I dag blir det gammal skåpmat för ”gamla ” läsare.
Mitt gästinlägg återpubliceras från ”Det Goda Samhället” från min röda ungdom, tillnyktring och blå ålderdom.
…………………………………………………………………………………………………
”Vid 72 års ålder är fallenheten större att blicka bakåt i tiden än framåt. Sikten är större bakåt än framåt, för på mitt måttband i livet finns högst 20 framtida cm kvar. Nu har jag insett att sanningen varken är svart eller vit, utan grå och att vi endast är produkter av rådande tidsålder. Detta är min historia:
1967
”Nu har flickorna varit hemma, för Ester susa nyss förbi på cykeln” konstaterade Greta, vår grannfru, när mor energiskt trampade förbi, med våra nedtagna flygblad på pakethållaren.
I brukssamhället där hemmet låg fanns fyra anslagstavlor, en på bruket, en vid kyrkan, en vid stationen och en uppe i samhället, som mor nu befriat från budskapen ”USA ut ur Vietnam” och ”Stöd FNL”. Till råga på allt hade vi utan lov klämt upp våra affischer mellan kyrkans plats och nykterhetslogens.
Både jag och min syster var engagerade i vänsterns studentrörelse under ungdomsåren. Min syster planerade för en resa till Kuba och skulle hjälpa Castro med sockerrören i landet som blivet befriat från det kapitalistiska oket. Något krångel uppstod dock med visum, så hon kom aldrig i väg, till fars och mors stora glädje.
Jag gick på utbildning i Göteborg, men ägnade mycket tid på Andra Långgatan, där vi unga inom VUF (vänsterns ungdomsförbund) lätt löste världsproblemen och textade plakat och banderoller till nästa demonstration och till den amerikanske ambassadören Hollands besök.
”Känner Ni stanken från Enskilda banken”, ”Tage och Geijer, Lyndons lakejer” ropade vi i kör och när vi hade värmt upp våra röstresurser tillräckligt, klämde vi i med ”Nicoläng ska ha däng.”Vi tågade glatt genom avenyn upp till Götaplatsen och var bergfast övertygade om att endast vi förfogade över lösningen till världens orättvisor.
Minns att jag fick bannor av kamraterna när jag uteblev från tomatkastningen vid USA-ambassadör Hollands besök, men med tio år i söndagsskola sitter förbudet mot att kasta mat på någon inbränt i ryggmärgen.
1975
Jag nyktrade till redan 1975 och förstod plötsligt att allt hänger samman, inget är svart eller vitt utan grått i komplicerade mönster som påverkar varandra. Detta uppvaknande föranleddes av rymdforskning från det förhatliga Nasa, vars litiumceller blev bränsle i den minipacemaker som räddade livet på min nyfödda och svårt hjärtsjuka dotter som fötts med ett totalt hjärtblock.
Jag älskade mitt arbete på sjukhusets rehabiliteringsklinik i Umeå med ryggmärgskadade patienter. Konstigt att jag inte kände av något tungt livspussel, trots endast sex månaders föräldraledighet, inga VAB–dagar, skral ekonomi, heltidsarbete som ensamstående mor till två, ofta svårt sjuka flickor.
1990
Senare under åren som distrikts- och företagsgymnast kunde jag konstatera att en spänd rygg hade mer fallenhet för gnäll än en avbruten som kämpade för att komma åter till livet. Kulmen var under 90-talets rekord i ohälsotal. Arbetsgivarens alla olämpliga arbetsplatser, var regeringens enda förklaring. Olämpligheter som jag såg hos alltför många patienter talades det tyst om. Det kunde vara olämpligt missbruk, olämplig make/maka/tonåringar, ekonomi, olämplig skräpmat med övervikt och även olämplig lathet och smarthet som var onämnbart. Till slut tvingades politikerna att vända på skutan. Det gick inte längre att låta de riktigt sjuka få betala för att friska blev sjukskrivna.
Hur gick det för ledande gossar från mina ungdomsår?
Vänsterns självsäkra gossar, oftast från bortskämd medelklass, försökte övertyga arbetarklassen om att bli globala marxister och övertyga arbetarklassen att upptäcka hur dess moral med Luther och Jantelag satt dem i klistret. Om allt detta gamla skräp kunde raseras, så skulle en ny värld etableras!
Framgången uteblev dock för mor hade fullt engagemang i kyrkan, Röda Korset och höll på med bullbaket till midsommarfesten och far strök näven på blåblusen, suckade och sa: ”de nyktrar nog till vad det lider”. Det gjorde gossarna mycket snabbt efter avslutade studier. Då var steget mycket kort till fiendesidan och banken luktade nu riktigt gott.
Personlig vinning kom oftast före moralen hos dessa egenkära globetrottrar. Att bli politiker blev också en arena för berikning, för makt handlar om pengar och mest av den varan har den finansiella världseliten, som fått dirigera fram en ny tid, genom nyliberalismens orättvisor där postmodern relativism och identitetspolitik blivit goda hjälpredor.
2019
I dag känner jag stor sorg över landets utveckling med mord, rån, sprängdåd på öppen gata och över politikers oförmåga att på allvar ta itu med alla ”utmaningar.” Hur skall makthavarna finna lösningar när de inte förstår problemen från sin skyddade och tillrättalagda värld? Tyvärr råder samma naivitet, som när vi studenter löste världsproblemen under 68 års studentrörelse. Det känns som alltför många inom den politiska eliten aldrig har nyktrat till från sin ideologi, trots att denna karta inte stämmer med verkligheten. Samtidigt undrar jag över vart mors gamla cykel tog vägen.
Harriet Larsson är pensionär efter ett långt yrkesliv som sjukgymnast. Intresserad av samhällsfrågor, men menar att det har blivit allt svårare att få kritiska inlägg publicerade som avviker från de etablerade opinionsbildarna. Faran med att enbart korrekta åsikter publiceras är att vanligt förekommande uppfattningar förblir osynliga och orsakar ett demokratiunderskott. Tack vare nätet kan maktutjämning äga rum. Men då befinner man sig ”Utanför åsiktskorridoren” som är namnet på min blogg, där erfarenheter från både dåtid och nutid publiceras.”
……………………………………………………………………………….
Kommentarer är även här mer intressanta än själva inlägget. Jag vill påminna om att forskare som förädlade litiumceller fick Nobelpriset i kemi i år, som har används som rymdraketsbränsle och i små batterier till bl.a pace makern, som min dotter fick vid 3 månaders ålder och då jag samtidigt nyktrade till från -68 års vänsterrörelse.
Att demonstrera mot USA imperialismen var helt rätt, men vad vi inte förstod eller ville se var att de förtryckta blev de nya förtryckarna.
Viet Kong, Afrikas diktatorer, ANC framväxt som i dag mördar och jagar bort vita farmare och många, många fler.
Hemma fick Palme, som åkte runt med Castro på Havannas gator och Sara Lidman, Jan Myrdal med flera kultstatus. Deras efterföljare i dag håller på att rasera landet, folket skatteplundras, för att finansiera ”flyktingpolitiken”, dvs. islams framfart, men majoriteten orkar inte inse vad som sker. Flertalet har fullt sjå med att klara vardagen, medan bidragsförsörjada migranter har all tid i världen med att flytta fram sina positioner i islams namn.
Till skillnad från nationalstatens landsmän, så har de den globala finansmaffians välsignelse för sina gärningar; att bryta ner, söndra och splittra värdlandet.