Medias faktaresistens bara fortsätter.
”En ensam galning” verkar vara journalistkårens favorit förklaring direkt efter sommarens alla terrordåd i Europa.

Detta oavsett om gärningsmannen/männen
– spränger sig själva till döds på en flygplats och tar 47 otrogna med sig i döden
(Istanbul 28 juni)

– sitter bakom ratten i en lastbil och dödar 84 personer
(Nice 14 juli)

– håller i en yxa på ett tåg och skadar fem andra passagerare allvarligt
(Wurzburg 18 juli)

– skjuter folk i ett köpcentrum, nio mister livet
(Munchen 22 juli)

– hugger en gravid kvinna till döds med en machete
(Reutlingen 24 juli)

– spränger sig själv till döds efter avslag på asylansökan och skadar tolv andra svårt.
(Ansbach 24 juli)

– tar gisslan i en kyrka och skär halsen av en präst.
(Saint-Étienne-du-Rouvray 26 juli)

Kanske journalistkåren inte längre fäster någon vikt vid stridsropen Allahu Abktar?

Att vår ärkebiskop Antje Jackelén valde ”Allahu Akbar” till sitt valspråk, kanske gör att det fått en mer naturlig och oskyldig klang, än när IS krigarna vrålar dessa ord, innan de torterar, slår ihjäl och skär halsen av kristna i sin kamp för Jihad.

Endast något dygn efter terrordåden tvingas media dock motvilligt erkänna att flertalet av dessa krigare inte var så ensamma längre, men för att inte helt tappa ansiktet ger man nu Anders Brevik äran av att vara inspirationskälla till galenskapen.

Den franske inrikesministern blev med all rätt utbuad, när han efter massakern på Frankrikes nationaldag cyniskt påstod att detta var vad man hade att vänja sig vid.

Efter dåden fördömer världens ledare unisont angreppen på det öppna samhället, på demokratin och på yttrandefriheten, medan folket sörjer de sina och lägger blommor för att hedra de döda.

Tänk om EU:s ledare ärligt kunde säja,
”Att det är vi som är de skyldiga med våra friheter. Trots att både Dublin och Schengen avtalen brakade ihop av alla migranter, så ville vi inte se faran med öppna gränser, där terrorister kunde röra sig fritt.
Vårt mål var endast att kapitalet skulle få röra sig utan hinder, att medborgares liv skulle släckas ingick inte i Bilderbergarnas kalkyl, men det är risker vi får ta för att storföretagen skall må bra.
Vi tror på samverkan och dialog, så kanske dessa unga män i utanförskap förstår, att de också är en del av vår demokrati och får hylla allas lika värde, precis som vi.
Ni måste också förstå att vi inte heller vill riskera våra förmåner och trygga ekonomi.”

Men icke, detta kommer aldrig att sägas.

Eftersom politikerna är impregnerade med humanitet och allas lika värde, så har de tappat förmågan att se dessa enorma skillnader mellan västs och östs kultur, tradition och religion.
Nu växer ”gate community” upp som svampar ut jorden, med securitasvakter vid porten.
Där kan berikningsvurmare tryggt få mässa om hur fint det är att riva Europas murar för allas bästa.

Faktaresistensen är lika utbredd efter sommarfestivalernas alla sexuella övergrepp.
Feministerna har åter vädrat morgonluft och höjt sina röster om rasistiska strukturer och patriarkalisk maktordning, medan de blundat för att majoriteten av förövarna är unga asylsökande män, från en kultur där kvinnan är mannens ägodel.

När framgången uteblev med att smeta ut dessa övergrepp på alla svenska, vita män, så bytte vänstern förklaringsmodell, nu orsakades de av ökad anmälningsbenägenhet och när applåderna uteblev även till denna förklaringsmodell, så tog man meterologin till hjälp, orsaken till övergreppen var nu det varma vädret!

Lögner och bortförklaringar tycks aldrig ta slut, det är tabu att stigmatisera förorten och berikningen från främmande kulturer, även om eskalering av våld, mord, allsköns kriminalitet och sexuella övergrepp har majoriteten av sina förövare boende där.

Statistik beträffande kriminalitet kopplat till etnicitet verkar vara lika tabu som att spotta innanför altarringen. Polismyndigheten har order om att gömma alla brott där förövarna har utländsk bakgrund, under kod 291. För då kan lojala experter hävda att ingen ökning skett.

Flyktingströmmarna är förträffliga gömställen för dessa mördarmaskiner, förutom det mentala skyddet från Europas politiskt korrekta elit, som vägrar inse att samhällsboet inte klarar fler gökungar.

Hur många medborgare måste sätta livet till innan Europas ledare förstår, att öppna gränser med föråldrad asylrätt inte är förenligt, när 65 miljoner människor är på flykt och önskar ett bättre liv i Europa?

(Detta inlägg har publicerats under opinion på friatider.se.
Återges här på bloggen efter viss revidering).