När bomber urskillningslöst släpps över Gaza och när antisemitismen frodas i hela världen då behövs historisk blick på bakomliggande händelser till den evighetslånga konflikten mellan judar och araber.
Här är det professor Dick Harrison som ger sin syn. Han fokuserar på Frankrike och Storbritanniens tondöva agerande efter första världskriget. Där Mellanöstern splittrades upp med raka streck utan hänsyn till befolkningens kultur, religion och traditioner.
Det osmanska riket omfattade hela Mellanöstern av i dag och var en 600-årig turkisk islamisk stormakt under åren 1299-1923, som Erdogan i Turkiet drömmer om att få härska över.
Bild från wikipedia, där det osmanska riket är grönt markerat.
https://www.svd.se/a/BWLz3l/israel-palestina-kolonialmakten-sadde-ett-farligt-fro
Under första världskriget slöts ett fördrag om hur Osmanska riket skulle delas upp mellan kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike. Till detta fördrag kan den moderna Palestinakonflikten härröras, är kontentan i artikeln.
Här är Harrisons artikel för intresserade:
”Efter förra söndagens krönika om antisemitism har frågan kommit upp om rötterna till dagens konfliktscenario mellan israeler och palestinier, inte minst vilken skuld de västerländska kolonialmakterna i allmänhet och britterna i synnerhet har till att det blivit som det blivit. Därav denna krönika.
Låt oss börja med första världskriget – som så många andra av nutidens eländen kan den moderna Palestinakonflikten härröras till denna ”urkatastrof”, låt vara att den som så önskar kan spåra rötter ännu längre tillbaka. Den 16 maj 1916 slöts ett av nutidshistoriens mest beryktade fördrag. Det benämndes officiellt Mindre Asien-avtalet men har gått till historien som Sykes-Picot-avtalet, efter den brittiske diplomaten Mark Sykes och hans franske kollega François Georges-Picot.
I och med detta kulminerade den uppstyckning av världen i kolonier och intressesfärer som hade eskalerat under andra hälften av 1800-talet och som medförde att engelska och franska i dag är världsspråk. Syftet med 1916 års fördrag var att förebygga framtida gräl kolonialmakterna emellan genom att i förväg stycka upp Osmanska riket, så att man visste vem som skulle ha vad när första världskriget var vunnet.
Genom att lova land åt båda folken hade britterna sått ett farligt frö till framtida fejder.
Resultatet av överläggningarna, som också Ryssland godkände, gick ut på att Storbritannien skulle få kontroll över vad som i dag är södra Irak, Jordanien och vissa delar av Palestina, medan fransmännen skulle få Syrien, Libanon, norra Irak och en bra bit av sydöstra Turkiet. Armenien, Konstantinopel och sunden mellan Svarta havet och Medelhavet gick till Ryssland. Man lämnade också utrymme för några internationella zoner, dels i Palestina och dels vid Alexandretta i nuvarande Turkiet.
Avtalet låg till grund för uppstyckandet av Mellanöstern i brittiska och franska zoner i början av 1920-talet. Alla berörda utom de europeiska politikerna ignorerades. De sionistiska judarna hade utlovats ett nationellt hem i Palestina som tack för att de stödde Storbritannien i kriget (”Balfourdeklarationen”). Araberna hade också utlovats självständighet som tack för att de gjorde uppror mot turkarna.
Genom att lova land åt båda folken hade britterna sått ett farligt frö till framtida fejder, men när avtalet blev offentligt kunde både judar och araber konstatera att de blivit lurade.
De europeiska stormaktsledarna hade ingen tanke på att lämna ifrån sig krigsbytet till de människor som bodde i det.
Invandringen och bosättningarna resulterade i en växande arabisk vrede, och de båda folken drabbade vid flera tillfällen samman i våldsamma uppgörelser.
När Palestina lösgjordes från Osmanska riket blev det alltså varken judiskt eller arabiskt utan brittiskt, men detta hindrade inte de förfördelade från att planera inför framtida självständighet. Under mellankrigstiden immigrerade många sionistiska judar, som drömde om ett nationellt hem i Israel, till området och bosatte sig på marker som man köpt från lokala godsägare.
Invandringen och bosättningarna resulterade i en växande arabisk vrede, och de båda folken drabbade vid flera tillfällen samman i våldsamma uppgörelser. Allt detta gjorde britterna – som ju inledningsvis hade godkänt immigrationen till det ”nationella hemmet” – skeptiska gentemot sionisterna, som uppfattades som bråkstakar och potentiella rebeller. Vid tiden för andra världskriget yrkade många brittiska politiker därför på kraftiga begränsningar av judisk invandring. Enligt ett förslag, som vann Londonregeringens gillande, skulle inga få flytta dit efter 1944.
Som bekant blev denna politik omöjlig när kriget var slut. Den moraliska indignationen över nazistiska dödsläger som Auschwitz och Treblinka, där sex miljoner judar mist livet, gav sionisterna starkast möjliga vind i seglen, och USA stod på deras sida. Britterna kunde inte stoppa en stor invandringsvåg av statslösa judar som överlevt andra världskriget.
Med facit i hand är det lätt att se hur politikerna åtminstone hade kunnat försöka bygga en fredligare framtid.
Ärendet hänsköts till det nygrundade FN, och resultatet är välkänt: FN sjösatte en delningsplan, araberna vägrade acceptera den, Israel förklarade sig självständigt i maj 1948 och kriget var ett faktum, med hundratusentals palestinska flyktingar och en storkonflikt som förefaller lika olöslig i dag som för ett halvt sekel sedan.
Med facit i hand är det lätt att se hur politikerna åtminstone hade kunnat försöka bygga en fredligare framtid. Det ”nationella hemmet” hade kunnat specificeras tydligare. Britterna och fransmännen hade kunnat avstå från att stycka upp Mellanöstern och härska genom att söndra. Araberna hade kunnat acceptera 1948 års delning; i så fall hade ett självständigt Palestina med mycket större territorium än den palestinska myndigheten kontrollerar i dag blivit verklighet.
Men då glömmer man en gammal latinsk sentens, som för svenskt vidkommande brukar förknippas med Axel Oxenstierna: An nescis, mi fili, quantilla prudentia mundus regator? – ”Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs?”
———————————————————————————————————————————–
Och de som vet det, blir ofta utestängda från samhällsdebatten, från de som inget lärt sig av historien. Polariseringen bara ökar och ger näring till fortsatta och framtida konflikter.
Lurade riskerar nu Europa bli om Israels regering får som de vill, töm Gaza på palestinier och ge dem flyktingstatus till Europa. https://www.friatider.se/ministern-haller-med-palestinierna-bor-massinvandra-till-europa
Brott mot folkrätten från båda sidor?
Israel hävdar att man hittat en stridscentral under al-Shifa sjukhuset, efter nattliga räder, vilket Hamas förnekar. Att bomba ett sjukhus eller att ha det som mänsklig sköld mot fienden är ett brott mot folkrätten, som är de stridande parterna likgiltigt.
https://www.svd.se/a/dwel81/senaste-nytt-om-israel-palestina-konflikten
I morgon kommer en artikel från bloggen Black Mountain Analysis som ger sin syn på världsläget förmedlad av Global Politics.
Men innan dess är denna artikel mycket läsvärd från en känd sionist, jude och brittisk parlamentsledamot, Pofessor Marcello Ferrada de Noli. som vädjar om fred. ”Man skapar fred genom att tala med sina fiender.”