Kategoriarkiv: Vård

Rehabilitering, Genus, Autoimmuna sjukdomar

Utländska läkare räddar vården, falska nyheter från riksdagens ledamöter

Först kloka tankar från en bloggläsare

”Tänk att det finns personer, ja t.o.m. även riksdagsledamöter från exempelvis Vänsterpartiet, som på allvar tror att vi inte hade klarat sjukvården utan alla invandrade läkare och annan invandrad vårdpersonal.

Bara en tanke, hur klarar länder utan större invandring detta, exempelvis Island?

Jo alldeles utmärkt och anledningen till detta är att det är just den stora invandringen som fordrar extra personal, exempelvis en invandrad sådan.

 År 2016 fick 47 invandrande läkare godkänt att praktisera i Sverige. Det ska ställas till det totala antalet invandrare på 163 000 som kom till Sverige under 2015.

Alltså fler läkare behöver då invandra till Sverige, vilket i sin tur innebär att väldigt många fler invandrare måste komma hit, som i sin tur fordrar ännu fler läkare etc.

Det är som att lära hunden att snurra lite fortare om den ska kunna bita i sin svans. Det blir en negativ spiraleffekt som leder till att sjukhus efter sjukhus får akuta problem. Det är häpnadsväckande att inte alla förstår det.”

Hur ofta har vi inte fått höra att Sverige inte skulle klara sig utan utländsk personal inom sjukvården. Utländsk arbetskraft räddar Sverige från kollaps.

Inte en tanke ägnas åt att denna utbildade skara behövs i hemlandet och i dess framtida återuppbyggnad, då har vänsterns humanism flugit sin kos.

Neurokirurger kör tunnelbana och taxi pga av senfärdighet från socialstyrelsen, är ett populärt tema från vänsterhåll.

Saktfärdigheten från validering av invandrares tidigare kompetens beror bara på ilvillighet och slöhet enligt dagens röda garde.

Vi skall tvärtom vara glada för denna långsamhet om vi är rädda om våra liv.

Det finns många belägg för att utomeuropeiska läkares utbildning inte har samma kunskapsinnehåll som läkarutbildningar i väst och det är mycket få som klarar kunskapstestet för svensk läkarlegitimation.

Om falska läkare, som trots fällande domar om inkompetens fortsätter med sin yrkesutövning tack vare landstings godtrogenhet, har Uppdrag Granskning skildrat under fjolåret.

Dagens Medicin skrev före jul 2016 om att endast 5 av 58 utlandsutbildade läkare blev godkända på både det praktiska och teoretiska kunskapstestet.

Därutöver har de inte kompetens av svenskt regelverk och svårt för att förstå patientens rättigheter, när man varit kung i hemlandet. Deras utbildningsinsatser är långa, många och kostsamma.

Tillgång till journalen på nätet är ett stort framsteg, att få vara den viktigaste personen i teamet gäller fortfarende mer i teorin än i praktiken.

Tyvärr är utlandsutbildade läkare inte ensamma om svårighet att acceptera tidens förändring, när det gäller maktförskjutning till patienten.

Läkarförbundets kungar har också svårt att godta denna maktförskjutning, men de lindar in sin motsträvighet mot ökad patientmakt i omtanke om patienten. Tunna argument, för att deras maktinnehav i vården inte skall minska.

Ett tydligt exempel är deras ovilja mot alternativ, som kan minska läkemedelsbolagens profit. Vidarkliniken är just nu det tydligaste exemplet, där landsting inte vill förlänga avtalen.

Dessutom chockhöjs registreringsavgiften för nya naturläkemedel, allt för att eliminera  konkurrerande verksamhet.

Kvalité i stället för kvantitet

Kvantitativa mått, antal besök, antal personer på väntelistor, beläggning av vårdplatser etc har varit mätverktygen inom vården.

Nu börjar man i stället prata om kvalitativa mått.

Vilket värde har åtgärderna inneburit för patienten?

Ett gammalt skämt lyder, ”operationen lyckades, men patienten dog”, operationskvoten uppfylldes däremot.

Även inför värdebaserad vård rynkar läkarna på pannan och protesterar att detta nya mått kan åsidosätta HSL krav om likvärdig och rättvis vård.

Eftersom 3.000 tusen patienter avlider varje år på grund av vårdskador, biverkningar från läkemedel,  fall, trycksår mm, så kanske deras reaktion inte är så svår att förstå. I dag är det kris på många sjukhus, orimliga väntetider på akuten.

Inga sängplatser finns, så hem med lite alvedon och öppna ett fönster är råd, som i några fall fått katastrofala följder, med tragisk och för tidig död.

Det är som inom andra samhällsområden som undan för undan krakelerar, ingen vill nämna grundorsaken; massinvandringen till världens humanitära stormakt.

Jag vet hur mycket mer tid en utlandsfödd patient tar jämfört med en svenskfödd.

Tolk, språksvårigheter, annan kultur, tradition med orimliga förväntningar och krav på intyg som genererar bidrag, vilket också kan bidra till att personal slits ut, slutar och vårdavdelningar måste stängas.

Men om detta skall vi inte berätta för då kanske humanismens förkläde får fula fläckar.

I vissa fall ska vi kanske vara glada över att läkare i stället blir taxichaufförer. 

Är det någon av Er, som vet vad KI:s tidigare stjärnkirurg Macchiarini numera gör??

 

Kloka ord från luttrade patienter

Den viktigaste kunskapen från mina yrkesår som sjukgymnast, kommer från mina svårt sjuka och skadade patienter.

Många unga, gamla och patienter mitt i livet har med enkla ord delat med sig av sin insikt, efter att livet tagit en annan vändning.

Att lyssna utan filter är nog den svåraste konsten av alla.

Misstaget vi ofta gör är att stoppa orden med något klipskt, som vi hämtat från någon bok eller bara för att bevisa vad jag är klok.

Vi kan aldrig på riktigt förstå en situation, som vi aldrig själva befunnit oss i, men att stilla lyssna med öppna sinnen gör att vi närma oss förståelse.

Här följer några minnen som satt spår:

Doktorn sätter sig på sängkanten

sjukhussang

På neurokirurgen ligger Arvid 62 år med stroke efter en kraftig hjärnblödning. Ronden har just gått och Arvid utbrister när jag kommer ”Jag förstår att det är allvarligt för doktorn satte sig på sängkanten.”

Självkänsla med sår i baken?

rullstol

Dörren till ett samtalsrum slås upp med kraft. Ut kommer Kalle 18 år i sin rullstol, han är mycket arg och hojtar…”Helvete, snacka om självkänsla med pisspåse i brallan, trycksår i baken och spattiga ben….”

När Helga Pettersson försvann….

På medicinkliniken ligger Helga 73 år med uttalad förlamning i ena sidan efter stroke. In kommer sjukgymnasten från rehabiliteringskliniken och skall för Helgas sjukgymnast demonstrera en ny träningsmetod.

Helga är till en början med, men blir efter hand nedstämd och allt mer ledsen. Sjukgymnasterna pratar mest med varandra, använder ord som Helga inte förstår, övningarna måste avslutas för nu gråter bara Helga.

