Kategoriarkiv: Vård

Rehabilitering, Genus, Autoimmuna sjukdomar

Brakar Sverige samman utan invandring?

Gästskribent Håkan Karlberg

Han analyserar i detta inlägg över det vanliga påståendet, ”att utan invandring stannar Sverige.” Fokus ligger på vårdens bemanning. Utgångspunkten för hans granskning är tillgängliga fakta, befriad från känslor och korrekt ideologi. Hans slutsats är statsfinansiell vinst utan invandring!

Politiskt korrekta påståenden

”Utan invandrare stannar vården” kunde man för några år sedan läsa i Dagens Nyheter.

”Vi behöver fler i arbete, utan invandring stannar Sverige” påstod Johan Schück i samma tidning. Att Sverige skulle stanna utan invandrare är en uppfattning som hävdats då och då. Denna uppfattning är säkert mycket utbredd bland politiker, journalister och allmänhet. Professorn i journalistik Jesper Strömbäck har skrivit en uppmärksammad bok med titeln ”Utan invandring stannar Sverige”. Denna har fått en rad positiva recensioner i ett antal tidningar. Tino Sanandaji har skrivit en kort men kritisk recension.

Strömbäck skriver i presentation av boken: ”Utan invandring skulle inte bara stora delar av den svenska arbetsmarknaden braka samman – också andra delar av samhället och välfärden skulle drabbas”.

Argumenten möter verkligheten

Alla de fördelar av invandring som Strömbäck radar upp i boken såsom ökad kreativitet, kulturutbyte, inflöde av nya idéer, ökad konkurrensförmåga och företagsamhet stämmer dåligt med erfarenheter från Sveriges stora asylinvandring. Vilket Lars Åberg bekräftar i den nyutgivna boken ”Framtidstaden. Om Sverige i morgon blir som Malmö, hur blir Sverige då?”.

Strömbäck anger att utan invandring hade antalet invånare i Sverige sedan 1990 varit 17 procent mindre och alla kommuner hade haft färre invånare, vilket han uppenbarligen anser vara en nackdel. Mot detta kan hävdas att den svenska invandringen innehåller ett betydande antal lågutbildade, som det inte finns jobb till.

Vad är i så fall nyttan av befolkningsökningen?

Känsloargument

Clara Block Hane, författare och journalist, skrev nyligen en debattartikel i Expressen under rubriken ”Utan invandrare skulle sjukvården braka samman”.

Hon berättade om sin åldrade och sjuka pappa som inte kunde ta sig upp ur sängen och sökte assistanshjälp. Han valde en ung bilmekaniker från Iran, som kom hem till pappan flera gånger om dagen. ”Inte en enda dag var han sjukskriven. Vår pappa blev fint vårdad och mina systrar och jag kände oss trygga och avlastade. Jag kan inte tro att det hade blivit lika fantastiskt med en svensk hemtjänst.”

Claras kommentar riktad till Katerina Janouch mot bakgrund av uppståndelsen kring den omdiskuterade TV-intervjun i Tjeckien och som enda argument intrycken av den säkert utmärkte iraniern: ”Och jag vet också, alldeles säkert, precis som du, att utan invandrare skulle svensk sjukvård och svensk äldrevård falla samman som ett korthus. Utan dem skulle pensionärer på riktigt svälta ihjäl, sjukvården skulle på riktigt braka samman”.

Så som Clara beskriver det såg det inte ut i Sverige före den stora invandringsvågen.

Finland hjälper

Finland klarar sjukvården, liksom övrig välfärd, med en i förhållande till Sverige mycket liten invandring. Vi har nyligen avlastat våra överbelagda BB-avdelningar med att sända barnaföderskor till Finland!

Är verkligen invandringen, och då främst den stora asylinvandringen, nödvändig för att vårt samhälle inte skall ”falla samman som ett korthus”?

Öppen debatt saknas

Tyvärr har vi i Sverige, i motsats till exempelvis Danmark, inte haft en öppen och allsidig debatt om invandringen och dess konsekvenser. Den allmänna medvetenheten om rådande förhållanden är därför mycket ofullständig. Att överhuvudtaget på faktagrund offentligt ifrågasätta påståendet om invandringens nödvändighet har hittills varit förenat med personliga risker.

När det gäller Clara Block Hanes uppfattning, så är hon kanske inte medveten om att andelen invandrare i arbete totalt sett ungefär motsvarar andelen invandrare i befolkningen. Inom Stockholmsområdet är andelen sysselsatta med invandrarbakgrund inom servicesektorn enligt Svenskt Näringsliv ungefär 35 procent. Motsvarande andelen invandrare inom Storstockholm, är cirka 31 procent. Inom sjukvården har ca 25 procent invandrarbakgrund.

Ett tankeexperiment

Det stora befolkningstillskottet med invandrarbakgrund, drygt 1,5 miljoner, har ökat efterfrågan på samhällstjänster i motsvarande grad. Om vi haft invandring ungefär som i Finland, skulle sjukvårdens resursbehov vara betydligt mindre.

Vi gör tankeexperimentet (ref. ThomasGür) att vi inte hade haft någon invandring samt funderar över hur detta skulle påverka resurssituationen för sjukvården i Stockholm.

Andelen personer med invandrarbakgrund är i Stockholmsområdet 31 %, 25 % av sjukvårdpersonalen har invandrarbakgrund. Allt annat lika innebär detta att sjukvårdens patientbeläggning utan invandrare blir ca 69 % av nuvarande.

Patienterna minskar alltså med 31 % samtidigt som 25 % av personalen försvinner. Alltså en bemanningsvinst med 6 %. Det är rimligt att övriga resursbehov också reduceras till ca 69 % av dagens behov.

Exemplet ovan gäller Stockholm med förorter. Liknande förhållanden gäller säkert även i Malmö, som har en större invandrarandel än Stockholm, och i Göteborg. Sjukvården i landet i övrigt närmar sig storstädernas, särskilt genom den stora akuta tillströmningen av s.k. nyanlända.

Som Lars Åberg frågar: ”Om Sverige i morgon blir som Malmö, hur blir Sverige då?”

Sjukvårdens erfarenheter

Läkartidningen; Personer i Sverige med utländsk bakgrund har sämre fysisk och psykisk hälsa än övriga befolkningen. Invandrare är dessutom mer tidskrävande av kulturella skäl, ”tar mer plats”. Och är därför möjligen överrepresenterade bland vårdtagarna. Detta innebär att sjukvårdens resursbehov i så fall minskar ytterligare om invandrargruppen tänks bort.

Norsk studie

Ett annat förhållande är att enligt norska SSB kostar varje utomeuropeiske invandrare 4,1 miljoner Nkr under sin livstid.Tallet inneholder alle skatteinntekter, fratrukket alle offentlige utgifter, sier seniorforsker i SSB, Erlend Holmøy, til Finansavisen”.

Eftersom förhållandena i Sverige och Norge kan antas vara likartade, innebär detta att invandrares sjukvårdskostnader till stor del betalas av den övriga befolkningen.

Slutsats

 Detta inlägg söker inte visa att invandring inte behövs, inte heller flyktinghjälp. Utan att ”massutmaningen”, som Tino Sanandaji kallar vår invandring i sin nya bok, inte kan motiveras av arbetskraftsskäl.

 Påståendet att sjukvården, och även annan verksamhet, skulle ”klappa ihop” ihop utan invandrare är lindrigt talat tanklöst. Vårt experiment att tänka bort invandrare visar på en betydande resursbesparing och statsfinansiell vinst.

 Håkan Karlberg

Ps. Varför det är svårt att få svenskar att välja vissa serviceyrken, som busschaufför eller städare, är en annan debatt. Men något argument för invandring är inte detta. Man kan exempelvis studera hur våra grannländer, särskilt Finland, gör. Ds.

 

Vården krisar, men politiker prisar dåligt utbildad personal

TBC och MRSA orsakas av massinvandringen

Att aldrig journalistkåren kan hålla sig till fakta.

När det gäller nyanländas förtjänster så blir det stora versaler, oegentligheter glöms bort eller publiceras med små rubriker, så vi helst inte skall se.

Den gamla, tidigare utrotade, sjukdomen TBC har nu fått egen mottagning i Angered. 

