”Iranska män tar på sig slöja i protest mot slöjtvång för kvinnor” var rubriken på en artikel på Fria Tider 2016-08-05 av Mattias Albinsson inklusive källor, som gav hopp om förändring.

På twitter # meinhijab visades bilder på män i slöja, som protesterade mot regimens moralpoliser som tvingade deras döttrar och fruar att bära slöja.
Protesten startade när regimkritikern och studenten Majid Tavakli fängslades och förnedrades genom att bli fotograferad i slöja.
Dessförinnan hade facebookgruppen ”My stealthy freedom” en gräsrotsrörelse, startats av iranskan Masih Alinejad, som bor i New York. Kvinnor uppmanades att ta av sig slöjan om så bara för en liten stund.

Det är med skam jag minns det så kallade hijad/sjalupproret under 2013 i Stockholm.
Bakgrunden var två påstådda överfall på muslimska kvinnor, som fick sin sjal avryckt av en svensk, vit man. Inga bevis fanns för att överfallen verkligen hade ägt rum, DNA spår och vittnen saknades, trots att överfallen hade ägt rum på torg där människor borde ha passerat.

Däremot fick våra svenska feminister glatt tåga upp till justitieminister Beatrice Ask iförda huvuddukar, jag minns inte vem som log mest triumferande; Fatima Doubakil, Åsa Romson eller Veronica Palm.

Anders Lindberg på Aftonbladet sparade inte på krutet söndagen den 19 augusti 2013 där han skrev att hijabuppropet satte fingret på den strukturella rasismen under rubriken ”Rätten att bära slöja är värd att försvara.”

Zelina Dagli skrev två år senare om ”Skäggiga skuggor” och rätten att slippa bära slöja.
(Aftonbladet 2015-06-01)

Nalin Pekgul fd. riksdagsledamot för socialdemokraterna var inne på samma tema året innan i magasinet Neo nr 5 2014, ett magasin som numera tyvärr är nedlagt.
Hennes engagemang har varit stort för att regeringens feministiska politik inte skall göra halt framför invandrarkvinnorna i förorten, men partistyrelsen tyckte hon bara var till besvär i deras åsiktskorridor som är mycket snäv.

”Begriper inte människan att vi inte får stöta oss med moskérnas imamer, då kan vi ju tappa välbehövliga röster”, mumlades det säkert i partistyrelsens lokaler.

Pekguls senaste debattartikel, i Göteborgsposten den 7 augusti i år, hade rubriken ”Slöjan sprids med brutala metoder.”

Jag väntar nu förgäves på en protest, ett upprop mot rätten att slippa bära slöja i förortens enklaver, som styrs av rättrogna, koranläsande moralpoliser. Förmodligen är den aktiviteten lika sällsynt förekommande, som om det skulle komma en protest från våra Gudrun Schyman frälsta feminister.

Det råder besvärande tystnad från dessa annars så talföra kvinnor. Deras kritik mot normer tycks inte omfatta förortens moralpoliser.
Dessvärre verkar inte modiga män och kvinnor, som kämpar mot kvinnoförtrycket från förortens moralväktare, sätta några spår hos våra radikala feminister.

De sopar golvet framför dessa ”skäggiga skuggor” med sina krav om separerade tider, skilda platser för män och kvinnor på festivaler och förråder därmed gårdagens alla beundransvärda kvinnokämpar.