Senare efter flera månaders träning, tillsammans med sjukgymnasten från rehabiliteringskliniken, har Helga återfått gångförmågan och flertalet av sina ord.

stroke

”Jag blev så ledsen” berättar Helga om vårt första möte…”Du förstår, Helga försvann och bara stroken kom fram.” Jag skämdes.

Sköta magen var bäst

”Vet Du” säjer Lasse med tetraplegi (förlamning i både armar, bål och ben)….”varför jag gilla Dej?”

”Nej” säger jag förstås, men inuti känns redan en stolthet efter alla träningstimmar, som nästan gav full ADL (förmåga att klara basala färdigheter, som att äta, klä på sig, klara förflyttningar till rullstol)

korridor

Jo, Du, Du sa alltid, har du skött magen och tog in mej i ett behandlingsrum, när Ni veva på bena.”

Ryggmärgskadade patienter måste få hjälp med att sköta magen på grund av förlamningen vissa dagar.

”Vevningen” av benen kan hjälpa till med tarmrörelser och frigöra gaser.

”Jag blev så djävla ledsen en gång i dagrummet” fortsatte Lasse.

”När jag hörde ett biträde säga till ett annat, att nu har jag varit inne och mockat på 7:1…..”

 Leva eller överleva?

segelbat

Bertil 68 år är förlamad i benen efter en olycka och har svår värk i ryggen.

Han bjuder oss på en segeltur i sin anpassade lilla segelbåt. Solen skiner matsäckskorgen finns med och Bertil seglar galant, nästan som förr och jag utbrister:

”Nu Bertil är väl livet ändå värt att leva?”

Bertil svarar snabbt ”Man kan väl för sjutton få ha lite roligt, medan man överlever?”

 Nåd och benådning

Astrid 72 år efter sin andra stroke.

himmel

”Tänk att jag lura döden hela två gånger. Att jag får leva om och om igen, även om det kan vara rätt otrevligt att leva, med en kropp som inte lyder, är det en nåd. Jag vill nog kalla det för en benådning.”

 Detta inlägg har tidigare publicerats på morgonbladet.nu (2016-12-13). Namn på patienter är ändrade och dessa kloka ord kommer från 70 och -80 talen, men är lika aktuella i dag

Livsfarliga arbetsgivare och läkare

”Sjuka medarbetare stöts bort och arbetsgivare struntar i sitt ansvar för arbetsmiljön. Klimatet blir allt hårdare på arbetsmarknaden, enligt forskaren och psykologen Stefan Blomberg på Arbets- och miljömedicin i Linköping” (Östgötacorrespondenten 9 dec).

Tidigare har tidningen berättat om Elisabeth, 62 år, som tog sitt liv, efter en kaotisk situation på sin arbetsplats, samtidigt som hon led av svåra ryggsmärtor efter en diskbråcksoperation. Hennes vädjan om att slippa de tyngsta arbetsuppgifterna inom vården klingade ohört hos arbetsgivaren. Hon fick i stället förebråelser för att hon periodvis tvingades att sjukskriva sig.

Men arbetsgivaren vid Region Östergötland, meddelade sturskt att inga samband fanns med jobbet till hennes självmord, trots att arbetskamraterna vittnar om dess motsats.

Att arbetsklimatet hårdnat är väl känt hos de flesta av oss. Ofta är det duktiga medarbetare som mobbas ut, när de ifrågasätter omorganisationer med förfall av verksamheten, det visar inte minst krisen på flera museer i Stockholm på.

mobbingfinger

Kulturminister Alice Bah Kuhnke däremot, hon bara ler, både med och utan Luciakrona.Både hon och rikspolischefen saknar vett, som inte förstår att de för länge sedan borde ha  avgått  på grund av deras odugliga sätt att sköta sin verksamhet.

Kulturministern skriver falska debattinlägg, för att sedan se till att det blir det blir tvärtemot, med nyinsatta, lojala medarbetare, som ständigt förkunnar sin fina värdegrund och talar om vikten av inkluderande mångkultur, som är befallda modeord i identitetspolitikens mecka.

Bäst klarar sig ja-säjarna, de som alltid ler och håller med hur idiotiskt chefens och överhetens förslag än är.

Jag känner väl till detta från min egen yrkestid, då jag vid ett par tillfällen, fått sluta min tjänst, när välgrundade protester inte gått hem. Att efter en tid få mer än rätt kan värma, men just då var det inte lätt.

Jag misstänker att det är värst i offentliga verksamheter, precis som i politiken. I den privata sfären märks det snabbt om erfarna medarbetare försvinner och försäljningen sjunker. VD: n brukar åka ut direkt, visserligen med fallskärm och rejält avgångsvederlag som värmer inför nästa stordåd.

Inom det offentliga är det bara att höja skatten och värdelösa chefer sparkas både rakt eller snett uppåt. Månadslönen brukar ligga över 100.000 tusen för generaldirektörer och andra höjdare som klantat sig och givit myndigheten dåligt rykte.

Att sjukvården på många håll är i kris, när alla nyanlända skall ha vård, är också känt faktum. Men jag blev riktigt rädd, när jag för en dryg vecka sedan läste i Dagens Medicin om Åsa Míllqvist, sjuksköterska och lungcancerpatient.

När hon begärde ut sin journal blev hon rädd, upprörd och sedan mycket arg, när hon fick läsa; ”Om hjärtat stannar skall ingen HLR (hjärt-och lungräddning) ske.” 

Ett beslut som tagits utan ett uns av delaktighet. Immunterapi pågår och verkar lovande och ingen vet hur lång framtid som återstår. Däremot kan behandlingen orsaka arytmier/rytmrubbningar och i värsta fall hjärtstopp och med denna journalanteckning så finns god grund för Åsas rädsla.

I socialstyrelsens etiska riktlinjer finns klara direktiv om att patienten alltid skall involveras i beslut om HLR skall ske eller ej.

Kanske börjar det bli likadant inom sjukvården som i politiken, vackert skyltfönster, men med en verkstad som ekar tom?

Fritt vårdval kan också innebära att verkligheten inte stämmer med skönmålad bild. Gamla kan svälta med vacumförpackade matlådor som inte stimulerar aptiten och kvinnor som kör runt som skottspolar, blir stressade av att inte räcka till. Men om detta vågar de sällan berätta för då kan lönen stå still och bli stämplad som motvalls kärring är det ingen som vill.

Kanske läkarens etiska försäkring om att alltid bota, lindra och trösta också håller på att förtunnas?

Nu förstår jag och många andra att det finns skäl till misstro. Det gäller att läsa sin journal, medan man ännu är i livet.

ambulans

Källa: https://www.dagensmedicin.se/artiklar/2016/11/30/lakare-avskriver-hlr-utan-patienters-kannedom/

Dikeskörning för läkare efter snabbspår

På frågan om framtidsplaner svarade min patient från Somalia ”Jag skall utbilda mig till doktor…” lakare
Att ha bestämda framtidsplaner kan vara bra, ett mål att kämpa mot kan ge kraft, men det förutsätter viss förankring till realistiska förutsättningar.
Kvinnan var i 40-årsåldern, hade två års skolgång, avbrutna SFI studier, behövde tolk, var utan arbetslivserfarenhet och hade därutöver en funktionsnedsättning. PUT hade beviljats för flera år sedan av humanitära skäl för hela familjen.

