Ingen har väl undgått upprördheten efter socialstyrelsens menlösa broschyr om barnäktenskap, som hade initierats av fd barn-äldre-jämställdhetsminister Åsa Regner, som säger – ”Det är en chans att verkligen jobba för flickors och kvinnors möjligheter i världen. Det är ett engagemang som löpt som en röd tråd genom hela mitt liv.” Vilket är höjden av hyckleri!

När protesterna brakade lös, befann hon sig sig på tryggt avstånd i USA, för sitt efterlängtade toppjobb som vice chef över FN:s kvinnoorgan. Kanske hon där får samarbeta med Saudiarbien som Sverige röstade in för att bidra till jämställdhet. Jag orkar inte ens återge Margot Wallströms förrädiska bortförklaringar, när omvärldens protester nådde in i hennes karriärtäppta öron.

Åter till skandalbroschyren. Vaga, stryka medhårs råd om delat boende och nästan be om ursäkt för att  Sverige förbjuder barnäktenskap, öppnade för fördömanden, som Regners efterträdare Lena Hallengren tvingades ge sitt bistånd till med teatralisk upprördhet.
Varför inte klartext, ”bryter Ni mot denna lag, så åker Ni ut!”

Jag vet att det skulle vara totalt omöjligt, för här åker ingen ut oavsett grad av vedervärdig gärning pga skyddande konventioner. Om detta trygga värn finns däremot stor kunskap hos utomnordiska gärningsmän och Koranens män som har sin uppfostran i sharialag.
Förklaringen till broschyrens enfaldiga formuleringar är enkel. Socialstyrelsen hade i sin tur delegerat uppdraget från regeringen till vänsteraktivisten Petra Rinman, chef för kunskapscentrum för ensamkommande barn och aktiv i organisationen ”Jag är här.”
Varför ett kunskapscentrum finns just för denna grupp, där majoriteten ljugit sig hit förstår jag inte.
Vore inte ett kunskapscentrum för fattigpensionärer mer behjärtansvärt?
Nu är Petra Rinman, denna vänsteraktivist tack och lov JO-anmäld!

Men hon är inte ensam, för när det gäller beställda regeringsuppdrag verkar kunskap och erfarenhet mer vara en black om foten för önskat resultat.

Jag tänker ofta på slutrepliken från kaptenen, som fick bära ansvaret för militärens kulor mot arbetarna under deras demonstration mot försämrade villkor i Bo Widebergs film om ”Ådalen 31” från 1969.

Men vem stöpte kulorna?
Den frågan är lika aktuell idag. Men nu är det socialdemokraterna som är kulstöpare, till den globala finanseliten. Ett parti som arbetarna en gång hjälpte till makten, men som sviket sina gamla ideal. Nu har vänstern ersatt klasskampen med  kampen mot påstådd rasism. Inte konstigt att partiernas företrädare måste svärta ner partiet som många arbetare flytt till.

Upprepade skandaler från regeringen och dess statliga verk och myndigheter är nu vardagsmat (Transportstyrelsens IT haveri, Sharia domen i Solna, Waberi skandalen, förslagen om gymnasieamnesti och censurlag osv).
Att utnämna de sina till generaldirektörer, höga tjänstemän, chefer och andra nyckelpersoner i samhällslivet förekommer hos alla makthavare. Men hos Löfvens regering har förverkligandet av identitetspolitiken helt raderat ut kunskap och erfarenhet, för dessa meriter hotar hans högsta prioritet, en världsmakt i humanitet!

Rövslickeriet har blivit den främsta karriäröppnaren, vilket har satt spår i hela samhällslivet, men till slut brister det, till allmän beskådan. Fast då verkar statsministern ha gömt sig i garderoben.

Utöver hedersförtryck, barnäktenskap, dvs pedofili, ligger fakta om gruppvåldtäkterna som en tung sten på statsministerns axlar, men så länge som han har hjälp med lögner från Robert Aschberg och Jan Guillo så kan regeringen ducka ännu ett tag med sina bortförklarringar. Favoriter är ökad anmälningsbenägenhet och tunga socio/ekonomiska faktorer.

Nina Drakfors skriver på Facebook:
”Ringer till TT redaktionen för att fråga varför de inte i sin rapportering skriver, att det är män av utländsk härkomst som gjort en gruppvåldtäkt på ett barn under 15 år.
Kvinnan i samtalet uppger att det är inte relevant med ursprung och hänvisar till de pressetiska reglerna.
De pressetiska reglerna säger att etnisk tillhörighet inte ska redovisas om det inte är relevant.
Jag säger till henne och hänvisar till Expressens granskning, att utländska män är i majoritet när det gäller gruppvåldtäkter och på så sätt är det relevant för allmänheten att ta del av den informationen.
Det tycker inte hon och avslutar med en fråga ”vill du verkligen gå den här vägen”. Om ”den här vägen”, det vill säga redovisa etnicitet vid gruppvåldtäkter, är att belysa verkligheten så är det inte frågan om vart jag vill gå, utan det är frågan om vart vi måste gå.
De utredningar som har listat etnicitet och gruppvåldtäkter visar att över 95 procent av förövarna har annan etnisk härkomst än svensk. Det är således enormt relevant att belysa detta. Det är också utan av yttersta vikt att vi fortsätter att forska om detta och ställer oss frågan varför? Det är ansvarstagande, allt annat är att mörka.”

Så jag förstår att forskaren Amir Sariaslans resultat om att orsaker till kriminalitet är i > 50 % kopplat till ärftliga faktorer, ger vänstern kalla kårar. För enligt vänstern verkar inga ärftliga faktorer finnas. Vi föds som tomma blad, så att alla oegentligheter med kriminalitet kan skyllas på samhällets orättvisor, som kan fixas med mera bidrag. Vilket renderar fortsatt maktinnehav av tacksamma mottagare, som även består av fuskande charlataner. Intresset för att avslöja dem är lågt, hellre riktar socialministern in sig på besparingar för svårt sjuka barn, gamla och funktionsnedsatta individer till kropp och själ, eftersom skam saknas i regeringskroppen.

”Utmaningarnas grundorsak är tabu”
Att ta reda på grundorsaken till alla ”utmaningar” skulle ju skjuta både värdegrunden och lika värde lagen i sank. Nu skjuts det i stället friskt på budbäraren som kommer med avslöjanden. Min tröst är ändå att sängen blir allt mer obekväm att ligga i för korrekthetens politiker, när allt fler av samhällets respekterade och kända medborgare inte längre håller tyst, utan punkterar deras ”sanningar.”

Offren för- nät- hats jägarna är därför fattiga, plundrade och resurssvaga pensionärer, vilket får mig att skämmas  för ett Sverige år 2018!

Nya böcker!

• ”Det lilla landet som kunde” av Mustafa Panshiri och Jens Ganman
• ”Våldtäkt och Kultur- en kartläggning av gruppvåldtäkter i Sverige 2012-2017” av Ann Heberlein
• ”Så blev vi alla rasister” Anders Cewjman och Ivar Arpi.