Multiresistenta bakterier sprids snabbt, orsakar stort lidande och död för sköra patienter. Löss och annan ohyra är stora problem, främst i tättbefolkade områden.

Många invandrar familjer är stora, med högt slitage på lägenheter och har inte samma villighet att följa bostadsbolagets krav som hyresgäst. Det vågar jag säga efter många hembesök.

När TBC och MRSA bakterier först uppmärksammades så var förklaringen att vi svenskar reser mer än förut, inte ett ord om nyanländas farliga bagage.

Nu håller inte den förklaringen längre, migrationen erkänns mycket motvilligt som orsak, men det läkare i stället gör är att tona ner riskerna.

Jag tror inte att personal, patienter och övriga som drabbats håller med om denna riskeliminering.

Flertalet utomeuropeiska läkare klarar inte kunskapskraven

Utomeuropeiska läkares svårigheter att nå upp till yrkesspecifika krav, för svensk legitimation, står nu i skottgluggen. 

När flertalet av dessa läkare ständigt får underkänt på kunskapsprovet, så öppnas snabbt tycka synd om kranen.

Socialstyrelsen beskrivs av journalister mer som en grym ”Caligula,”  än som  en garant för att vi skall få                                                                                säker vård.

Saklig information brister

Expressen led med barnläkaren Walaa från Syrien som inte fick jobba som läkare i Sverige, vilket är helt riktigt eftersom hon ej klarat kraven för svensk legitimation.

Det var glädjande att se hur läsare tyckte i kommentatorsfälten, de avfärdade snyftet med sunt förnuft. Här är ett exempel.

”Nu när det är så inne att diskutera fejknyheter och demagogi kanske denna SVT-story kan vara intressant?
Till att börja med har vi ingen generell läkarbrist i Sverige. Vi hör tvärtom till de länder som har allra högst läkartäthet. Däremot sitter våra läkare ofta fast i tröstlös byråkrati, och hinner därför inte med med så många patientbesök. Men det beror inte på *antalet* läkare, utan på hur vården är organiserad.
För det andra: när det gäller läkare från illa fungerande länder så är det både svårt och tidskrävande att granska deras utbildningar. Även före kriget var Syrien en diktatur utan fri och öppen informationshantering. Korruptionen var utbredd.

Vi kan alltså inte veta om en viss läkare erhållit sin legitimation via skicklighet eller via exempelvis kontakter.

Det går att lösa detta ändå, men det tar sin tid.
Och var så säker på att samma journalist som nu kritiserar Socialstyrelsen (som absolut gör sina misstag, men som faktiskt inte har startat några krig i Syrien) kommer kräva dess huvud på ett fat den dag någon kvacksalvare släpps igenom systemet och sedan orsakar patientskador eller i värsta fall någons död.
Ty så är det med journalister. De kan kosta på sig att lyfta en snyfthistoria på tisdagen och sedan glömma alltihop senast onsdag eftermiddag. Myndigheter och vårdgivare har inte den lyxen.

De måste få allt rätt från början.
Så vilka är de ogina krav som ställs på läkare, och som kvinnan i det här fallet inte uppnått? Ett handlar om att man måste behärska språket på mer än gymnasienivå. Hyfsat rimligt, kan tyckas. Läkare och patienter som inte förstår varandra innebär en direkt hälsorisk.
Vi kan dock inte veta vad problemet är, för SVT redovisar inte en enda faktauppgift. Inslaget bygger uteslutande på intervjupersonens åsikter.
Det är kanske inte fake news, men det är banne mig inte saklig information heller.”

 SVT och media fortsätter att förvrida fakta, eller snarare komma med lögner. Det har sedan lång tid funnits ett kunskapsprov för att få svensk läkar legitimation, däremot har de nyligen gjort om provet.

Varför tar aldrig dessa informatörer upp och belyser varför det finns ett kunskapsprov?

Omtanken om läkaren går före patientsäkerheten, när landstingen skriker efter personal. Då är det lätt att landstingen själva ordnar snabbspår och önskar lätta på kraven.

Främsta orsaken är att massinvandringen kräver stora vårdresurser, men det döljer politiker med ett Hip, Hip Hurra för utländsk personal!

Omsorg om patienten, strategi mot minskad makt

Hierarki

Efter en rond på Sahlgrenska sjukhuset 1967.

”Du måste passa in på rätt plats i ronden, efter sjuksköterskan har jag ju sagt, nu har du blivit sist igen” sa min instruktionsgymnast argt, när jag åter kom sist i rondens ”Luciatåg”.

Då fanns fortfarende mycket av hierarkin kvar när storronden skred fram på fredagar.

Patienterna låg i eller satt på finbäddade sängar och försökte förstå vad det var som deras kropp inte rådde på. 

Några år senare kom jag, som sjukgymnast, in till Arvid på en neurokirurgsavdelning. Han var 72 år och mycket dålig efter en stor hjärnblödning och skulle mycket försiktigt mobiliseras i sängen.

”Jag förstår att dä ä dåligt mä mäj, för doktorn han satte sej på sängkanten…” var Arvids insikt av doktorns placering.

Makt lämnas inte frivilligt

I dag har mycket hänt för att stärka patientens makt, men sanningen är att ingen släpper ifrån sig makt frivilligt.

Det är läkarförbundets och läkemedelsbolagens strategi, när det gäller alternativ medicin och patientens rätt att få läsa sin journal hemma på nätet och få medverka i val av alternativ vid behandling.

In på 2000-talet kunde man ofta få höra ett nedvärderande ”det här är en typisk nätpatient” av ifrågasatta läkare, när kunskapsmonopolet fick sig en törn.

Naturen har under århundraden varit kloka gummors skafferi, när det gäller att få fram medel som kan lindra och bota olika krämpor.

Bland folket fanns stor respekt för deras kunnande, som makthavarna, inte minst inom kyrkan, upplevde som ett hot. Speciellt utsatta var dessa kloka kvinnor under häxbränningarnas mörka tid.

I dag är det inte kyrkan utan läkemedelsbolagen som känner sig hotade av naturmedicin och antroposofi, de får ofta hjälp med bevakning av sitt revir av politiker, som eldats på av läkarförbundet. 
Politiker kan genom ogenomtänkta beslut stärka den medicinskt korrekta åsiktskorridoren och därigenom stjälpa människors valfrihet och andra möjligheter till friskhet.

Svartrocken ersattes av vitrocken

Man kan säga att prästernas svartrock senare ersattes av doktorns vitrock, som har makt att bestämma över liv och död.

Förföljelsen mot naturläkemedel och alternativ medicinen tog åter fart efter den så kallade ”Flexner rapporten 1910.”

Abraham Flexner (1866-1959) var en känd pedagog och fick uppdrag av myndigheter i USA att skapa en gemensam modell för läkarutbildningarna. Syftet var från början gott, att få undermåliga skolor att stänga, men som ofta sker i en syntes-antitesutveckling är att mycket som är värt att bevara renas ut, för att det nya skall få mer ljus.

Kroppen med alla organsystem höjdes upp, medan själen glömdes bort.

Bara det som då var vetenskaligt bevisat inom medicinen förespråkades och den omtyckta alternativa medicinen betraktades som kvacksalveri.

Vilket tyvärr 100 år efter fortfarande dominerar inom en majoritet av läkarkåren, som inte ids ta del av vetenskapliga arbeten från alternativen.

På kontinenten upplevs alternativ medicin inte som ett hot mot sjukvården, utan mer som ett komplemment  till traditionell medicin.

Lättledda och fega politiker bara jamsar med och slår dövörat till hjälpta patienters protester, när nu Vidarkliniken riskerar att stängas.

Orsakerna är lite diffusa, brister i journalföring på en filial anges som ett skäl för att landstingen skall bryta avtal och chockhöja registreringsavgiften för nya naturläkemedel.

Tänk om samma nitiska granskningsaktivitet hade visats inom skolmedicinen, då hade många kliniker på landets sjukhus fått slå igen.

Medicinska upptäckter

Att forskningsframsteg genom medicinens historia har räddat otaliga människoliv liv är odiskutabelt och värd all beundran.

Jag tänker främst på upptäckterna av pencillin av herrarna Fleming och Flory, röntgen av herr Röntgen, vaccination av Jenner, blodgruppsbestämning av Landsteiner och hygien där läkaren Semmelveis och sköterskan Florence Nightengale var banbrytare.

