Kategoriarkiv: Vinst i välfärden

Vinster i välfärden, rätt eller fel?

Ingen har väl undgått debatten efter att regeringens utredare Ilmar Reepalus förslag om ett vinsttak på 8 % för privata vård/omsorgsgivare offentliggjordes.
”En fråga som berör alla och väcker känslor” säger utredaren som tillsamman med Joachim Landström, fil dr i företagsekonomi har kommit fram till att siffran 8 % är lämplig nivå på vinstuttaget för att investerare inte skall tappa intresset.

Näringslivet med vårdföretagarna i spetsen har, som förväntat protesterat mot detta ingrepp i det privata näringslivet och anser förslaget vara ”orimligt och omotiverat.”
Eftersom opinionen har svängt till ett förbud mot övervinster, kan frågan segla upp som en stor valfråga tillsammans med invandringen till valet 2018, vilket kan ha en dämpande effekt på de största excesserna hos de privata utförarna.

Att det finns mycket som kan förbättras inom offentlig sektor är jag väl medveten om. Det finns en baktung byråkrati och administration, besparingar och neddragningar börjar alltid längst ner i organisationen.
Sedan vet jag att det är lättare att vara lat i offentlig regi än inom privat.
Inget händer om du bara säger God dag och ger patienten ett självträningsprogram i stället för att ge effektiv, manuell behandling till patienten som behöver det.
Ingen större skillnad märktes i lönekuvertet, för när den individuella lönesättningen tog sin början, så var pengarna slut. ”Du är duktig, men……”
Inom privat regi gäller det att maximera antalet patienter för att verksamheten skall gå ihop och därefter lockar alltid vinsten, för vi är alltid oss själva närmast.
Detta faktum rättfärdigar inte att skattepengar blir till orättmätiga vinster, som enbart hamnar i privata fickor för vidare transport till skatteparadis. Lönekuvertet förblir lika magert för personalen.

Tidigare näringslivsminister Maud Olofsson pratade lyriskt om hur kvinnor i vården själva kunde få starta små företag, men dessa små entreprenörer blev snabbt uppköpta av stora koncerner som vädrade morgonluft till stora vinstuttag.

Alla minns Carema skandalen om vägning av kissfyllda blöjor.
Om anledningen var besparingar på blöjinköpen eller omsorg om vårdtagarens urinproduktion diskuteras fortfarande.
Det finns undersökningar som säger att personalen är mer nöjda och har färre sjukdagar inom privat vård/omsorg, men det finns också studier som visar att inom privat vård saknar fler adekvat utbildning, att vårdtagare får fler trycksår, sämre mat mm jämfört med vård i offentlig regi.

Inom privat vård finns ofta dubbla budskap;
Utåt: Bättre verksamhet.
Inåt: Bättre vinst.
Fusk från kontraktet blir vinstens drivmedel, för personaltätheten har en gräns.
Nästan varje vecka står att läsa om hur gamla ej får den vård/omsorg som utlovats i kontraktet med kommunen, eftersom effektiv kontrollapparat saknas, så blir fusk mycket lönsamt.

Den första skandalen briserade när Anders Malmros under 2012 avslöjade fusket och vanvården på Koppargården i Vällingby. Först sändes en dokumentär, som följdes av ett reportage i DN av Josefine Hökerberg, som sedan fick kritik från Carema koncernen för att vara ensidigt och partiskt.
Under 2014 så var 140.000 anställda inom privat vård, enligt vårdföretagarna.

I denna artikel från ”Ny Tid” (www.nytid.fi) från 2012-11-19 sammanfattar Peter Lodenius vad som har ägt rum i debatten om främst Carmea.
Mycket har hänt sedan dess både till det bättre och sämre.

