Tänk vad det är svårt att inse förlorad makt.

Innan internet fanns, skedde kunskap, information, propaganda alltid uppifrån och ner i monopolistisk envägskommunikation.

I dag sker kommunikationen blixtsnabbt bara ett knapptryck bort. 

Vi samtalar, överför budskap, hämtar in och delar ut information och kunskap i alla väderstreck. Allt fler förstår att det finns flera sanningar, beroende på avsändare, sammanhang och tolkningsföreträden.

Kyrkan, politiker, etablissemanget med media som megafon, bestämde tidigare hur vi skulle tänka och tycka.

Det tryckta ordet var sant som amen i kyrkan.

”Jodu, det stod i tidninga i dag”, sa tant Jenny, på 50-talet, när jag var barn, mor nickade bekräftande, när grannen ovanpå vek ihop Örebro Kuriren.

Då hade vi tryggt fått veta hur det stod till i hela Närke, med uppmärksamhet på Örebro, Kumla och Askersund.

Bortom Konsum, IOGT och Lundbergs affär, såg vi upp till Dag Hammarskiöld som fanns ute i stora världen och den långe Erlander gjorde framöver succé, när han i Hylands hörna ”laddade om” från  Värmlands förråd av härliga historier.

I dag råder omvänt förhållande, allt färre medborgare litar på vad tidningen skriver och allt färre viker ihop en papperstidning, när det mesta finns på nätet.

I dag är en värmlandshistoria helt passé, nu råder inflation i skratt, trams och flams från bekräftelsetörstiga politiker i SVT. Underhållning på högsta nivå, tycks Hanna Stjärne tro.

Kanske det är nedtryckt aktivitetsbehov som här får sitt utlopp, när partiledningarna starkt begränsat rörelsebehovet utanför riksdagsbänken?

Medias agendajournalistik med ständiga pekpinnar har sopat bort läsarnas tillit. Undervärdering leder sällan till något gott.

Tänk om vi andra skulle strunta i våra arbetsuppgifter och enbart mässa om det som vi anser rätt, utan reaktion från arbetsgivaren?

Kruxet är att media har sålt sig till sina arbetsgivare, politiker och globaliseringens vinnare, som sitter på de stora pengarna.

Uppdraget att skildra makten har reducerats och ersatts av skamvrå för protesterande kollegor som upptäckt att reportage, artiklar har stora luckor och inte stämmer med verkligheten. Läsarna får representeras av den ringaktade Nisse i Hökarängen.

Medlen för att återta makten om ”orden” har varit och är många, nedvärdering med bubblor, falska nyheter, mer förbud, ökad kontroll över sociala medier och paradgrenen svartlistning med högerextremism och rasism. 

När Ulf Adolfsson med fru i fjol bara glunkade om att de ibland kikade in på Avpixlat, blev det ramaskri på DN efter deras intervju.

Om det är någon läsare som fortfarande tror på vad DN skriver om den destruktiva migrationspolitiken, så läs bifogad länk, som jag fick av en bloggläsare.

Signaturen Julia Caesar drar här ner byxorna fullständigt på DN:s chefsredaktör Peter Wolodarski, i sin senaste krönika skriver hon om tidningens fall mot botten.

”På söndagen 15 jan 2017 publicerade signaturen Julia Caesar ännu en av sina uppskattade krönikor på den dansk-svenska bloggen Snaphanen. I krönikan skildrar Julia hur Dagens Nyheter – tidningen som under många år sågs som både flaggskepp och rikslikare inom svensk dagspress – under Peter Wolodarskis ledning fullständigt förlorat sin trovärdighet och i allt högre grad kommit att präglas av agenda-journalistik och desperata försök att smutskasta alla som på minsta sätt ifrågasätter massinvandringen och det mångkulturella samhällsidealet.” Newsdesk.

När jakten på Julia Caesar inte gav någon utdelning, så riktade ”Hämnaren från Marieberg” in sin ordkulspruta mot andra skribenter, Anna Dahlberg på Expressen och Alice Teodorescu  på Göteborgposten hamnade i skottgluggen, men även här fick attacken bara motsatt effekt.

Nu upprörs vänsterliberal media av att Katarina Janouch har lättat sitt hjärta om landets politik i tjeckisk TV.

Denna ärlighet fick en bokhandel att ta bort hennes barnböcker från hyllan, vilket påminner om bokbål under nazismen och om dagens förtryckarregimers ansträngningar för att slå vakt om ordet.

Den största faran är dock att forna lojaliteter börjar spricka, Lotta Gröning protesterar i dag under Opinion mot DN:s självpåtagna renhållningsarbete. Hon skriver;

 ”Några har valt att ta steget och bestämt sig för att våga säga vad de tycker. Jag tänker speciellt på Katerina Janouch, Ann Heberlein och Tino Sanandaji. Det är tre kända personer som utmanat åsiktskorridoren, tre personer som alla är uthängda, skinnflådda och nedvärderade i egenskap av sina åsikter.”

Kanske tänker politiker, experter, kyrkan, kultureliten och MSM att ändamålet helgar medlen?

Ändamålet är ju att behålla makten, privilegier och sätta avvikare på plats, allt under humanismens fana.

Tyvärr glömmer de att vägen till helvetet är kantad av goda föresatser, som allt fler auktoritetstvivlande medborgare ser igenom..