I dag är forskningen intensiv på mer patientspecifika läkemedel inte minst inom cancerforskningen, för att eliminera att till exempel cellgift och strålning slår ut kringliggande vävnad.

Tro kan försätta berg

Spännande forskning pågår inom ett område, som tidigare endast betraktats som placebo. Forskningen går under namnet förväntansteori, som nu fått en neurofysiologisk, vetenskaplig förklaring.

(Petrovic Predrags doktors avhandling från 2002 på KI är något av föregångare inom detta nya forskningsområde. En annan forskare inom området är Pert Candance och sjukgymnast Anna Enblom lade fram sin avhandling om placebo effekt vid akupunkturbehandling, för några år sedan vid Linköpings Hälsouniversitet).

Det finns ett litet område bakom ögonen i frontalloben (det orbifrontala området) vars funktion har stor betydelse för interaktionen mellan patient och terapeut. Forskare har visat att förväntan, bemötandet, beröring och samspelet kan påverka kroppens organ både i positiv och negativ riktning, när dessa neuron aktiveras.

En rättighet, journalläsning via nätet

Att få ta del av sin egen journal kan i dag betraktas som självklart, men alltför många läkare sätter sig på tvären och vill låtsas skydda patienten. Vi kan bli ledsna, vi missuppfattar, vi behöver vägledning, allt för att förhindra att makten minskas.

 Därför var det befriande skönt att läsa ett debattinlägg i SVD den 8 januari 2017 av professor Jörgen Nordenström, docent Magna Andresachs och Nina Rehnqvist som tidigare varit ordförande för socialstyrelsen.

Rubriken lödObegriplig kritik mot förnyad vård.”

”Svensk sjukvård har påbörjat en spännande resa, där många av vårdens traditionella arbetssätt förändras – sjukvårdens DNA byggs om. Utvecklingen inom IT och patientens aktiva medverkan bidrar med data, som driver vården mot förbättrat patientvärde. Att läkarnas organisation gör motstånd mot detta är obegripligt. Lyder ingressen.

Läkares argument är att HSL kan åsidosättas av värdebaserad vård, frågan är ännu vem ska bestämma värdet för vem? Patienten, läkaren, anhöriga, klinikchefen….

Men HSL har stora luckor i dag, resursstarka med kontaktnät kan glida förbi långa köer och privata alternativ finns för de som kan betala. Landstingens ekonomi gör att mer kostsamma behandlingsalternativ kan saknas.

Skandalerna över tid med neurosedyn, asbest och sterilisering av undermåliga individer borde mana läkarförbundet till mer eftertänksamhet. När makt hotas vill ingen titta i sin backspegel och lära sig av historien.

  • Varför kan inte alternativ medicin och antroposofi just får vara ett alternativ till den traditionella medicinen?
  • Varför skall valfriheten just här vingklippas med höjda avgifter?

Beteendet med att först fördöma, förkasta och svartmåla, allt och alla som hotar etablerade sanningar med revir, innan någon kursändring sker är tyvärr signum för makthavare genom historien.

Utländska läkare räddar vården, falska nyheter från riksdagens ledamöter

Först kloka tankar från en bloggläsare

”Tänk att det finns personer, ja t.o.m. även riksdagsledamöter från exempelvis Vänsterpartiet, som på allvar tror att vi inte hade klarat sjukvården utan alla invandrade läkare och annan invandrad vårdpersonal.

Bara en tanke, hur klarar länder utan större invandring detta, exempelvis Island?

Jo alldeles utmärkt och anledningen till detta är att det är just den stora invandringen som fordrar extra personal, exempelvis en invandrad sådan.

 År 2016 fick 47 invandrande läkare godkänt att praktisera i Sverige. Det ska ställas till det totala antalet invandrare på 163 000 som kom till Sverige under 2015.

Alltså fler läkare behöver då invandra till Sverige, vilket i sin tur innebär att väldigt många fler invandrare måste komma hit, som i sin tur fordrar ännu fler läkare etc.

Det är som att lära hunden att snurra lite fortare om den ska kunna bita i sin svans. Det blir en negativ spiraleffekt som leder till att sjukhus efter sjukhus får akuta problem. Det är häpnadsväckande att inte alla förstår det.”

Hur ofta har vi inte fått höra att Sverige inte skulle klara sig utan utländsk personal inom sjukvården. Utländsk arbetskraft räddar Sverige från kollaps.

Inte en tanke ägnas åt att denna utbildade skara behövs i hemlandet och i dess framtida återuppbyggnad, då har vänsterns humanism flugit sin kos.

Neurokirurger kör tunnelbana och taxi pga av senfärdighet från socialstyrelsen, är ett populärt tema från vänsterhåll.

Saktfärdigheten från validering av invandrares tidigare kompetens beror bara på ilvillighet och slöhet enligt dagens röda garde.

Vi skall tvärtom vara glada för denna långsamhet om vi är rädda om våra liv.

Det finns många belägg för att utomeuropeiska läkares utbildning inte har samma kunskapsinnehåll som läkarutbildningar i väst och det är mycket få som klarar kunskapstestet för svensk läkarlegitimation.

Om falska läkare, som trots fällande domar om inkompetens fortsätter med sin yrkesutövning tack vare landstings godtrogenhet, har Uppdrag Granskning skildrat under fjolåret.

Dagens Medicin skrev före jul 2016 om att endast 5 av 58 utlandsutbildade läkare blev godkända på både det praktiska och teoretiska kunskapstestet.

Därutöver har de inte kompetens av svenskt regelverk och svårt för att förstå patientens rättigheter, när man varit kung i hemlandet. Deras utbildningsinsatser är långa, många och kostsamma.

Tillgång till journalen på nätet är ett stort framsteg, att få vara den viktigaste personen i teamet gäller fortfarende mer i teorin än i praktiken.

Tyvärr är utlandsutbildade läkare inte ensamma om svårighet att acceptera tidens förändring, när det gäller maktförskjutning till patienten.

Läkarförbundets kungar har också svårt att godta denna maktförskjutning, men de lindar in sin motsträvighet mot ökad patientmakt i omtanke om patienten. Tunna argument, för att deras maktinnehav i vården inte skall minska.

Ett tydligt exempel är deras ovilja mot alternativ, som kan minska läkemedelsbolagens profit. Vidarkliniken är just nu det tydligaste exemplet, där landsting inte vill förlänga avtalen.

Dessutom chockhöjs registreringsavgiften för nya naturläkemedel, allt för att eliminera  konkurrerande verksamhet.

Kvalité i stället för kvantitet

Kvantitativa mått, antal besök, antal personer på väntelistor, beläggning av vårdplatser etc har varit mätverktygen inom vården.

Nu börjar man i stället prata om kvalitativa mått.

Vilket värde har åtgärderna inneburit för patienten?

Ett gammalt skämt lyder, ”operationen lyckades, men patienten dog”, operationskvoten uppfylldes däremot.

Även inför värdebaserad vård rynkar läkarna på pannan och protesterar att detta nya mått kan åsidosätta HSL krav om likvärdig och rättvis vård.

Eftersom 3.000 tusen patienter avlider varje år på grund av vårdskador, biverkningar från läkemedel,  fall, trycksår mm, så kanske deras reaktion inte är så svår att förstå. I dag är det kris på många sjukhus, orimliga väntetider på akuten.

Inga sängplatser finns, så hem med lite alvedon och öppna ett fönster är råd, som i några fall fått katastrofala följder, med tragisk och för tidig död.

Det är som inom andra samhällsområden som undan för undan krakelerar, ingen vill nämna grundorsaken; massinvandringen till världens humanitära stormakt.

Jag vet hur mycket mer tid en utlandsfödd patient tar jämfört med en svenskfödd.

Tolk, språksvårigheter, annan kultur, tradition med orimliga förväntningar och krav på intyg som genererar bidrag, vilket också kan bidra till att personal slits ut, slutar och vårdavdelningar måste stängas.

Men om detta skall vi inte berätta för då kanske humanismens förkläde får fula fläckar.

I vissa fall ska vi kanske vara glada över att läkare i stället blir taxichaufförer. 

