Tänk om en präst i svenska kyrkan inför valet 2014, hade uppmanat sina församlingsmedlemmar att enbart rösta på sverigedemokraterna, under sina gudstjänster och via kyrkans hemsida.
Vilken massmedial reaktion det skulle ha orsakat. Förmodligen hade prästen fått sluta sin tjänstgöring och det är tveksamt om han ens fått syndernas förlåtelse för detta brott.
Men när en imam gör detta hörs inte ett pip. Det mångkulturella överseendet mot lagöverträdelser är mycket uttalat hos vänsterliberala politiker och deras förtrogna journalistkår.
Inför valet 2014 utfärdade imam Abo Road i Gävle moskén en islamorder på sin hemsida till sina medlemmar. I första hand skulle de rösta på miljöpartiet, i andra hand på vänsterpartiet.
Hela gruppen muslimer betraktas som ett kollektiv och ska rösta efter imamens huvud, medan svenskfödda får ha skilda politiska åsikter och rösta efter sitt eget.
Vore inte denna händelse något för diskrimineringsombudsmannen/DO, som inte brukar vila på hanen?
Jag upprepar med en dåres envishet att det under flera år pågått röstfiske från partierna bland invandrare under skenet av likvärdig representation inom politiken i vårt mångkulturella samhälle.
Inför valet var fd. Broderskapsrörelsen, som numera kallas ”Tro och solidaritet” mycket engagerad i ”Sveriges muslimska råd” (SMR).
Identitetspolitiken, är mycket omhuldad hos dessa fd broderskapare, som står socialdemokraterna nära. Den bygger på att ursprung och lojalitet prioriteras framför ideologin.
”Ni får politiska positioner, om vi får röster!” Blev resultatet av detta samarbete.
Förslag om bindande procentsatser vigda för representanter med annan etnicitet kom snart på plats inom stat, kommun och landsting.
Kompetens och lämplighet inför uppdraget blev mindre viktigt och dessvärre började efter hand dubbla måttstockar att accepteras för politiska företrädare, beroende på vilket ursprung de hade.
Att kontrollera om dessa invandrares kultur och religion kunde krocka med våra frihetliga och medborgerliga rättigheter fanns inte på agendan, som helt upptogs av den mångkulturella euforin.
Nalin Pekul, muslim med kurdiskt ursprung och fd riksdagman för (S) skrädde inte orden i söndagens Agenda (2016-04-24) inför en nästan förskräckt programledare, när hon krävde en nationell samling inom alla partier med mål att spaka ut dessa fundamentalistiska islamister ur alla politiska församlingar.
Nalin Pekuls engagemang för förtryckta kvinnor i utanförskapsområden har varit stort och bidrog troligen till förlorad riksdagsplats.
SD:s nazistiska rötter och järnrörskandalen har flitigt citerats bland landets skribenter. Denna aktivitet får förmodligen skribentens godhetslampa att lysa klart, så alla ser vilken fin människa han/hon är.
Kanske har lampans batteri tagit slut eller att proppen ständigt går, när det gäller att belysa icke svenskfödda politikers kopplingar till våldsbejakande grupperingar i dag.
Ytterligare exempel presenterades i Aftonbladet (2016-04-28) via upplysning från Sydsvenskan, att miljöpartisten Kamal al- Rifai hade stått bakom en tidigare kontroversiell inbjudan.
Salman al-Quda, konservativ imam med sharialags förverkligande som mål, hade bjudits in till den syriska föreningen i Malmö via Kamal.
På Salmans merit lista finns att han verkat som rådgivare och inspirationskälla till Usama bin Laden, han anser att förintelsen är en myt av enorma proportioner och att homosexualitet aldrig kan accepteras.
Men denna öppna fundamentalistiska, antisemitiska och HBQT hatande propaganda verkar inte nå fram till den rödgröna vänstern, trots att det går stick i stäv med deras partiprogram.
Nej, förmåga att skämmas har de inte, däremot finns stor fallenhet för bortförklarande floskler, till exempel acceptans för normbrytning när det nu gäller hälsningsseder.
Självklart är det västs normer som skall brytas, aldrig invandrarnas!
Vad står näst på tur? Skall islam få styra politiken med sharialagar?
Mitt råd är sparka ut dess fundamentalister i alla politiska församlingar medan tid är.