I flera opinionsundersökningar hamnar miljöpartiet under riksdagspärren på 4 %.
I den senaste Metro/Yougov undersökningen får partiet endast 2,8 %, detta borde mana dem till eftertanke om sin politik.
Till en början var hjärtefrågorna miljö och motstånd mot kärnkraft. Säldöd och algblomning gjorde att de första gången kom in i riksdagen 1988.
Efter 2000-talet har en omprofilering skett av deras politik, de har förvandlats till ett islam- och invandrarvänligt parti.
Partiet gick senare glatt till sängs med dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt, så att riksdagen kunde bevilja nya bidragsformer till nyanlända och därutöver gratis vård till alla illegala invandrare. En målvakt till statsministern på migrationsverket bestämde att permanent uppehållstillstånd (PUT) skulle beviljas till alla som sa sig komma från Syrien.
Sanningshalten i dessa uppgifter har visat sig vara skral, när över 80.000 av de drygt 160.000 som sökte asyl under 2015, saknar asylskäl enligt internationella konventioner.
Alla dessa förmåner har kraftigt bidragit till Sveriges attraktionskraft som asyl-och invandrarland och att landet nu faller isär.
Den egentliga orsaken till dessa favörer var att statsministern var förbannad och ville straffa väljare som bidragit till sverigedemokraternas framgång.
Vurmen för det mångkulturella samhället har därefter eskalerat inom miljöpartiet. Partistyrelsen har blundat för partimedlemmars och valda representanters fundamentalistiska åsikter inom islam.
Försvaret av bostadsminister Mheret Kaplan, när han tvingades att avgå var direkt pinsam, likaså när språkröret Gustav Fridolin inte förstod att kvinnor kunde känna sig kränkta, när de inte blev hälsade på.
Nu verkar det äntligen som om väljarna ser att kejsaren är naken.
Det som dock oroar mig är om journalisterna på SVT och SR har gjort samma iakttagelse.
Under 2011 publicerade Göteborgs universitet en undersökning om deras partisympatier, resultatet visade att 52 % sympatiserade med partiet och 0 % med sverigedemokraterna.
Mycket illustrativt var kroppsspråket hos Anna Hedenmo på SVT när hon intervjuade partiledarna inför valet 2014. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson betraktades som något som katten släpat in, men vid övriga utfrågningar var det ett riktigt kuttrasju.
Oavsett vad hon tycker om partierna så var det inte professionellt. Tyvärr saknas objektiv framställning av invandringens alla effekter på SVT och SR.
Detta är ett farligt demokratiunderskott och har under åren ständigt avspeglats i programutbudet, som ofta innehållit ensidiga och känslomättade reportage/program om invandringen och om eldsjälars insatser.
Underförstått verkar syftet vara, att nu djävlar skall vi få tittarna att tycka som vi, för att senare rösta både rätt och rött.
Det verkar som det bara är ”Uppdrag Granskning” med Janne Josefsson i spetsen, som har upptäckt integrationens svårigheter med våld, kriminalitet och kvinnoförtryck i de ständigt växande så kallade no go zonerna
Kriminella gäng bestämmer där dagordningen och har unga supporters med stenar och elddon i fickorna.
Möjligen kan de rödgröna partierna snyfta lite över den minskade tryggheten, men totalt blindhet råder när det gäller att se elefanten i rummet, nämligen massinvandringen.
Polisen, lokala politiker tillsammans med representanter för samhällets alla ”goda krafter” sitter nu och klurar på varför dialog, korvgrillning och kaffe inte haft någon effekt.
Massinvandringens svårigheter har reflexmässigt förklarats med utanförskap och främlingsfientlighet, insikten om att alla invandrare varken kan eller vill integreras finns inte.
Allt för många vill endast ta del av välfärdens tjänster, utan skyldigheter att anpassa sig till landets lagar och regelverk och varför skulle de göra det, när etablissemanget ständigt har hyllat den kulturella identiteten i stället för den medborgerliga.