Rubriken löd: ”Det stora projektet att privatisera Sverige.”
Jag återger några avsnitt från artikeln.
”Genom att spara i smått och stort kunde Caremas ägare och chefer samla stora summor. Cheferna lockades med bonusar och aktieoptioner för att skära ner vårdkostnaderna och samtidigt bibehålla eller öka de kommunala anslag som egentligen skulle gå till de gamla.
”Två av cheferna på Koppargården hade konton i Luxemburg med optioner i Carema värda miljonbelopp … Caremas tidigare vd Cecilia Daun Wennborg deklarerade för året 2010 för inkomster på över 23 miljoner kronor”, skriver Malmros.

vinst-i-valfard

Lova runt, hålla tunt
kunde vara mottot för Carema. Det är nämligen en fantasivärld Carema har målat upp i presentationen av sina målsättningar för verksamheten på äldreboenden.
Stockholms stad sköter upphandlingen av äldreboende i tre faser. Först kontrollerar man att företaget är OK, sedan att det klarar av att leverera tjänsten. I den tredje fasen ser man vem som ger mest kvalitet för pengarna. Priset är fastställt på förhand och företagen konkurrerar om vem som erbjuder den bästa servicen. Den goda dagen är namnet på Caremas presentation av vad det erbjuder.
DN:s Josefine Hökerberg gick i februari igenom denna presentation och jämförde den med hur anställda på fyra av företagets äldreboenden i Stockholms län beskrev sitt arbete.

”Det är alltid kunden som bestämmer när han eller hon vill stiga upp samt gå och lägga sig eller om kunden vill ta en tupplur någon gång under dagen. Vi tar dagligen reda på hur kunden vill ha det. Sovmiljön påverkar möjligheterna att kunna sova bra. T ex tar vi reda på kundens invanda mönster vid sänggåendet som kan inkludera allt från belysning, frisk luft eller lite rogivande bakgrundsmusik.”

– De äldre får bara ett absolut minimum av vård. Vi gör så gott vi kan men eftersom vi är så få och dessutom har hundra andra uppgifter som inte har med omsorgen av de äldre att göra så finns det ingen tid till bra omsorg. När de äldre ber oss hålla dem i handen eller sitta ned för att prata hinner vi inte. Vid läggdags får vi vara glada om vi får rätt person i rätt säng.
– Är vi underbemannade kanske jag måste börja lägga klockan fyra. Det finns ingen annan lösning när jag är själv på femton boende. (”Själv” = ensam i modern rikssvenska. skrib.anm.)

”Vi vill att kunden precis som han eller hon är van vid ska kunna sköta sin kropp, sina fötter, sitt hår, sina naglar, make-up, rakning, ta bort oönskad hårväxt och känna sig nöjd och tillfreds.”

– Ibland hinner vi inte ens borsta tänderna på de boende. Nästan varenda en hade tandköttsinflammation när tandläkarkonsulten kom hit för kontroll.

”Ett konkret resultat av kundernas önskemål är att vi erbjuder våra kunder en festlig helgmåltid med en fördrink och trerättersmiddag med vin och öl till den som önskar.”

– Det där är ett jävla skämt. Hur ska man kunna bjuda på trerätters när det knappt finns mat för en portion. Hur ska jag göra efterrätt och förrätt när det inte finns någon mat till det? I bästa fall blir det ostmacka till förrätt och jordgubbscreme till efterrätt.

”Av genomförandeplanen ska framgå vad kunden tycker om (favoriträtter) respektive inte tycker om att äta, om kunden har några speciella önskemål samt på vilka tider kunden önskar äta.”

– På femton boende köper de exempelvis 7,5 portioner fisk i en bytta och 7,5 portioner köttbullar. Om alla sen väljer köttbullar får vi dela 7,5 portioner på 15 personer. Så är det jämt.

”Vi vill att våra kunder ska få intryck som stimulerar olika sinnen kontinuerligt under dagen. Grunden för detta är en trivsam miljö med olika intryck i form av dofter, till exempel blommor, julgranen eller en nybakad sockerkaka. Dofter sätter fart på våra smaklökar och därför ska det finnas gott om tillfällen att stimulera även dessa. Det ska finnas möjlighet att smaka på bär, frukter och grönsaker från ett trädgårdsland eller från en kruka där vi odlat själva.”