I många länder utanför EU är doktor det enda yrke som flertalet kan relatera till för att nå status, advokat brukar komma på andra plats.

För unga ambitiösa tjejer med invandrarbakgrund, är utbildning enda vägen till eget liv. Ofta till en framtid utan huvudduk, om de står emot våra radikala feminister.
De är mycket duktiga under sin skolgång, till skillnad från killarna, som i förorterna hellre ”tar upp en sten, än en bok” som Alice Teodorescu (redaktör för Gtp) så träffande uttryckte det i en intervju.
Kriminalitet verkar killarna ha betydligt större fallenhet för, medan mina multikulturella ovänner skyller på för få fritidsgårdar.

Ett ansenligt problem med utbildningar i länder utanför Europa är att stora skillnader finns i kvalitet, dessvärre finns också många falska legitimationer i omlopp. I dessa korrumperade länder smörjer mutor ekonomin.

Uppdrag Granskning behandlade i slutet på mars i år, problemet med falska läkare och hur handläggare på socialstyrelsen blir lurade av falska intyg.

Politikernas mångfalds- och berikningsteorier som ständigt har anbefallts, verkar ha fördunklat förmågan till kritisk granskning hos många professioner.

”Man undrar om det finns några med kunskaper allas?” sa professor Jan Östergren, som ansvarar för och rättar AT proven på KI från utländska läkare, i en intervju med Sveriges Radio (2016 -03-21), som återgavs i Fria Tider den 23 mars. Han syftar på de utomeuropeiska läkarna som endast klarar 3-4 poäng på provet för att få legitimation.

underkant

Knappt en av sex utlandsfödda läkare klarar proven inför svensk läkarexamen!

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson verkar dock inte bekymrad, hon fortsätter glatt att ösa pengar över de misslyckade och farliga snabbspåren.
Hon får vid behov, privat förstklassig vård på St Görans sjukhus, så hon klarar sig nog från undermåliga läkare.
Men för mig som pensionär och med grav hörselnedsättning är det ett stort problem att förstå om läkaren talar dålig svenska, nästa steg är om läkaren har tillräcklig kompetens, vilket en lekman ej kan bedöma. Tilliten brister även här, när socialstyrelsen inte sköter sitt uppdrag med att skilja agnarna från vetet bland vitrockarna.

De riktigt gamla är det synd om, de saknar ofta resurser för att kräva sin rätt.
De är uppfostrade till tacksamhet och doktor respekt, men står längst ner på regeringens prioriteringslista. Det är tacken för ett liv i sparsamhet och slit.

Jag har förstått att det är själva snabbspåret, som prioriteras, inte innehavarens kompetensnivå.

En artikel på Svd /debatt 2015-06-11 är värd att återge.
Hela 40 % av utomeuropeiska läkare underkänns vid proven för att få svensk läkarlegitimation! För svenska AT läkare som gör provet för att få ut sin legitimation är siffran endast 2-3 %.

”Utländska läkare blir oftare underkända”

”Läkare med utländsk utbildning har idag svårare att klara kraven för att kunna godkännas som läkare i Sverige. Vi är oroade över försämringen av den medicinska kompetensnivån och har förslag på åtgärder, skriver företrädare för AT-nämnden.
Under senare år har vi noterat att allt fler läkare underkänns vid upprepade tillfällen.
En myt som upprepas tillräckligt ofta kan lätt uppfattas som en sanning till sist. Ett sådant exempel är den nu av politiker allt oftare framförda uppfattningen att det finns ett stort antal läkare i Sverige med läkarutbildning utanför Sverige som hindras att arbeta i svensk sjukvård på grund av onödigt administrativt krångel.
Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) vill därför skapa ett ”snabbspår” för dem in på arbetsmarknaden. Mot bakgrund av att bland annat radioprogrammet Kaliber nyligen uppmärksammat några tragiska exempel på vad bristande medicinsk kompetens och fortbildning kan leda till, behöver denna förenklade bild nyanseras.
Alla som söker sjukvården för ett läkarbesök förväntar sig att den läkare man möter har en rimlig kunskapsnivå och en god grundläggande utbildning. Därför är kraven också höga på våra läkare, som för att få arbeta självständigt som läkare och för att börja specialisttjänstgöring måste ha legitimation, utfärdad av Socialstyrelsen.
För detta krävs 18 månaders allmäntjänstgöring (AT) efter läkarexamen, godkänt resultat i en skriftlig examination och fyra muntliga examinationer. Det skriftliga provet genomförs årligen av runt 1200 läkare vid fyra olika tillfällen. Frågorna på de skriftliga examinationerna baseras på realistiska kliniska problemställningar och testar läkarnas kunskaper, värderingsförmåga och förhållningssätt.
Efter tre underkända skrivningar erbjuds AT-läkaren särskild examination i muntlig form där läkarens kliniska handläggning av tre patienter bedöms.
Vid underkänt resultat kan läkaren därefter fortsättningsvis genomföra den skriftliga examinationen ett obegränsat antal tillfällen. Ansvaret för konstruktion, rättning och godkännande av examinationerna har AT-nämnden som organisatoriskt tillhör Karolinska Institutet.
AT-nämnden består av representanter från samtliga medicinska fakulteter i Sverige. Vanligtvis blir runt 10 procent underkända vid varje skrivningstillfälle.
De flesta av dessa godkänns vid förnyad examination men under senare år har vi noterat att allt fler läkare underkänns vid upprepade tillfällen och några har trots ett stort antal genomförda examinationer inte godkänts.
Det ska påpekas att dessa individer ändå kan arbeta som olegitimerade läkare inom den svenska sjukvården.
Det faktum att man kan genomgå AT-provet ett obegränsat antal tillfällen och att man kan arbeta som olegitimerad läkare trots att man underkänts vid upprepade tillfällen är inte tillfredsställande ur patientsäkerhetssynpunkt.
År 2009 presenterades resultaten av AT-provet under åren 1995-2008.
Det framkom då att antalet underkända i gruppen med utbildning utanför EU var 30 procent, att jämföra med 2-4 procent bland läkare med svensk utbildning.
Vi har nu låtit göra om denna undersökning för åren 2008-2014 baserat på cirka 8000 AT-prov och funnit att andelen underkända läkare med svensk utbildning är väsentligen oförändrad medan andelen underkända i gruppen av läkare med utbildning utanför EU nu är 40 procent.
För läkare utbildade inom EU (ej Sverige) har andelen underkända ökat från 6 till 20 procent.
Vi i AT-nämnden drar slutsatsen att det finns ett fortsatt behov av den kunskapskontroll av de blivande legitimerade läkarna som AT-provet utgör.
Vi är oroliga för den utvecklingen vi ser i försämring av den medicinska kompetensnivån hos läkare utbildade i utlandet.
Här måste sjukvårdshuvudmännen ta sitt ansvar och förbättra utbildning och kompetensutveckling för de läkare som har utländsk läkarexamen. Detta kan innefatta både extra utbildningsinsatser, handledning och träning i kliniska situationer. För att vända trenden och upprätthålla en hög kvalitet i svensk sjukvård behövs nu kraftfulla insatser.
Den resurs som dessa läkare utgör skall naturligtvis tas tillvara, men inte på bekostnad av sjukvårdens kvalitet, patientsäkerheten och allmänhetens förtroende för vår sjukvård och läkarkårens utbildning och kompetens.
Vi föreslår att regeringen tar initiativ till att sjukvårdshuvudmännen tillsammans med universiteten förbättrar utbildningen och den kliniska introduktionen av läkare med utländsk utbildning.

