Frågeställaren är Johan Wennström, medarbetare i SvD och doktorand i statskunskap.

https://www.svd.se/varfor-kallar-sig-annie-loof-inte-for-nationalist

”Nationalism ses ofta som moraliskt suspekt, men det bygger på okunskap. Liberala politiker som Annie Lööf, Jan Björklund och Anna Kinberg Batra borde istället för att misstolka nationalismen läsa på om sin egen historia…….motsatsen till nationalism är inte, som det brukar antydas, liberalism, utan imperialism.”

JW skriver att nationalism betraktas av historiskt okunniga som något suspekt eftersom de misstolkar. Ni minns väl Annie Lööfs godhetsmantra ”vi vill inte ge ett nationalistiskt och populistiskt part inflytande…”och Björklund jamsade med.

Folket är grundbulten i en nationalstat, med gemensamt förflutet, språk, seder och bruk.

• 

Detta är demokratins förutsättning, men denna känsla av stolthet över landet föraktas av historielösa liberaler som förespråkar ett diffust internationellt samfund, som i första hand är EU och FN med den globala finanseliten bakom.

Detta är inget nytt, det har gästskribenter som Karin Ferm och Olle Ljungbeck med fl. påpekat i många inlägg, men det nya är att detta liberala nationsförakt nu publiceras i MSM.

Att stå och stampa på vår egen nation, samtidigt som man hyllar andras, utgör det största hotet för en värdnation, när politiker inte förstår detta faktum, då får vi inte nöja oss med att konstatera att de enbart är dumma i huvudet, utan använda ordet folk- och nationsförrädare.h

Att fler inser att nationsförakt leder fel, ger lite hopp i denna dystra tid efter januariöverenskommelsen (JÖK). Likaså att tre av fem väljare enligt Sifo ger regeringen lågt betyg (SvD 30/1). Börjar fler väjare att vakna?

Allt fler inser att något är fel med en statsminister som har rekord i svikna vallöften och lögner om statsskuld och invandringsvolymer. Tillfredställande är att se Lööfs och Björklunds avslagna nunor i riksdagsbänken i går under årets första riksdagsdebatt.

• 

De kanske har börjat inse att det inte går att opponera på sin egen politik och att förklenande ord om nationalister och populister inte längre biter. Både Åkesson, Kristersson och Busch visade att de var i opposition och Sjöstedt föreslog kaxigt samarbete med Kristersson om att hindra sänkt skatt för högavlönade. På ytan synliggjordes ett nytt politiskt landskap, men inunder råder nog samma gamla fäbless för EU:s friheter med följsamhet till NWO:s förespråkare.
Men oron från EU:s höga potentater över att nationsvänliga partier kommer att skörda stora framgångar i valet i maj, gör att mitt gamla hopp åter poppar upp.