övertyga arbetare om vikten av den revolutionära kampen.
Ja, ja sa min far tids nog nyktrar de till och torkade näven på blåblusen. Min mor var fullt upptagen med bullbak till midsommarfesten och till kyrkkaffet på midsommardagen i Gamla Kyrkan.
Bättre fäste fick revolutionsromantiken i akademin, där nävarna var rena och huvudet nästan tomt om arbetets slit.
Det känns som tiden bara upprepar sig med Greta och hennes unga supporter som har hittat en ny nisch för uppmärksamhet, när klimatkampen dalar, eftersom jorden ännu står kvar, trots Al Gore domedagspredikningar.
När jag är i gång med adrenalinet så läs Widar Anderssons krönika i Folkbladet den 3 maj och i lokaltidningen ”Corren” den 11 maj. ”Studentbråk kommer och går, men antisemitismen består”