AT nämnden: Andreas Carlborg ordförande, Karolinska Institutet Erik Rydberg docent Åsa Westrin docent, Lunds Universitet Anna Engström-Laurent professor Göran Umefjord lektor, Umeå Universitet Stergios Kechagias professor Carl Johan Östgren professor, Linköpings Universitet Lars Börjesson docent Robert Eggertsen professor, Göteborgs Universitet Wilhelm Graf professor Per Kristiansson docent, Uppsala Universitet Lars-Gunnar Gunnarsson biträdande professor Mikael Hasselgren lektor, Örebro Universitet.”

Vem vet om inte denna skara också betraktas som främlingsfientliga långt inne i Rosenbad?

”Kraftfulla insatser” för Ylva Johansson är nog bara fler snabbspår, trots alla dikeskörningar.
Förmodligen är det smällar vi medborgare får ta om arbetslösheten hos invandrare skall minska.
Ett asylstopp finns inte på regeringens agenda, att glaset sedan länge är överfullt och redan har runnit över, torkas bara upp med nya pengar.

Höjda skatter, avgifter och nya lån, så kan vår feministiska regering fortsätta att imponera, nu hoppas utrikesministern på varma applåder i Columbia med våra pengar.

Över- och underbemanning

Över – och underbemanning inom vård och omsorg.

”Gamla människor dör ensamma ” läste vi i Östgöta Correspondenten 2016-09-05.

Detta gällde ett vårdboende i länet, där kommunens granskare fann att det sällan eller aldrig sattes in extra personal som vak för de döende.

Jag vill åter lyfta fram två artiklar från 2009 som illustrerar underbemanning och överbemanning.

Den 2009-11-20 skrev Östgöta Correspondenten om hur en vikarie, ensam på natten fick ta hand om 38 st gamla, svårt sjuka och senila patienter på ett sjukhem i länet.

gamla-pat

Dagen efter 2009-11-21 skrev Dagens Nyheter om ett boende för så kallade ensamkommande flyktingbarn i Övertårneå, där 20 personer arbetade i skift för att ge bästa omsorg de till synes 26 friska ”barnen.”

Orsaken till att gamla sätts på undantag och får dö ensamma är elefanten i rummet som ingen får tala om.

Massinvandringen, flyktingindustrin och privatiseringen.

Årskostnaden för ett så kallat ensamkommande barn på ett HVB hem uppgår till mellan 1-1,5 miljoner varje år!
I fjol valde 35.000 av de unga männen Sverige som mottagarland av de 90.000 som tog sig till Europa!

tjanare

Enligt SVT Nyheter kommer kostnaden för ensamkommande flyktingbarns omhändertagande att under 2017 vara hela 34 miljarder!
Denna enorma summa skall jämföras med årskostnaden för hela vårt rättsväsende (domstolar, polis, åklagare, kriminalvård) som i dag ligger på 35,8 miljarder. Försvaret kostar ca 27,6 miljarder under 2016.

Jag beklagar att inte fler väljare vill förstå att denna stormakt i humanitet gör sig skyldig till landsförräderi, när ensamkommande unga män, som ljuger om sin ålder får uppehållstillstånd med gränslös omvårdnad till en kostnad, som varje år överstiger hela vårt försvar!

För varje sund människa är detta en orimlighet, när mellan 50-70 % av dessa ”barn” det vill säga vuxna män, fuskar sig till PUT och varav många inte har flyktingskäl, utan enbart önskar ett bättre liv.

Men inget är gott nog åt dessa små, som fuskat sig till uppehållstillstånd och efter att det beviljas, vill ha bidrag till semesterresa hem.
Svenneförakt och praktiserande av arabisk våldtäktslek har dessa ”små” som adressat.

sex-trakasserier

 

Att säja tack till värdlandet för dess omsorg är mycket sällsynt, däremot uppvisas ofta stort förakt.

Upphovsmännen till denna skandal i svindleri av skattemedel är falska experter med rödgrön bakgrund, som ogenerat talar om ålderstesters kränkande innebörd och en regering som inte vet vad den gör.

I dag kostar Sveriges massinvandring, som orsakats av politikers humanitära hybris, mer än FN:s samlade budget för alla riktiga flyktingar i hela världen!

Då måste väl den mest rabiata vänsterliberala aktören förstå att något är fel?

Att alltför många privata vårdbolag har tagit ut oskäliga vinster på upp emot 40-50 % hindrar inte vårdbolagens vd:ar att högljutt jämra sig över regeringens utredare Ivar Repalaus förslag om begränsning av vinstuttaget till 8- 10 %.

Men frågan som måste ställas är hur väl kommun och landsting förvaltar våra skattepengar?

När det gäller besparingar, neddragningar drabbas främst fotfolket, överbyggnaden med baktung byråkrati och kostsam administration lever i en skyddad zon.

Statsminister Stefan Löfvens rekord i ministerposter med oklara ansvarsområden utgör förmodligen ledstjärna till politiker lägre ner i hierarkin.

Jag minns hur en politiker pratade om vikten av att signera plastmuggen vid tvättställen med namn i besparingssyfte.
”Många bäckar små….” avslutade han glatt sitt anförande på personalmötet.
Sedan fick en sekreterare ringa efter taxi åt honom för transport hem, fast bussen gick precis utanför dörren.

Så här skriver Cecilia Stegö Chilo, krönikör i lokaltidningen den 6 september 2016 ”Inte en planeringskoordinator till”.
Hon träffade en politiker under en tågresa och diskussionen handlade om förslaget till ny regionsindelning.
Politikern berättade entusiastiskt kring alla fördelar i termer om ”….ökad planeringskapacitet, bättre villkor för inomregional planering och organisatoriska förutsättningar för att överbrygga nationella planeringsstuprör…”

Förstod han själv vad han menade? Min erfarenhet är att politiker mer bor i pratet än i verkligheten.
Verkligheten ser de bara på pappret som lätt kan skrynklas till och slätas ut, allt efter hur opinionens vindar blåser.
Studiebesök till belastade förorter, sker helst i medialt sken eller med poliseskort så inte någon sten faller ner och stör visiten.

Men åter till krönikören, hon är också egen företagare, styrelseledamot i företag, hon fick snabbt avgå som minister i alliansens regering på grund av gamla oegentligheter, så min tillit fallerar trots hennes insikt i offentlig byråkrati.

Hon avslutar sin krönika med orden ”Vi borde tacka dem (privata välfärdsbolag) i stället för att jaga dem”.