Är det någon av Er, som vet vad KI:s tidigare stjärnkirurg Macchiarini numera gör??

 

Kloka ord från luttrade patienter

Den viktigaste kunskapen från mina yrkesår som sjukgymnast, kommer från mina svårt sjuka och skadade patienter.

Många unga, gamla och patienter mitt i livet har med enkla ord delat med sig av sin insikt, efter att livet tagit en annan vändning.

Att lyssna utan filter är nog den svåraste konsten av alla.

Misstaget vi ofta gör är att stoppa orden med något klipskt, som vi hämtat från någon bok eller bara för att bevisa vad jag är klok.

Vi kan aldrig på riktigt förstå en situation, som vi aldrig själva befunnit oss i, men att stilla lyssna med öppna sinnen gör att vi närma oss förståelse.

Här följer några minnen som satt spår:

Doktorn sätter sig på sängkanten

sjukhussang

På neurokirurgen ligger Arvid 62 år med stroke efter en kraftig hjärnblödning. Ronden har just gått och Arvid utbrister när jag kommer ”Jag förstår att det är allvarligt för doktorn satte sig på sängkanten.”

Självkänsla med sår i baken?

rullstol

Dörren till ett samtalsrum slås upp med kraft. Ut kommer Kalle 18 år i sin rullstol, han är mycket arg och hojtar…”Helvete, snacka om självkänsla med pisspåse i brallan, trycksår i baken och spattiga ben….”

När Helga Pettersson försvann….

På medicinkliniken ligger Helga 73 år med uttalad förlamning i ena sidan efter stroke. In kommer sjukgymnasten från rehabiliteringskliniken och skall för Helgas sjukgymnast demonstrera en ny träningsmetod.

Helga är till en början med, men blir efter hand nedstämd och allt mer ledsen. Sjukgymnasterna pratar mest med varandra, använder ord som Helga inte förstår, övningarna måste avslutas för nu gråter bara Helga.

Senare efter flera månaders träning, tillsammans med sjukgymnasten från rehabiliteringskliniken, har Helga återfått gångförmågan och flertalet av sina ord.

stroke

”Jag blev så ledsen” berättar Helga om vårt första möte…”Du förstår, Helga försvann och bara stroken kom fram.” Jag skämdes.

Sköta magen var bäst

”Vet Du” säjer Lasse med tetraplegi (förlamning i både armar, bål och ben)….”varför jag gilla Dej?”

”Nej” säger jag förstås, men inuti känns redan en stolthet efter alla träningstimmar, som nästan gav full ADL (förmåga att klara basala färdigheter, som att äta, klä på sig, klara förflyttningar till rullstol)

korridor

Jo, Du, Du sa alltid, har du skött magen och tog in mej i ett behandlingsrum, när Ni veva på bena.”

Ryggmärgskadade patienter måste få hjälp med att sköta magen på grund av förlamningen vissa dagar.

”Vevningen” av benen kan hjälpa till med tarmrörelser och frigöra gaser.

”Jag blev så djävla ledsen en gång i dagrummet” fortsatte Lasse.

”När jag hörde ett biträde säga till ett annat, att nu har jag varit inne och mockat på 7:1…..”

 Leva eller överleva?

segelbat

Bertil 68 år är förlamad i benen efter en olycka och har svår värk i ryggen.

Han bjuder oss på en segeltur i sin anpassade lilla segelbåt. Solen skiner matsäckskorgen finns med och Bertil seglar galant, nästan som förr och jag utbrister:

”Nu Bertil är väl livet ändå värt att leva?”

Bertil svarar snabbt ”Man kan väl för sjutton få ha lite roligt, medan man överlever?”

 Nåd och benådning

Astrid 72 år efter sin andra stroke.

himmel

”Tänk att jag lura döden hela två gånger. Att jag får leva om och om igen, även om det kan vara rätt otrevligt att leva, med en kropp som inte lyder, är det en nåd. Jag vill nog kalla det för en benådning.”

 Detta inlägg har tidigare publicerats på morgonbladet.nu (2016-12-13). Namn på patienter är ändrade och dessa kloka ord kommer från 70 och -80 talen, men är lika aktuella i dag

Livsfarliga arbetsgivare och läkare

”Sjuka medarbetare stöts bort och arbetsgivare struntar i sitt ansvar för arbetsmiljön. Klimatet blir allt hårdare på arbetsmarknaden, enligt forskaren och psykologen Stefan Blomberg på Arbets- och miljömedicin i Linköping” (Östgötacorrespondenten 9 dec).

Tidigare har tidningen berättat om Elisabeth, 62 år, som tog sitt liv, efter en kaotisk situation på sin arbetsplats, samtidigt som hon led av svåra ryggsmärtor efter en diskbråcksoperation. Hennes vädjan om att slippa de tyngsta arbetsuppgifterna inom vården klingade ohört hos arbetsgivaren. Hon fick i stället förebråelser för att hon periodvis tvingades att sjukskriva sig.

Men arbetsgivaren vid Region Östergötland, meddelade sturskt att inga samband fanns med jobbet till hennes självmord, trots att arbetskamraterna vittnar om dess motsats.

Att arbetsklimatet hårdnat är väl känt hos de flesta av oss. Ofta är det duktiga medarbetare som mobbas ut, när de ifrågasätter omorganisationer med förfall av verksamheten, det visar inte minst krisen på flera museer i Stockholm på.

mobbingfinger

Kulturminister Alice Bah Kuhnke däremot, hon bara ler, både med och utan Luciakrona.Både hon och rikspolischefen saknar vett, som inte förstår att de för länge sedan borde ha  avgått  på grund av deras odugliga sätt att sköta sin verksamhet.

Kulturministern skriver falska debattinlägg, för att sedan se till att det blir det blir tvärtemot, med nyinsatta, lojala medarbetare, som ständigt förkunnar sin fina värdegrund och talar om vikten av inkluderande mångkultur, som är befallda modeord i identitetspolitikens mecka.

Bäst klarar sig ja-säjarna, de som alltid ler och håller med hur idiotiskt chefens och överhetens förslag än är.

Jag känner väl till detta från min egen yrkestid, då jag vid ett par tillfällen, fått sluta min tjänst, när välgrundade protester inte gått hem. Att efter en tid få mer än rätt kan värma, men just då var det inte lätt.

Jag misstänker att det är värst i offentliga verksamheter, precis som i politiken. I den privata sfären märks det snabbt om erfarna medarbetare försvinner och försäljningen sjunker. VD: n brukar åka ut direkt, visserligen med fallskärm och rejält avgångsvederlag som värmer inför nästa stordåd.

Inom det offentliga är det bara att höja skatten och värdelösa chefer sparkas både rakt eller snett uppåt. Månadslönen brukar ligga över 100.000 tusen för generaldirektörer och andra höjdare som klantat sig och givit myndigheten dåligt rykte.

Att sjukvården på många håll är i kris, när alla nyanlända skall ha vård, är också känt faktum. Men jag blev riktigt rädd, när jag för en dryg vecka sedan läste i Dagens Medicin om Åsa Míllqvist, sjuksköterska och lungcancerpatient.

När hon begärde ut sin journal blev hon rädd, upprörd och sedan mycket arg, när hon fick läsa; ”Om hjärtat stannar skall ingen HLR (hjärt-och lungräddning) ske.” 

Ett beslut som tagits utan ett uns av delaktighet. Immunterapi pågår och verkar lovande och ingen vet hur lång framtid som återstår. Däremot kan behandlingen orsaka arytmier/rytmrubbningar och i värsta fall hjärtstopp och med denna journalanteckning så finns god grund för Åsas rädsla.

I socialstyrelsens etiska riktlinjer finns klara direktiv om att patienten alltid skall involveras i beslut om HLR skall ske eller ej.

Kanske börjar det bli likadant inom sjukvården som i politiken, vackert skyltfönster, men med en verkstad som ekar tom?

Fritt vårdval kan också innebära att verkligheten inte stämmer med skönmålad bild. Gamla kan svälta med vacumförpackade matlådor som inte stimulerar aptiten och kvinnor som kör runt som skottspolar, blir stressade av att inte räcka till. Men om detta vågar de sällan berätta för då kan lönen stå still och bli stämplad som motvalls kärring är det ingen som vill.