– Inget stämmer. Det är bara ljug.

Det presentationen Den goda dagen ändå visar är att vårdbolagen nog vet hur det borde vara.

För sin rapportering om Carema nominerades DN–reportrarna Josefine Hökerberg och Mia Tottmar samt Erik Palm på SVT till Stora journalistpriset.
Både Carema och Stockholms stad anlitade olika konsulter för att gå till motangrepp på DN, men följden av dessa avslöjanden blev ändå att flera kommuner sade upp sina avtal med Carema.

Systemskiftet var radikalt
men majoriteten av svenskarna accepterar det inte, noterar debattören Göran Rosenberg i en krönika i Sveriges Radio utgående från en opinionsundersökning som publicerades i juni.

Hittills har det varit svårt att
”ifrågasätta den mest radikala privatiseringen av offentligtfinansierad välfärd i hela västvärlden, ett system där vemsomhelst, av vilka skäl som helst, och med rätt att disponera vinsten hursomhelst, har rätt att starta en skola eller en vårdcentral eller ett äldreboende – med skattebetalarnas pengar … [det har] i stort sett rått politisk enighet om ett systemskifte som helt förutsägbart skulle lägga allt större delar av vården, skolan och omsorgen i händerna på vinstdrivna företag och företagskoncerner”, skriver Rosenberg.

Han konstaterar också att det blev fritt fram för ”snart sagt vilka företagsformer som helst att omvandla det ena efter det andra välfärdsområdet till ett affärsområde … Inte i något annat land hade driften av offentligtfinansierade skolor och sjukvårdsinrättningar i så hög grad förvandlats till kunder och investeringsobjekt.
Peter Tillbergs berömda målning av en skolklass från 1972, ’Är du lönsam lille vän?’, fick i Sverige en högst konkret innebörd.”

Utvecklingen pådrevs aktivt av regeringen och accepterades mer eller mindre motvilligt av socialdemokraterna. Nu visar dock opinionsundersökningen att en massiv majoritet av de svenska väljarna är emot privata vinstuttag i den offentligtfinansierade välfärden. Åtta av tio tycker att vinsterna ska återinvesteras i verksamheten i stället för att delas ut till ägarna. Också 63 procent av de borgerliga väljarna anser detta.” Slut på citat.

En skrämmande utveckling i hela landet, oavsett driftsform, är att skillnaden mellan vad som visas i skyltfönstret och vad som pågår inne i verkstaden bara ökar.
Jag förstår inte benämningen riskkapital, denna investering är utan risk, då trygga skatter finansierar kontraktet, till skillnad från investeringar som köpare skall betala med sin egen plånbok.
Vad som nu diskuteras är andra driftsformer, som kooperativ och stiftelser där vinsten går tillbaka in i verksamheten.
Tänk om duktiga medarbetare då äntligen kunde få god lön för sitt slitsamma arbete?

En snabb kommentar:
”Med Ilmar Reepalu har regeringen satt bocken som trädgårdsmästare. Se på Malmös ekonomi som Reepalu lotsat till konkursmässigt.

Varför skall delar av välfärden undantas från den fria marknaden?
Missbruk har förekommit men det gäller alla branscher. Förklaring ligger i att politiker inte förstått att det krävs utbildade upphandlare inom varje bransch.

I byggsektorn har branschens parter arbetat fram hjälpmedel som olika böcker kallade AMA – Allmän Material- och Arbetsbeskrivning. AMA-böcker har texter för lika typer av arbeten som köparen kan hämta råd ur och texter för upphandlingen. Likaså finns AB – Allmänna Bestämmelser med juridiska föreskrifter. Liknande hjälpmedel behövs för upphandling av t ex tjänster för äldrevård. De kan variera för att endast omfatta omhändertagande i kommunens byggnad eller komplett med byggnad, utrustning och personal.

Sverige behöver en eller flera Vård-AMA.”