Men inte ett ord om dessa ohemula vinster, miljarder som försvinner till skatteparadis, inte ett ord om vanvård, personalminskning och om att gamla får dö ensamma.

Friskolor har stor fallenhet med att knuffa ut elever med särskilda behov till kommuner, som redan knäar under statens krav om bostäder, arbete och allsköns bidrag till nyanlända med familjer.

”Vi skall ta vårt ansvar” säger lokala politiker och hoppas att storebror i Rosenbad hör samarbetsviljan, för det kan generera fördelar framöver i nya uppdrag som ger inkomstökning.

Våra åsikter formas ur bakgrund och livserfarenhet.
Skillnaden är att de med rätt kontaktnät och de med rätta åsikter i de gynnades gäng, får monopol på det mediala debattutrymmet, vi andra får hålla till på nätet och betraktas ofta som något som katten släpat in.

Livet går inte att rationalisera som i industrin, för det tar den tid det tar att både födas och dö.
Dessa händelser kräver händer som både tar emot och säger adjö.

Att spara på plastmuggar och blöjor räcker inte för profit, utan det är ”personalen, som är vår viktigaste resurs” som måste minska. Personalneddragningar är förutsättning för att vinst kan döljas och smusslas undan i skatteparadis.

Att vara god är inte gratis, priset betalar främst våra gamla, som arbetat hårt under hela sitt liv och skapat vår välfärd, som nu förslösas på andra, där över hälften saknar skäl att vara här.

Gamla får nu ligga ensamma och dö i sina sängar, men den kränkningen under livets sista timmar är det inte så noga med.

Maktens rädsla för alternativ och nya sanningar bara upprepas genom tiden!

Naturen har under århundraden varit kloka gummors skafferi, när det gäller att få fram medel som kan lindra och bota olika krämpor.
Bland folket fanns en stor respekt för deras kunnande, som makthavarna, inte minst inom kyrkan, upplevde som ett hot. Speciellt utsatta var dessa kloka kvinnor under häxbränningarnas mörka tid.

I dag är det inte kyrkan utan läkemedelsbolagen som känner sig hotade av naturmedicin och antroposofi, de får ofta hjälp med bevakning av sitt revir av politiker.
De kan genom ogenomtänkta beslut stärka den medicinskt korrekta åsiktskorridoren och därigenom stjälpa människors valfrihet.
Man kan säga att svartrocken senare ersattes av vitrocken, som har makt att bestämma över liv och död.

Att forskningsframsteg genom medicinens historia har räddat otaliga människoliv liv är odiskutabelt och värt all beundran.

Jag tänker främst på upptäckterna av pencillin av herrarna Fleming och Flory, röntgen av herr Röntgen, vaccination av Jenner, blodgruppsbestämning av Landsteiner och hygien där läkaren Semmelveis och sköterskan Florence Nightengale var banbrytare.

I dag är forskningen intensiv på mer patientspecifika läkemedel inte minst inom cancerforskningen, för att eliminera att till exempel cellgift och strålning slår ut kringliggande vävnad.

I början på 1900-talet fick den engelske läkaren Earnest Amory Coldman en bra idé.
”Mina herrar, jag har en strålande idé, vi måste börja utvärdera vilka behandlingar som är bäst för våra patienter?”
Det blev ett ramaskri bland hans kollegor, vilken förolämpning!
Skulle inte vi och våra högt värderade bröder veta vad som är bäst, detta förslag är en skandal utan motstycke!
Stackars Coldman, han fick lämna tillbaka sin legitimation och blev utstött ur läkarkåren.

Precis som Semmelweis blev till en början, när han påstod att det var läkare som spred någon partikel mellan patienter. De kunde direkt gå till en förlossning från en obduktion med resultat att många nyförlösta kvinnor dog i barnsängsfeber (bakterier kände man då inte till). När Semmelweis införde obligatorisk handtvätt på barnbördssjukhuset i Wien, så minskade dödsfallen markant.

Efter en tid började man titta på Earnest Coldmans förslag om utvärdering och efter hand infördes krav på studier om behandlingsresultat på de engelska sjukhusen, vilket drastiskt minskade dödligheten på de fruktade hospitalen. Denna metod spred sig till andra länder i Europa med samma goda resultat.

Tyvärr finns denna inställning om egen ofelbarhet ännu kvar inom delar av läkarkåren och till gamla etablerade sanningar.
Skandalerna med neurosedyn, asbest kan förklaras med lojala bäste bror kopplingar till tillverkarna och bolagens högsta herrar, som fördröjer insikt om begångna fel.

Tyvärr har alltid sjukvården och samhället levt i symbios genom historien. Steriliseringar av undermåliga individer från -30-talet och framåt utgör exempel, till vårdens tystnad i dag om handikappade barn som föds efter generationers ingiften bland utomnordiska invandrare.

Jag tror att framtiden kommer att bevisa att dagens vedertagna identitetspolitik och kulturrelativism har varit förkastlig och inneburit enskilt lidande för dessa funktionshindrande barn genom inavel och belastningen på skattebetalarna genom deras stora vård- och omsorgsbehov.
Därutöver har denna politik försvårat både assimilering/integration och ökat motsättningar mellan olika invandrargrupper och till värdlandets befolkning.

Ovilja från patienter att klaga på vården och dess bemötande bottnar ofta i rädsla för att vid framtida behov få sämre vård, framkom i en doktorsavhandling från 2012 av sjuksköterskan Eva Jangland. Även om anmälningarna nu har ökat till IVO (Inspektionen för vård och omsorg).

Professor Karin Kjellgrens doktorsavhandling från Linköpings hälsouniversitet 1998, handlade om patienters följsamhet till sina blodtrycksmediciner, en av slutsatserna var att läkaren pratade om medicinens effekt, medan patienten pratade om dess biverkningar. Dessa två hade svårt att mötas i konstruktiv dialog.

I alla läkemedelsförpackningar finns information om läkemedlets eventuella biverkningar. Syntetiskt framställda läkemedel kan liknas vid en klänning av polyester, som kan klia och lätt bli varm, medan en klänning tillverkad av bomull, lin känns sval och mer följsam.

I läkemedelsförpackningarna finns bipacksedlar med eventuella biverkningar, från mycket vanliga från 1 av 10, till mycket sällsynta från 1 av 100.

Vanliga biverkningar på flertalet läkemedel är diarré, förstoppning, kräkningar, illamående, huvudvärk, yrsel…

Ovanliga och mycket allvarliga biverkningar kan vara krampanfall, inflammationer, cancer, hjärtbesvär, vätskeansamling, allergiska reaktioner …..

I dag finns uppskattningar att biverkningar från vården (trycksår, infektioner, fallolyckor mm) och mediciner orsakar över 3000 dödsfall varje år, alltså mer än dubbelt så många som i trafiken!

Vården är starkt specialiserad och den ena handen vet inte vad den andra gör.
Mediciner sätts in, de kan följas av fler mediciner mot dess biverkningar, som kräver nya mediciner osv.
Det är oftast våra gamla som drabbas, då ingen riktigt tar ansvar för uppföljning av effekt, utan när yrsel och trötthet ökar, så kommer bara nya recept.