Kanske läkarens etiska försäkring om att alltid bota, lindra och trösta också håller på att förtunnas?

Nu förstår jag och många andra att det finns skäl till misstro. Det gäller att läsa sin journal, medan man ännu är i livet.

ambulans

Källa: https://www.dagensmedicin.se/artiklar/2016/11/30/lakare-avskriver-hlr-utan-patienters-kannedom/

Dikeskörning för läkare efter snabbspår

På frågan om framtidsplaner svarade min patient från Somalia ”Jag skall utbilda mig till doktor…” lakare
Att ha bestämda framtidsplaner kan vara bra, ett mål att kämpa mot kan ge kraft, men det förutsätter viss förankring till realistiska förutsättningar.
Kvinnan var i 40-årsåldern, hade två års skolgång, avbrutna SFI studier, behövde tolk, var utan arbetslivserfarenhet och hade därutöver en funktionsnedsättning. PUT hade beviljats för flera år sedan av humanitära skäl för hela familjen.

I många länder utanför EU är doktor det enda yrke som flertalet kan relatera till för att nå status, advokat brukar komma på andra plats.

För unga ambitiösa tjejer med invandrarbakgrund, är utbildning enda vägen till eget liv. Ofta till en framtid utan huvudduk, om de står emot våra radikala feminister.
De är mycket duktiga under sin skolgång, till skillnad från killarna, som i förorterna hellre ”tar upp en sten, än en bok” som Alice Teodorescu (redaktör för Gtp) så träffande uttryckte det i en intervju.
Kriminalitet verkar killarna ha betydligt större fallenhet för, medan mina multikulturella ovänner skyller på för få fritidsgårdar.

Ett ansenligt problem med utbildningar i länder utanför Europa är att stora skillnader finns i kvalitet, dessvärre finns också många falska legitimationer i omlopp. I dessa korrumperade länder smörjer mutor ekonomin.

Uppdrag Granskning behandlade i slutet på mars i år, problemet med falska läkare och hur handläggare på socialstyrelsen blir lurade av falska intyg.

Politikernas mångfalds- och berikningsteorier som ständigt har anbefallts, verkar ha fördunklat förmågan till kritisk granskning hos många professioner.

”Man undrar om det finns några med kunskaper allas?” sa professor Jan Östergren, som ansvarar för och rättar AT proven på KI från utländska läkare, i en intervju med Sveriges Radio (2016 -03-21), som återgavs i Fria Tider den 23 mars. Han syftar på de utomeuropeiska läkarna som endast klarar 3-4 poäng på provet för att få legitimation.

underkant

Knappt en av sex utlandsfödda läkare klarar proven inför svensk läkarexamen!

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson verkar dock inte bekymrad, hon fortsätter glatt att ösa pengar över de misslyckade och farliga snabbspåren.
Hon får vid behov, privat förstklassig vård på St Görans sjukhus, så hon klarar sig nog från undermåliga läkare.
Men för mig som pensionär och med grav hörselnedsättning är det ett stort problem att förstå om läkaren talar dålig svenska, nästa steg är om läkaren har tillräcklig kompetens, vilket en lekman ej kan bedöma. Tilliten brister även här, när socialstyrelsen inte sköter sitt uppdrag med att skilja agnarna från vetet bland vitrockarna.

De riktigt gamla är det synd om, de saknar ofta resurser för att kräva sin rätt.
De är uppfostrade till tacksamhet och doktor respekt, men står längst ner på regeringens prioriteringslista. Det är tacken för ett liv i sparsamhet och slit.

Jag har förstått att det är själva snabbspåret, som prioriteras, inte innehavarens kompetensnivå.

En artikel på Svd /debatt 2015-06-11 är värd att återge.
Hela 40 % av utomeuropeiska läkare underkänns vid proven för att få svensk läkarlegitimation! För svenska AT läkare som gör provet för att få ut sin legitimation är siffran endast 2-3 %.

”Utländska läkare blir oftare underkända”

”Läkare med utländsk utbildning har idag svårare att klara kraven för att kunna godkännas som läkare i Sverige. Vi är oroade över försämringen av den medicinska kompetensnivån och har förslag på åtgärder, skriver företrädare för AT-nämnden.
Under senare år har vi noterat att allt fler läkare underkänns vid upprepade tillfällen.
En myt som upprepas tillräckligt ofta kan lätt uppfattas som en sanning till sist. Ett sådant exempel är den nu av politiker allt oftare framförda uppfattningen att det finns ett stort antal läkare i Sverige med läkarutbildning utanför Sverige som hindras att arbeta i svensk sjukvård på grund av onödigt administrativt krångel.
Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) vill därför skapa ett ”snabbspår” för dem in på arbetsmarknaden. Mot bakgrund av att bland annat radioprogrammet Kaliber nyligen uppmärksammat några tragiska exempel på vad bristande medicinsk kompetens och fortbildning kan leda till, behöver denna förenklade bild nyanseras.
Alla som söker sjukvården för ett läkarbesök förväntar sig att den läkare man möter har en rimlig kunskapsnivå och en god grundläggande utbildning. Därför är kraven också höga på våra läkare, som för att få arbeta självständigt som läkare och för att börja specialisttjänstgöring måste ha legitimation, utfärdad av Socialstyrelsen.
För detta krävs 18 månaders allmäntjänstgöring (AT) efter läkarexamen, godkänt resultat i en skriftlig examination och fyra muntliga examinationer. Det skriftliga provet genomförs årligen av runt 1200 läkare vid fyra olika tillfällen. Frågorna på de skriftliga examinationerna baseras på realistiska kliniska problemställningar och testar läkarnas kunskaper, värderingsförmåga och förhållningssätt.
Efter tre underkända skrivningar erbjuds AT-läkaren särskild examination i muntlig form där läkarens kliniska handläggning av tre patienter bedöms.
Vid underkänt resultat kan läkaren därefter fortsättningsvis genomföra den skriftliga examinationen ett obegränsat antal tillfällen. Ansvaret för konstruktion, rättning och godkännande av examinationerna har AT-nämnden som organisatoriskt tillhör Karolinska Institutet.
AT-nämnden består av representanter från samtliga medicinska fakulteter i Sverige. Vanligtvis blir runt 10 procent underkända vid varje skrivningstillfälle.
De flesta av dessa godkänns vid förnyad examination men under senare år har vi noterat att allt fler läkare underkänns vid upprepade tillfällen och några har trots ett stort antal genomförda examinationer inte godkänts.
Det ska påpekas att dessa individer ändå kan arbeta som olegitimerade läkare inom den svenska sjukvården.
Det faktum att man kan genomgå AT-provet ett obegränsat antal tillfällen och att man kan arbeta som olegitimerad läkare trots att man underkänts vid upprepade tillfällen är inte tillfredsställande ur patientsäkerhetssynpunkt.
År 2009 presenterades resultaten av AT-provet under åren 1995-2008.
Det framkom då att antalet underkända i gruppen med utbildning utanför EU var 30 procent, att jämföra med 2-4 procent bland läkare med svensk utbildning.
Vi har nu låtit göra om denna undersökning för åren 2008-2014 baserat på cirka 8000 AT-prov och funnit att andelen underkända läkare med svensk utbildning är väsentligen oförändrad medan andelen underkända i gruppen av läkare med utbildning utanför EU nu är 40 procent.
För läkare utbildade inom EU (ej Sverige) har andelen underkända ökat från 6 till 20 procent.
Vi i AT-nämnden drar slutsatsen att det finns ett fortsatt behov av den kunskapskontroll av de blivande legitimerade läkarna som AT-provet utgör.
Vi är oroliga för den utvecklingen vi ser i försämring av den medicinska kompetensnivån hos läkare utbildade i utlandet.
Här måste sjukvårdshuvudmännen ta sitt ansvar och förbättra utbildning och kompetensutveckling för de läkare som har utländsk läkarexamen. Detta kan innefatta både extra utbildningsinsatser, handledning och träning i kliniska situationer. För att vända trenden och upprätthålla en hög kvalitet i svensk sjukvård behövs nu kraftfulla insatser.
Den resurs som dessa läkare utgör skall naturligtvis tas tillvara, men inte på bekostnad av sjukvårdens kvalitet, patientsäkerheten och allmänhetens förtroende för vår sjukvård och läkarkårens utbildning och kompetens.
Vi föreslår att regeringen tar initiativ till att sjukvårdshuvudmännen tillsammans med universiteten förbättrar utbildningen och den kliniska introduktionen av läkare med utländsk utbildning.

