På DN.se 2016-08-09 skriver Amanda Björkman i en ledare följande insiktsfulla inlägg.

”Moderaterna vill se ett bidragstak – på så sätt ska man stärka arbetslinjen. Budskapet på partiets hemsida är tydligt.

Synd bara att partitoppen från regeringsåren inte lever som den lär.

Fredrik Reinfeldts företag frodas, berättade Dagens Opinion på måndagen. En snabb kalkyl visar att det första räkenskapsåret ger en vinstmarginal på drygt 75 procent.

Men gratulationerna för framgångarna – lönsamheten är ju fantastisk – fastnar i halsen. För Arbetslinjens fader valde visserligen att starta företaget omgående efter att han avsagt sig sin post. Men han nöjde sig inte med det: samtidigt har han tagit ut avgångsvederlag. I höstas kunde SVT berätta att Reinfeldt valde att ta ut full ersättning: 156.000 kronor i månaden.

Var tog de gamla argumenten vägen, de om att alla ska göra rätt för sig och att det är ohållbart att arbetsföra människor lever på bidrag?

Bidragslinjen bland före detta M-ministrar börjar bli beklämmande. För det är inte bara Reinfeldt som tar ut ersättning av det här slaget. Carl Bildt valde även han att använda ersättningar som ett starta eget-bidrag i sin verksamhet.

Och Lena Adelsohn Liljeroth, som avskaffade inkomstgarantin för konstnärer under sin tid som kulturminister, lever nu själv på inkomstgaranti, berättar Aftonbladet (4/7).

Det olämpliga är inte bara att bidragstagarna är personer som uppenbarligen är kapabla att skaffa sig nya arbeten. Både Bildt och Reinfeldt har gjort det parallellt. Till saken hör också att det är personer som byggt sina karriärer på att predika arbetslinjens moral.

För det är som Adelsohn Liljeroth konstaterade, då gällande kulturarbetare, i SR 11/1 2010: ”Det är ju bättre att man arbetar än att man inte arbetar – om det inte finns någon efterfrågan är det ju bättre att ta något annat jobb”.

Detsamma borde rimligen även gälla exministrar?

Varken Reinfeldt eller Bildt och Adelsohn Liljeroth bryter mot reglerna. Men nog solkar det ner alliansens arv att fullt arbetsföra personer väljer att leva på andras skattekronor.”

Våra politiker skall representera folket och självklart har vi alla fel och brister, men hos de som väljer att bli politiker tycks fallenheten för girighet vara betydligt större än hos gemene man.

Vi har fått vänja oss vid fusk, fiffel och båg, sanningshalten i deras vallöften är dessutom mycket skral, för det verkar också som flertalet har tappat sin moral. De säjer ett, för att sedan handla tvärtemot…..under rådande omständigheter så tvingas vi att….

Min erfarenhet av både politiker och fackliga toppar är att de inte tillhört de rappaste på golvet, men detta har de kompenserat med duperande svada. De använder gärna retoriska, till intet förpliktigande floskler, deras skyltfönster är vackert draperat, men i verkstaden ekar det tomt, om det inte gäller att höja våra skatter.

Så här skrev ”Lars” i fältet för kommentarer efter inlägget ”Vem bryr sig om Greta Simonsson idag?”

”De flesta politiker har ju aldrig levt som ”vanliga” människor utan redan från början haft ett politiskt engagemang, men de få som kommer från arbetarklassen har ju fullständigt glömt sitt ursprung i samma ögonblick, som de inträder i maktens korridorer. Samma gäller för arbetare som får en chefsposition, många glömmer efter en vecka hur det var på golvet. Varför det är så har jag fortfarande efter 30 år inte funnit någon annan förklaring på än att det handlar om makt.”

Jag vill tacka alla Er som tar er tid att läsa mina inlägg och jag är mycket glad över era kloka kommentarer.