Vi talar inom sjukvården ofta om vikten av helhetssyn, men hur ska vi kunna se den, när jag bara ser min egen del?
Vilket gör att vårdkedjan får många svaga länkar och brister.

Gamla och kroniskt sjuka patienter är förlorarna i dagens fria val, tillhör de dessutom de resurssvagas skara så blir de till en Svarte Petter i kortleken, som ingen vill ha.
Detta har läkaren Annie Ekdahl konstaterat i sin ”obekväma” avhandling från 2012.

Tryggheten för läkare är receptblocket, men många krämpor kanske skulle må bättre av andra alternativ. Annan kost, motion och mer av biverkningsfri, alternativ medicin, kanske bättre skulle kunna bota grundorsaken oavsett om den kommer inifrån eller utifrån?

Läkare inom antroposofi har förutom sin grundutbildning, gedigen utbildning inom området och kan erbjuda många patienter läkemedel fria från biverkningar.

Varför kan inte alternativ medicin och antroposofi just får vara ett alternativ till den traditionella medicinen, utan chockhöjning av registreringsavgiften?

Varför skall valfriheten just här vingklippas med höjda avgifter?

Varför lär sig aldrig makthavare något av historien?

Beteendet med att först fördömma, förkasta och svartmåla, allt och alla som hotar etablerade sanningar med revir, innan någon kursändring sker?

Av signaturen ”Nisse” som gav en kommentar den 25 aug efter inlägget om Bokmässan 2016, fick jag följande upplysning:

På nätet finns detta brev till regeringen med ett upprop om stöd.

”Öppet brev: Varför bryter Regeringen mot lagstiftningen angående antroposofi?

Publicerades den 18 aug. 2016
Öppet Brev till Regeringen, Riksdagsledamöterna och Statsminister Stefan Löfven samt Hälsominister Gabriel Wikström.

Regeringen bröt mot lagstiftningen när den fattade beslutet om att antroposofiska homeopatiska medel ska registreras enligt reglerna för vanliga läkemedel. Vad tänker beslutsfattarna att göra åt detta?

Läkemedelsverket har på förslag att chockhöja avgifterna för registrering av läkemedel, procentuellt är det värst för Homeopatiska läkemedel som höjs från 4000 till 90 000 kr, men även Naturläkemedel och Traditionella växtbaserade läkemedel drabbas hårt som höjs från 100 000 till 250 000 kr. Det finns en stor risk att inga fler sådana läkemedel kommer att registreras. Vad tänker beslutsfattarna göra åt detta?

Kommer Sverige att följa WHO:s strategidokument angående traditionell medicin? Vad kommer det i så fall att i specifika termer innebära för homeopati, antroposofi, naturläkemedel, örtmedicin och andra alternativa behandlingar? På vilket sätt kommer beslutsfattarna att se till att dessa metoder implementeras?

Du som anser att var och en av oss skall ha rätt till hälsofrihet och rätten att själv få bestämma över sin kropp, medicinering och egenvård, samt misstycker till att beslutsfattarna underminerar alternativmedicinen, vilket de har gjort under årtionden, kan skriva under och sprida följande petition.

”Regering och Läkemedelsverk – värna om alternativmedicinen och rätten till hälsofrihet!”. Uppropet finner ni på sajten: www.skrivunder.com”

Sjukskatt är inte hälsovinst, utan resultatet av regeringens irrfärd

”Den ena handen vet inte vad den andra gör”, verkar vara resultatet av regeringens politik, eller snarare brist på sådan.
Sjuktalens ökning > 2010 oroar regeringen, förmodligen inser ministrarna att något måste göras, helst något som framhäver den rödgröna ideologin, som att stoppa den bortre gränsen för sjukskrivning.
Eftersom det inte var så lyckat, kom troligen något ljushuvud bland ministrarna på, att vi vältrar över 25 % av sjukpenningskostnaden efter 90 dagar på arbetsgivaren.
Att studera fakta och titta i backspegeln efter tidigare reformers utfall är inte den rödgröna regeringens starka sida, för här är det ideologin som måste gynnas.
Medfinansieringen för arbetsgivaren som infördes under 2005 var utan effekt vid senare utvärdering.
Däremot fick alliansen införande av en bortre tidsgräns för sjukskrivningar positiv effekt på sjuktalens minskning, men negativ på socialdemokratins ideologi.
Fakta beträffande sjukskrivning är att det är offentlig sektor med kvinnor i spetsen som står för den största ökningen, där de psykosociala diagnoserna numera ligger i topp.
Dagens 10,1 sjukdagar/person och år vill regeringen minska till nio. Detta mål är redan uppfyllt på den privata sidan.
Socialförsäkringsminister Annika Strandhall talar inte längre om ”medfinansiering” utan någon käck konsultgosse har väl viskat ”hälsovinster” i henne öra, trots att den utlovade skattesänkningen för friskare personal inte på långa vägar kommer att täcka dessa merkostnader, för främst de små och medelstora företagen, där de nya jobben skall skapas.
Flertalet långtidssjukskrivningar beror inte på ”arbetsgivarens alla farliga arbetsplatser” som var mantrat under 80 – och 90-talen. Det handlar ofta om ärftliga och kroniska sjukdomar.
Jag kan inte se någon hälsovinst eller minskning av långtidssjukskrivningen för den som har cancer eller lider av andra kroniska sjukdomar, som sakta kan försämras med tiden.
Det glättiga och det mer positiva ordet ”hälsovinst” framstår mer som ett hån mot oss som är drabbade.
Detta förslag kommer bara att leda till ökad selektering på arbetsmarknaden, med diskriminerande bortsortering av arbetssökande som tillhör riskgrupper.
Ålder, övervikt, ärftliga sjukdomar, tidigare sjukhistoria och farlig fritid blir varningsflagg för arbetsgivaren och betydligt mer tid måste ägnas åt bakgrundskontroll.
Min erfarenhet, efter drygt 40 år, som sjukgymnast är att många hårt drabbade patienter är mycket duktiga arbetstagare med hög arbetsmoral trots sina skavanker.
Vi är vana att bita ihop och gnäller inte över minsta krämpa och är inte hemma på måndag efter en festlig helg.
Under slutet av 80-talet tjänstgjorde jag under några år som sjukgymnast på en vårdcentral, efter många års arbete med förlamade patienter inom rehabilitering för personer med neurologiska skador eller sjukdomar.
Chocken blev mycket stor.
Jag lärde mig snabbt att en avbruten rygg gnäller mindre och kämpar betydligt mer än en spänd för att åter komma tillbaka i arbete.
Jag lärde mig också snabbt att det fanns betydligt fler och farligare olämpligheter än arbetsgivarens arbetsplatser.
Olämplig ekonomi, olämpligt missbruk, olämpliga tonårsungar, olämplig make/maka, olämplig kondition, olämplig fritid osv, men då som nu var det skygglappar som gällde för makthavarna.
Orsaken till de skenande sjuktalen var att regeringen ville frisera arbetslöshetsstatistiken genom att sortera bort lågpresterade från arbetsmarknaden, främst genom förtidspension.
Tack vare symbiosen mellan politiker, facket och sjukvården lyckades de en tid med detta konststycke, men sedan föll detta korthus ihop av egen orimlighet och tyngd.
Utländska medier ifrågasatte hur Sverige med världens bästa arbetsmiljö, kunde ha de högsta sjuktalen? De skattefinansierade bidragen var inlåsningseffekt precis som för invandrarna i dag.
Vad de helt förnekade var att alla sjukskrivna inte ville rehabiliteras och vad de lika envist förnekar i dag, är att alla invandrare inte vill integreras. Lathet och smarthet är okända begrepp på Rosenbad, trots att politiker och fackpampar inte tillhört de rappaste på arbetsgolvet.
Min misstanke är att regeringen nu är desperata i sin jakt på pengar till massinvandringen, för att vara bäst i den humanitära klassen inom EU är mycket kostsamt.
Kanske måste mer pengar fram till det mycket generösa studiestödet på 9.100 kr/månad för invandrare och nyanlända som står längst bort från arbetsmarknaden, vilket de flesta gör. Studenter får däremot nöja sig med en 1000 lapp i bidragsdel från CNS.
”I Sverige får man bidrag, behöver inte arbeta” var en vanlig kommentar från utlandsfödda patienter med undermålig skolgång, under de tio år då jag ansvarade för länets postpoliomottagning.
För att vara riktigt säker på att inga svenskfödda kan komma i fråga så har regeringen bestämt att den sökande till denna givmildhet skall ha varit arbetslös under minst 6 månader och ha bristfällig skolgång helst utan både högstadie- och gymnasieutbildning. (I Sverige är grundskola med högstadiet obligatoriskt, men ej gymnasiet)
”Många invandrare är ju så fattiga”, sa kunskaps- och gymnasieminister Aida Hadzialik när hon äntligen höjde rösten. ”Bidraget behövs som morot för att locka outbildade invandrare till studier.”
Att det finns många andra som är fattiga och blir allt fattigare i landet finns inte på agendan.
Enligt pensionsåldersutredningen har fattigdomen tredubblats hos pensionärer > 75 år från 1975-2014. Det finns inga pengar till att hjälpa pensionärerna sa finansminister Magdalena Andersson nyligen. Dagen efter skjutsade hon in 18 miljarder extra till migrationsverket som jobbar på löpande räkning, nu följt av 60 nya miljarder…
Förmodligen har vår kunskaps-och gymnasieminister aldrig tagit del av den resultatlösa miljardrullningen för reformerna med etableringslotsar, coacher och SFI bonus.
Med tanke på att alltför många invandrare är analfabeter eller har ringa skolgång, så lär det nog dröja innan de kommer fram till högskolenivå, men syftet är väl nu som tidigare att enbart frisera deras trista arbetslöshetsstatistik. Argumentet om arbetsgivarens motvilja mot krångliga efternamn börjar nu bli väl genomskinligt, precis som de farliga arbetsplatserna.
Kanske börjar nu den humanitära stormaktens makthavare, att skruva på sig när 70 % av väljarna enligt Demoskops undersökning anser att invandringen är och varit för stor.
Att Sverige är sämst på integrering och har minst okvalificerade jobb inom hela EU enligt OECD, verkar heller inte bita på ministrarna.
Generositet och givmildhet kostar och innebär snålhet och åderlåtning mot andra, men att sätta sprätt på andras pengar är ju socialismens bärande idé.
Jag vet för jag var med under 68-års studentrörelse, men nyktrade till redan 1975, när forskning på det föraktade NASA om litiumceller/månraketsbränsle räddade livet på min hjärtsjuka dotter. Då förstod jag att allt hänger samman. Inget är svart eller vitt utan snarare grått, för sanningen är mer besk än söt.
Vi är många som upptäckt att politikernas floskler om framtida lönsamhet med massinvandringen aldrig kommer att realiseras, det är främst ett medel för den politiska karriären.