AT nämnden: Andreas Carlborg ordförande, Karolinska Institutet Erik Rydberg docent Åsa Westrin docent, Lunds Universitet Anna Engström-Laurent professor Göran Umefjord lektor, Umeå Universitet Stergios Kechagias professor Carl Johan Östgren professor, Linköpings Universitet Lars Börjesson docent Robert Eggertsen professor, Göteborgs Universitet Wilhelm Graf professor Per Kristiansson docent, Uppsala Universitet Lars-Gunnar Gunnarsson biträdande professor Mikael Hasselgren lektor, Örebro Universitet.”

Vem vet om inte denna skara också betraktas som främlingsfientliga långt inne i Rosenbad?

”Kraftfulla insatser” för Ylva Johansson är nog bara fler snabbspår, trots alla dikeskörningar.
Förmodligen är det smällar vi medborgare får ta om arbetslösheten hos invandrare skall minska.
Ett asylstopp finns inte på regeringens agenda, att glaset sedan länge är överfullt och redan har runnit över, torkas bara upp med nya pengar.

Höjda skatter, avgifter och nya lån, så kan vår feministiska regering fortsätta att imponera, nu hoppas utrikesministern på varma applåder i Columbia med våra pengar.

Över- och underbemanning

Över – och underbemanning inom vård och omsorg.

”Gamla människor dör ensamma ” läste vi i Östgöta Correspondenten 2016-09-05.

Detta gällde ett vårdboende i länet, där kommunens granskare fann att det sällan eller aldrig sattes in extra personal som vak för de döende.

Jag vill åter lyfta fram två artiklar från 2009 som illustrerar underbemanning och överbemanning.

Den 2009-11-20 skrev Östgöta Correspondenten om hur en vikarie, ensam på natten fick ta hand om 38 st gamla, svårt sjuka och senila patienter på ett sjukhem i länet.

gamla-pat

Dagen efter 2009-11-21 skrev Dagens Nyheter om ett boende för så kallade ensamkommande flyktingbarn i Övertårneå, där 20 personer arbetade i skift för att ge bästa omsorg de till synes 26 friska ”barnen.”

Orsaken till att gamla sätts på undantag och får dö ensamma är elefanten i rummet som ingen får tala om.

Massinvandringen, flyktingindustrin och privatiseringen.

Årskostnaden för ett så kallat ensamkommande barn på ett HVB hem uppgår till mellan 1-1,5 miljoner varje år!
I fjol valde 35.000 av de unga männen Sverige som mottagarland av de 90.000 som tog sig till Europa!

tjanare

Enligt SVT Nyheter kommer kostnaden för ensamkommande flyktingbarns omhändertagande att under 2017 vara hela 34 miljarder!
Denna enorma summa skall jämföras med årskostnaden för hela vårt rättsväsende (domstolar, polis, åklagare, kriminalvård) som i dag ligger på 35,8 miljarder. Försvaret kostar ca 27,6 miljarder under 2016.

Jag beklagar att inte fler väljare vill förstå att denna stormakt i humanitet gör sig skyldig till landsförräderi, när ensamkommande unga män, som ljuger om sin ålder får uppehållstillstånd med gränslös omvårdnad till en kostnad, som varje år överstiger hela vårt försvar!

För varje sund människa är detta en orimlighet, när mellan 50-70 % av dessa ”barn” det vill säga vuxna män, fuskar sig till PUT och varav många inte har flyktingskäl, utan enbart önskar ett bättre liv.

Men inget är gott nog åt dessa små, som fuskat sig till uppehållstillstånd och efter att det beviljas, vill ha bidrag till semesterresa hem.
Svenneförakt och praktiserande av arabisk våldtäktslek har dessa ”små” som adressat.

sex-trakasserier

 

Att säja tack till värdlandet för dess omsorg är mycket sällsynt, däremot uppvisas ofta stort förakt.

Upphovsmännen till denna skandal i svindleri av skattemedel är falska experter med rödgrön bakgrund, som ogenerat talar om ålderstesters kränkande innebörd och en regering som inte vet vad den gör.

I dag kostar Sveriges massinvandring, som orsakats av politikers humanitära hybris, mer än FN:s samlade budget för alla riktiga flyktingar i hela världen!

Då måste väl den mest rabiata vänsterliberala aktören förstå att något är fel?

Att alltför många privata vårdbolag har tagit ut oskäliga vinster på upp emot 40-50 % hindrar inte vårdbolagens vd:ar att högljutt jämra sig över regeringens utredare Ivar Repalaus förslag om begränsning av vinstuttaget till 8- 10 %.

Men frågan som måste ställas är hur väl kommun och landsting förvaltar våra skattepengar?

När det gäller besparingar, neddragningar drabbas främst fotfolket, överbyggnaden med baktung byråkrati och kostsam administration lever i en skyddad zon.

Statsminister Stefan Löfvens rekord i ministerposter med oklara ansvarsområden utgör förmodligen ledstjärna till politiker lägre ner i hierarkin.

Jag minns hur en politiker pratade om vikten av att signera plastmuggen vid tvättställen med namn i besparingssyfte.
”Många bäckar små….” avslutade han glatt sitt anförande på personalmötet.
Sedan fick en sekreterare ringa efter taxi åt honom för transport hem, fast bussen gick precis utanför dörren.

Så här skriver Cecilia Stegö Chilo, krönikör i lokaltidningen den 6 september 2016 ”Inte en planeringskoordinator till”.
Hon träffade en politiker under en tågresa och diskussionen handlade om förslaget till ny regionsindelning.
Politikern berättade entusiastiskt kring alla fördelar i termer om ”….ökad planeringskapacitet, bättre villkor för inomregional planering och organisatoriska förutsättningar för att överbrygga nationella planeringsstuprör…”

Förstod han själv vad han menade? Min erfarenhet är att politiker mer bor i pratet än i verkligheten.
Verkligheten ser de bara på pappret som lätt kan skrynklas till och slätas ut, allt efter hur opinionens vindar blåser.
Studiebesök till belastade förorter, sker helst i medialt sken eller med poliseskort så inte någon sten faller ner och stör visiten.

Men åter till krönikören, hon är också egen företagare, styrelseledamot i företag, hon fick snabbt avgå som minister i alliansens regering på grund av gamla oegentligheter, så min tillit fallerar trots hennes insikt i offentlig byråkrati.

Hon avslutar sin krönika med orden ”Vi borde tacka dem (privata välfärdsbolag) i stället för att jaga dem”.

Men inte ett ord om dessa ohemula vinster, miljarder som försvinner till skatteparadis, inte ett ord om vanvård, personalminskning och om att gamla får dö ensamma.

Friskolor har stor fallenhet med att knuffa ut elever med särskilda behov till kommuner, som redan knäar under statens krav om bostäder, arbete och allsköns bidrag till nyanlända med familjer.

”Vi skall ta vårt ansvar” säger lokala politiker och hoppas att storebror i Rosenbad hör samarbetsviljan, för det kan generera fördelar framöver i nya uppdrag som ger inkomstökning.

Våra åsikter formas ur bakgrund och livserfarenhet.
Skillnaden är att de med rätt kontaktnät och de med rätta åsikter i de gynnades gäng, får monopol på det mediala debattutrymmet, vi andra får hålla till på nätet och betraktas ofta som något som katten släpat in.

Livet går inte att rationalisera som i industrin, för det tar den tid det tar att både födas och dö.
Dessa händelser kräver händer som både tar emot och säger adjö.

Att spara på plastmuggar och blöjor räcker inte för profit, utan det är ”personalen, som är vår viktigaste resurs” som måste minska. Personalneddragningar är förutsättning för att vinst kan döljas och smusslas undan i skatteparadis.

Att vara god är inte gratis, priset betalar främst våra gamla, som arbetat hårt under hela sitt liv och skapat vår välfärd, som nu förslösas på andra, där över hälften saknar skäl att vara här.

Gamla får nu ligga ensamma och dö i sina sängar, men den kränkningen under livets sista timmar är det inte så noga med.

Maktens rädsla för alternativ och nya sanningar bara upprepas genom tiden!

Naturen har under århundraden varit kloka gummors skafferi, när det gäller att få fram medel som kan lindra och bota olika krämpor.
Bland folket fanns en stor respekt för deras kunnande, som makthavarna, inte minst inom kyrkan, upplevde som ett hot. Speciellt utsatta var dessa kloka kvinnor under häxbränningarnas mörka tid.

I dag är det inte kyrkan utan läkemedelsbolagen som känner sig hotade av naturmedicin och antroposofi, de får ofta hjälp med bevakning av sitt revir av politiker.
De kan genom ogenomtänkta beslut stärka den medicinskt korrekta åsiktskorridoren och därigenom stjälpa människors valfrihet.
Man kan säga att svartrocken senare ersattes av vitrocken, som har makt att bestämma över liv och död.

Att forskningsframsteg genom medicinens historia har räddat otaliga människoliv liv är odiskutabelt och värt all beundran.

Jag tänker främst på upptäckterna av pencillin av herrarna Fleming och Flory, röntgen av herr Röntgen, vaccination av Jenner, blodgruppsbestämning av Landsteiner och hygien där läkaren Semmelveis och sköterskan Florence Nightengale var banbrytare.

I dag är forskningen intensiv på mer patientspecifika läkemedel inte minst inom cancerforskningen, för att eliminera att till exempel cellgift och strålning slår ut kringliggande vävnad.

I början på 1900-talet fick den engelske läkaren Earnest Amory Coldman en bra idé.
”Mina herrar, jag har en strålande idé, vi måste börja utvärdera vilka behandlingar som är bäst för våra patienter?”
Det blev ett ramaskri bland hans kollegor, vilken förolämpning!
Skulle inte vi och våra högt värderade bröder veta vad som är bäst, detta förslag är en skandal utan motstycke!
Stackars Coldman, han fick lämna tillbaka sin legitimation och blev utstött ur läkarkåren.

Precis som Semmelweis blev till en början, när han påstod att det var läkare som spred någon partikel mellan patienter. De kunde direkt gå till en förlossning från en obduktion med resultat att många nyförlösta kvinnor dog i barnsängsfeber (bakterier kände man då inte till). När Semmelweis införde obligatorisk handtvätt på barnbördssjukhuset i Wien, så minskade dödsfallen markant.

Efter en tid började man titta på Earnest Coldmans förslag om utvärdering och efter hand infördes krav på studier om behandlingsresultat på de engelska sjukhusen, vilket drastiskt minskade dödligheten på de fruktade hospitalen. Denna metod spred sig till andra länder i Europa med samma goda resultat.

Tyvärr finns denna inställning om egen ofelbarhet ännu kvar inom delar av läkarkåren och till gamla etablerade sanningar.
Skandalerna med neurosedyn, asbest kan förklaras med lojala bäste bror kopplingar till tillverkarna och bolagens högsta herrar, som fördröjer insikt om begångna fel.

Tyvärr har alltid sjukvården och samhället levt i symbios genom historien. Steriliseringar av undermåliga individer från -30-talet och framåt utgör exempel, till vårdens tystnad i dag om handikappade barn som föds efter generationers ingiften bland utomnordiska invandrare.

Jag tror att framtiden kommer att bevisa att dagens vedertagna identitetspolitik och kulturrelativism har varit förkastlig och inneburit enskilt lidande för dessa funktionshindrande barn genom inavel och belastningen på skattebetalarna genom deras stora vård- och omsorgsbehov.
Därutöver har denna politik försvårat både assimilering/integration och ökat motsättningar mellan olika invandrargrupper och till värdlandets befolkning.

Ovilja från patienter att klaga på vården och dess bemötande bottnar ofta i rädsla för att vid framtida behov få sämre vård, framkom i en doktorsavhandling från 2012 av sjuksköterskan Eva Jangland. Även om anmälningarna nu har ökat till IVO (Inspektionen för vård och omsorg).

Professor Karin Kjellgrens doktorsavhandling från Linköpings hälsouniversitet 1998, handlade om patienters följsamhet till sina blodtrycksmediciner, en av slutsatserna var att läkaren pratade om medicinens effekt, medan patienten pratade om dess biverkningar. Dessa två hade svårt att mötas i konstruktiv dialog.

I alla läkemedelsförpackningar finns information om läkemedlets eventuella biverkningar. Syntetiskt framställda läkemedel kan liknas vid en klänning av polyester, som kan klia och lätt bli varm, medan en klänning tillverkad av bomull, lin känns sval och mer följsam.

I läkemedelsförpackningarna finns bipacksedlar med eventuella biverkningar, från mycket vanliga från 1 av 10, till mycket sällsynta från 1 av 100.

Vanliga biverkningar på flertalet läkemedel är diarré, förstoppning, kräkningar, illamående, huvudvärk, yrsel…

Ovanliga och mycket allvarliga biverkningar kan vara krampanfall, inflammationer, cancer, hjärtbesvär, vätskeansamling, allergiska reaktioner …..

I dag finns uppskattningar att biverkningar från vården (trycksår, infektioner, fallolyckor mm) och mediciner orsakar över 3000 dödsfall varje år, alltså mer än dubbelt så många som i trafiken!

Vården är starkt specialiserad och den ena handen vet inte vad den andra gör.
Mediciner sätts in, de kan följas av fler mediciner mot dess biverkningar, som kräver nya mediciner osv.
Det är oftast våra gamla som drabbas, då ingen riktigt tar ansvar för uppföljning av effekt, utan när yrsel och trötthet ökar, så kommer bara nya recept.

Vi talar inom sjukvården ofta om vikten av helhetssyn, men hur ska vi kunna se den, när jag bara ser min egen del?
Vilket gör att vårdkedjan får många svaga länkar och brister.

Gamla och kroniskt sjuka patienter är förlorarna i dagens fria val, tillhör de dessutom de resurssvagas skara så blir de till en Svarte Petter i kortleken, som ingen vill ha.
Detta har läkaren Annie Ekdahl konstaterat i sin ”obekväma” avhandling från 2012.

Tryggheten för läkare är receptblocket, men många krämpor kanske skulle må bättre av andra alternativ. Annan kost, motion och mer av biverkningsfri, alternativ medicin, kanske bättre skulle kunna bota grundorsaken oavsett om den kommer inifrån eller utifrån?

Läkare inom antroposofi har förutom sin grundutbildning, gedigen utbildning inom området och kan erbjuda många patienter läkemedel fria från biverkningar.

Varför kan inte alternativ medicin och antroposofi just får vara ett alternativ till den traditionella medicinen, utan chockhöjning av registreringsavgiften?

Varför skall valfriheten just här vingklippas med höjda avgifter?

Varför lär sig aldrig makthavare något av historien?

Beteendet med att först fördömma, förkasta och svartmåla, allt och alla som hotar etablerade sanningar med revir, innan någon kursändring sker?

Av signaturen ”Nisse” som gav en kommentar den 25 aug efter inlägget om Bokmässan 2016, fick jag följande upplysning:

På nätet finns detta brev till regeringen med ett upprop om stöd.

”Öppet brev: Varför bryter Regeringen mot lagstiftningen angående antroposofi?

Publicerades den 18 aug. 2016
Öppet Brev till Regeringen, Riksdagsledamöterna och Statsminister Stefan Löfven samt Hälsominister Gabriel Wikström.

Regeringen bröt mot lagstiftningen när den fattade beslutet om att antroposofiska homeopatiska medel ska registreras enligt reglerna för vanliga läkemedel. Vad tänker beslutsfattarna att göra åt detta?

Läkemedelsverket har på förslag att chockhöja avgifterna för registrering av läkemedel, procentuellt är det värst för Homeopatiska läkemedel som höjs från 4000 till 90 000 kr, men även Naturläkemedel och Traditionella växtbaserade läkemedel drabbas hårt som höjs från 100 000 till 250 000 kr. Det finns en stor risk att inga fler sådana läkemedel kommer att registreras. Vad tänker beslutsfattarna göra åt detta?

Kommer Sverige att följa WHO:s strategidokument angående traditionell medicin? Vad kommer det i så fall att i specifika termer innebära för homeopati, antroposofi, naturläkemedel, örtmedicin och andra alternativa behandlingar? På vilket sätt kommer beslutsfattarna att se till att dessa metoder implementeras?