Kärlek eller ekonomi ?

”Bara en sak” utbrast min gamla mor för flera år sedan inför ett besök på vårdcentralen, när hennes höga blodtryck skulle kontrolleras.
Jag tyckte att hon samtidigt skulle ta upp sin svåra ryggvärk som orsakats av en gammal kotförskjutning.
”Man får bara ta upp en krämpa” förklarade mor för mig ”har man flera så måste man beställa en ny tid”.
Nu blev det aldrig aktuellt eftersom min mor avled strax innan besöket.

Patientens pris
Det var med glädje som jag läste Maciej Zarembas bok ”Patientens pris” som är en sammanställning från en reportageserie i Dagens Nyheter , som han gjorde under 2013 om ”Den olönsamma patienten.”
Precis så är det, gamla, multisjuka hör inte hemma någonstans. Det är som Svarte Petter i kortleken, för i vårdkedjan, vill ingen ha dem!
För att få budget att gå ihop så begränsar alla kliniker sitt ansvar i sin del av vårdkedjan, som därför får många svaga länkar.

Vinnare och förlorare
När vården av våra gamla fördes över till kommunerna så följde den medicinska kunskapen inte med och det är just i övergångar mellan vårdformer som informationen brister.
Helhetssyn är ett vackert och väl använt ord, men det förutsätter att vi får syn på alla delar!
Allt för många sjukdomar, mediciner, biverkningar hänger ihop och kräver samlad sjukhistoria för att möjliggöra effektiv behandling.
Men under alltför många läkarbesök, så finns det inte tid eller intresse att ta del av patientens tidigare sjukdomar. Nya mediciner kan snabbt ordineras mot biverkningar som de gamla orsakat.
Numera mäts vården med industrins mått, dess mål har i första hand blivet ekonomiska i stället för humanitära.

Besvikelse efter besöket
Alltför många besök kan sluta med besvikelse, patienten upplever att han/hon inte blir lyssnad på. Doktorn kan vara dåligt förberedd och ägna datajournalen mer uppmärksamhet än patienten eller ta emot samtal under det korta besöket.
Sjukvårdens hierarkiska organisation finns ännu kvar, även om många förbättringar införts. Patienter med främst kroniska sjukdomar drar sig för att klaga, eftersom de är rädda för att senare få sämre vård.

”Det som inte syns på röntgen och på proverna, finns inte” sa en gång en patient som tvingats göra en lång golgatavandring i vården, innan han till slut och för sent fick sin cancerdiagnos.

Förlorare i vården är våra gamla, som tar tid, de kan höra och se dåligt, de är fogliga och saknar förmåga att ställa rättmätiga krav.
Den ökade tillgängligheten och valfriheten har främst gynnat bortskämda unga, de utnyttjar vården friskt och kan kräva antibiotika och rtg för minsta krämpa.

Ibland tror jag att vårdens politiker vänt den gamla prioriteringsutredningen från 1995 upp och ner. Där stod det klart att de svårast sjuka skulle ha högsta prioritet och de med lindriga och självläkande åkommor den lägsta.
Våra sjukvårdspolitiker glömmer gärna att det tar den tid det tar att både födas och att dö och att mänsklighet och ombryddhet inte låter sig rationaliseras efter konsulternas principer.