Du som anser att var och en av oss skall ha rätt till hälsofrihet och rätten att själv få bestämma över sin kropp, medicinering och egenvård, samt misstycker till att beslutsfattarna underminerar alternativmedicinen, vilket de har gjort under årtionden, kan skriva under och sprida följande petition.

”Regering och Läkemedelsverk – värna om alternativmedicinen och rätten till hälsofrihet!”. Uppropet finner ni på sajten: www.skrivunder.com”

Sjukskatt är inte hälsovinst, utan resultatet av regeringens irrfärd

”Den ena handen vet inte vad den andra gör”, verkar vara resultatet av regeringens politik, eller snarare brist på sådan.
Sjuktalens ökning > 2010 oroar regeringen, förmodligen inser ministrarna att något måste göras, helst något som framhäver den rödgröna ideologin, som att stoppa den bortre gränsen för sjukskrivning.
Eftersom det inte var så lyckat, kom troligen något ljushuvud bland ministrarna på, att vi vältrar över 25 % av sjukpenningskostnaden efter 90 dagar på arbetsgivaren.
Att studera fakta och titta i backspegeln efter tidigare reformers utfall är inte den rödgröna regeringens starka sida, för här är det ideologin som måste gynnas.
Medfinansieringen för arbetsgivaren som infördes under 2005 var utan effekt vid senare utvärdering.
Däremot fick alliansen införande av en bortre tidsgräns för sjukskrivningar positiv effekt på sjuktalens minskning, men negativ på socialdemokratins ideologi.
Fakta beträffande sjukskrivning är att det är offentlig sektor med kvinnor i spetsen som står för den största ökningen, där de psykosociala diagnoserna numera ligger i topp.
Dagens 10,1 sjukdagar/person och år vill regeringen minska till nio. Detta mål är redan uppfyllt på den privata sidan.
Socialförsäkringsminister Annika Strandhall talar inte längre om ”medfinansiering” utan någon käck konsultgosse har väl viskat ”hälsovinster” i henne öra, trots att den utlovade skattesänkningen för friskare personal inte på långa vägar kommer att täcka dessa merkostnader, för främst de små och medelstora företagen, där de nya jobben skall skapas.
Flertalet långtidssjukskrivningar beror inte på ”arbetsgivarens alla farliga arbetsplatser” som var mantrat under 80 – och 90-talen. Det handlar ofta om ärftliga och kroniska sjukdomar.
Jag kan inte se någon hälsovinst eller minskning av långtidssjukskrivningen för den som har cancer eller lider av andra kroniska sjukdomar, som sakta kan försämras med tiden.
Det glättiga och det mer positiva ordet ”hälsovinst” framstår mer som ett hån mot oss som är drabbade.
Detta förslag kommer bara att leda till ökad selektering på arbetsmarknaden, med diskriminerande bortsortering av arbetssökande som tillhör riskgrupper.
Ålder, övervikt, ärftliga sjukdomar, tidigare sjukhistoria och farlig fritid blir varningsflagg för arbetsgivaren och betydligt mer tid måste ägnas åt bakgrundskontroll.
Min erfarenhet, efter drygt 40 år, som sjukgymnast är att många hårt drabbade patienter är mycket duktiga arbetstagare med hög arbetsmoral trots sina skavanker.
Vi är vana att bita ihop och gnäller inte över minsta krämpa och är inte hemma på måndag efter en festlig helg.
Under slutet av 80-talet tjänstgjorde jag under några år som sjukgymnast på en vårdcentral, efter många års arbete med förlamade patienter inom rehabilitering för personer med neurologiska skador eller sjukdomar.
Chocken blev mycket stor.
Jag lärde mig snabbt att en avbruten rygg gnäller mindre och kämpar betydligt mer än en spänd för att åter komma tillbaka i arbete.
Jag lärde mig också snabbt att det fanns betydligt fler och farligare olämpligheter än arbetsgivarens arbetsplatser.
Olämplig ekonomi, olämpligt missbruk, olämpliga tonårsungar, olämplig make/maka, olämplig kondition, olämplig fritid osv, men då som nu var det skygglappar som gällde för makthavarna.
Orsaken till de skenande sjuktalen var att regeringen ville frisera arbetslöshetsstatistiken genom att sortera bort lågpresterade från arbetsmarknaden, främst genom förtidspension.
Tack vare symbiosen mellan politiker, facket och sjukvården lyckades de en tid med detta konststycke, men sedan föll detta korthus ihop av egen orimlighet och tyngd.
Utländska medier ifrågasatte hur Sverige med världens bästa arbetsmiljö, kunde ha de högsta sjuktalen? De skattefinansierade bidragen var inlåsningseffekt precis som för invandrarna i dag.
Vad de helt förnekade var att alla sjukskrivna inte ville rehabiliteras och vad de lika envist förnekar i dag, är att alla invandrare inte vill integreras. Lathet och smarthet är okända begrepp på Rosenbad, trots att politiker och fackpampar inte tillhört de rappaste på arbetsgolvet.
Min misstanke är att regeringen nu är desperata i sin jakt på pengar till massinvandringen, för att vara bäst i den humanitära klassen inom EU är mycket kostsamt.
Kanske måste mer pengar fram till det mycket generösa studiestödet på 9.100 kr/månad för invandrare och nyanlända som står längst bort från arbetsmarknaden, vilket de flesta gör. Studenter får däremot nöja sig med en 1000 lapp i bidragsdel från CNS.
”I Sverige får man bidrag, behöver inte arbeta” var en vanlig kommentar från utlandsfödda patienter med undermålig skolgång, under de tio år då jag ansvarade för länets postpoliomottagning.
För att vara riktigt säker på att inga svenskfödda kan komma i fråga så har regeringen bestämt att den sökande till denna givmildhet skall ha varit arbetslös under minst 6 månader och ha bristfällig skolgång helst utan både högstadie- och gymnasieutbildning. (I Sverige är grundskola med högstadiet obligatoriskt, men ej gymnasiet)
”Många invandrare är ju så fattiga”, sa kunskaps- och gymnasieminister Aida Hadzialik när hon äntligen höjde rösten. ”Bidraget behövs som morot för att locka outbildade invandrare till studier.”
Att det finns många andra som är fattiga och blir allt fattigare i landet finns inte på agendan.
Enligt pensionsåldersutredningen har fattigdomen tredubblats hos pensionärer > 75 år från 1975-2014. Det finns inga pengar till att hjälpa pensionärerna sa finansminister Magdalena Andersson nyligen. Dagen efter skjutsade hon in 18 miljarder extra till migrationsverket som jobbar på löpande räkning, nu följt av 60 nya miljarder…
Förmodligen har vår kunskaps-och gymnasieminister aldrig tagit del av den resultatlösa miljardrullningen för reformerna med etableringslotsar, coacher och SFI bonus.
Med tanke på att alltför många invandrare är analfabeter eller har ringa skolgång, så lär det nog dröja innan de kommer fram till högskolenivå, men syftet är väl nu som tidigare att enbart frisera deras trista arbetslöshetsstatistik. Argumentet om arbetsgivarens motvilja mot krångliga efternamn börjar nu bli väl genomskinligt, precis som de farliga arbetsplatserna.
Kanske börjar nu den humanitära stormaktens makthavare, att skruva på sig när 70 % av väljarna enligt Demoskops undersökning anser att invandringen är och varit för stor.
Att Sverige är sämst på integrering och har minst okvalificerade jobb inom hela EU enligt OECD, verkar heller inte bita på ministrarna.
Generositet och givmildhet kostar och innebär snålhet och åderlåtning mot andra, men att sätta sprätt på andras pengar är ju socialismens bärande idé.
Jag vet för jag var med under 68-års studentrörelse, men nyktrade till redan 1975, när forskning på det föraktade NASA om litiumceller/månraketsbränsle räddade livet på min hjärtsjuka dotter. Då förstod jag att allt hänger samman. Inget är svart eller vitt utan snarare grått, för sanningen är mer besk än söt.
Vi är många som upptäckt att politikernas floskler om framtida lönsamhet med massinvandringen aldrig kommer att realiseras, det är främst ett medel för den politiska karriären.