Vardagliga minnen
När jag fått följa patienter till livets slut, så är det inte storslagna händelser från livets mitt som står i centrum, utan små vardagliga minnen.
Fågelsången, en stilla bris som fläktar i gardinen, lukten av nygräddat bröd, trädgårdens friska doft efter sommarregnet och barnbarnets smittande skratt.
”Tänk om jag bara en gång till får sitta framför brasan och njuta av en god whisky, tänk om jag hann deltaga i barnbarnets konfirmation, tänk om jag får uppleva en vår till…..”
Det som bär livet framåt ser vi ofta först när stigen smalnat av och livet går mot sitt slut.

Köp/sälj systemets förlorare
Ansvariga landstingspolitiker som ännu tror på köp/sälj systemetes fördelar borde ta del av läkaren Annie Ekdahls forskning i Linköping, där hon konstaterar att förlorare i vården är de som behöver den bäst, nämligen våra gamla och multisjuka med flera sjukdomar.

Dagens sjukvårdspolitiker och klinikchefer som tvingats att bli affärsidkare borde läsa sjukvårdsstadgans instruktioner från 1940…. ”Klinikchefen skall bemöta de vårdbehövande med vänlighet och människokärlek, samt tillhålla den honom underställda personalen att kärleksfullt mot dem uppfylla sina åliganden.”

Övrigt
En kortare version av detta inlägg har publicerats i den nya nättidningen ”Morgonbladet”
www.morgonbladet.nu
I denna nättidning finns många intressanta artiklar att ta del av.

Gamla och multisjuka, vårdens Svarte Petter?

Gamla och multisjuka har blivet vårdens Svaret Petter, för de hör inte hemma någonstans i vårdkedjan.
För att budget och sparbeting skall klaras måste kliniker begränsa sitt ansvar i sin del av vårdkedjan, som därmed får många svaga länkar.
När vården av våra gamla fördes över till kommunerna, följde inte den medicinska kunskapen med och det är just i övergångarna mellan kliniker och vårdformer som informationen brister.
Ibland verkar det som om dagens sjukvårdspolitiker har vänt den gamla prioriteringsutredningen upp och ner! (SOU 1995)
Där stod tydligt att det var det svårast sjuka som skulle komma först och sist i kön skulle personer med lindriga (ofta självläkande) åkommor stå.
Förslaget att de minst sjuka, men med ”flinka” nätfingrar kan få skriva sina egna remisser, ger undertecknad stor framtidsoro.
Att kräva antibiotika för minsta hosta eller rtg för ont i ryggen, skall definitivt inte vara självklarhet i framtida vårdutbud.
Betydligt bättre är att sätta sig på cykeln, fatta stavarna och planera för mindre livspussel, i stället för att alltid utgå från sig själv och sina egna behov.
Förlorarna med detta egotrippade beteende blir resurssvaga gamla, kroniskt sjuka och borde stävjas i sin linda i stället för att uppmuntras av sjukvårdspolitiker.
Jag rekommenderar följande kvällsläsning både till allmänhet, men i synnerhet till våra politiker.
-Boken ”Patientens pris” av journalisten/författaren Maciej Zaremba, som är en sammanställning av reportageserien om den olönsamma patienten i Dagens Nyheter, som startade 2013-02-17.
Eller ta del av
-läkaren Anne Ekdahls forskning, där en slutsats är att förlorarna i vården är de som behöver den bäst!
Utgångspunkten för prioriteringar i vården skall vara kompetens och realism, inte röstfiske med övertro på snabba digitala lösningar för unga

Ekdahls doktorsavhandling.
”Frail elderly in hospital – the challenge of participation in medical decision making” LIU 2012.

Tidigare debattinlägg i ämnet har publicerats i Östgöta Correspondenten.
”Modernisera mötet i vården” Margareta Fransson (MP) 2016-02-29
”Vård är ingen kiosk på nätet” Per O Andersson, specialistläkare 2016-03-02.

Är sjal, huvudduk viktigare än hygien på våra sjukhus?

Ett brev till

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson
Regeringskansliet
10333 Stockholm

För kännedom

Undertecknad har lång erfarenhet både som vårdgivare och som patient.
Jag har arbetat med många duktiga kollegor med utländsk bakgrund, som utfört ett mycket professionellt arbete och har även samma erfarenhet som patient.
Mycket har hänt i förbättringsarbetet mot ökad säkerhet och vårdkvalité på våra vårdinrättningar.
Målet är att obehöriga ej skall komma in på sjukhusens avdelningar, varken de som går på två ben eller som har fler och bara syns på en agarplatta, så långt det nu bara är möjligt.
Visserligen känns det tomt och övergivet i nybyggda, och mer ”slutna” korridorer, men vi patienter med täta kontroller lär oss snabbt att hitta och förstår säkerhetsaspekten (Linköpings universitetssjukhus).
Beträffande hygienrutiner har också mycket hänt, sedan jag för några år sedan slutade min tjänst för pensionärslivet.
Numera är det korta ärmar, som gäller för all personal i vårdarbetet och desinfektion finns i varje sal.

– Men vad jag inte förstår är varför undantag beviljas utifrån kultur och religion beträffande klädsel hos kvinnliga elever/personal från andra länder under vårdarbetet?

Långa, privata sjalar i flera varv runt huvudet och vit rock med långärmad tröja under, kan vara vårdklädsel, när kvinnors hår/armar inte får visas. Men dessa privata tillbehör kan innebära både minskad hygien och öka risk för smitta.

Under denna vecka ha detta hänt mig vid två olika tillfällen vid mina besök i vården.
En gång under provtagning på en vårdcentral av en elev med denna klädsel och en gång vid möte i en korridor på sjukhuset där svårt sjuka och sköra patienter vistas.

– Har kvinnors önskemål med att dölja sitt hår större prioritet, än att skydda sköra patienter som redan kan ha tappat sitt, från onödiga bakteriella risker?

Jag anser att detta borde gå att lösa, inga privata kläder i det direkta vårdarbetet skall tolereras oavsett vårdgivarens kultur/religion.

– Varför inte erbjuda kvinnor som önskar skyla sitt hår, en ny operationsmössa varje dag, i stället för privata sjalar?

Jag förstår att det är viktigt att nyanlända snabbt kommer in i utbildning med arbete som mål, men inte på bekostnad av svårt sjuka patienter.

Ett annat problem är elevers, ofta nyanländas – dåliga språkkunskaper och svårigheter att rätt tolka kroppsspråk/mimik hos sjuka och gamla, som också kan höra dåligt. Tolkning av kroppsspråk kan ha kulturella skillnader och behöver inte ha samma innebörd i till exempel Sverige som Somalia.
Jag har, utöver svår grundsjukdom, en hörselnedsättning och då är det extra viktig att kunna höra vad personal och elever i vårdarbetet säjer.

Om undantag ständigt görs från medicinska aspekter, då hjälper inget säkerhetsarbete i världen.
Detta får inte bli de praktiska konsekvenserna av regeringens så kallade ”snabbspår.”

Anmält till inspektionen för vård/omsorg, IVO. Lex Maria under ”händelser som kan medföra vårdskada” 2016-02-20. Referensnummer: 160220-000000.

Kopia: Sjukvårdsminister Gabriel Wikström