”Är våra politiker skyldiga till trolöshet mot huvudman?”

Håkan Karlberg har skrivet denna uppskattade debattartikel i ”Det Goda Samhället” 2017-03-09.

Vi är många, som önskar att den skulle ligga på varje riksdagsmans bord, men självrannsakan verkar vara en förlorad egenskap hos både politiker och allt för många journalister. 

 ”Sveriges regeringsform slår i första kapitlet paragraf 1 och 4 fast: All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare.

Svensk invandring sedan 1990 har fått en omfattning, som kraftigt överskrider EU:s övriga länders. Invandringen i Sverige har under många år varit flera gånger den sammanlagda migrationen i våra nordiska grannländer och genomsnittet för EU.

Tillämpningen av den liberala ideologin om fria rörelser över landsgränserna har i svensk tappning för migranter och anhöriga inneburit fritt uppehälle och all samhällets service livet ut utan motkrav. Svenska villkor har fungerat som en magnet på strömmarna av asylsökande.

Politikerna har motiverat Sveriges invandringspolitik med argument såsom ”invandring är berikande”, ”länder med låga födelsetal behöver tillskott utifrån”, ”invandring ger ett modernt, spännande och dynamiskt samhälle”, ”invandringen behövs för våra framtida pensioner”, m.m.

Enligt riksdagsman Staffan Danielssons (C) i vittnesmål 2013 i SvD: ”När jag har lyft upp frågor om migration bemöts jag inte i sak. Skulle jag våga diskutera en anpassning till EU-praxis på några punkter – till exempel ålderstest, anhöriginvandring – bemöts jag med personangrepp. Genom att föra fram så ’extrema’ förslag står jag till exempel inte upp ’för alla människors lika rätt och värde’, mina åsikter är ’unkna’ eller ’brunfärgade. Många som inte går lika långt markerar ändå distans och kyla.” Detta betyder att den viktiga frågan om invandringen och dess konsekvenser inte har fått diskuteras i riksdagen av folkets främsta företrädare.

Politikerna har genomfört invandringspolitiken utan risk- och konsekvensanalys, ovilliga att se de problem som stor invandring på kort tid för med sig och utan att politiken har fått debatteras som i våra grannländer. Detta trots att SOM-institutets enkäter under ett antal år visat att endast ca 30 procent av befolkningen har stött politiken. Det svenska folkhemmet har i globalismens och solidaritetens namn blivit ett hem för alla folk.

Mikael Sandström, Fredrik Reinfeldts statssekreterare, i eftertankens kranka blekhet formulerat följande ord: ”De problem vi står inför kommer att ta decennier att hantera. Ansvaret för att situationen blev så allvarlig i Sverige är vårt eget. Flera regeringar, inte minst den som jag arbetade för under åtta år, har uraktlåtit att fatta beslut som hade varit nödvändiga för att göra den svenska migrationspolitiken långsiktigt hållbar. Antalet migranter blev många gånger större än vad systemet var anpassat för och vad Sverige kan hantera.”

Detta har förorsakat de växande problem vi nu ser: omfattande och växande utanförskap, laglösa zoner, rättsväsendet som lokalt har kollapsat som följd av växande kriminalitet, bostäder som saknas för många av de som nu strömmar ut från asylboenden, i ett av världens mest teknologiserade länder saknas förutsättningar för att sysselsätta en växande kö av lågkvalificerade invandrare, skolans situation lokalt är kaotisk, vården är överbelastad, en abnorm åldersbalans i spannet 15 – 20 år med 120 pojkar på 100 flickor. Vi får svårhanterade kulturkrockar och oro.

Det är många politiker, media och andra med skygglappar, som är medskyldiga till vad vi nu bevittnar. Det var de som hade fel – inte de som varnade.

Tino Sanandaji har i sin bok ”Massutmaning” diskuterat konsekvenserna av svensk invandring och därvid använt sig av officiell statistik. Sanandaji pekar på att ”Sveriges experiment med storskalig invandring från tredje världen till en välfärdsstat har varit unik i sin omfattning och har i många avseenden misslyckats”. ”Påståendet att flyktinginvandring är nödvändigt för att hantera den åldrande befolkningen är helt enkelt en skröna, som politiker gärna upprepar för att vanligt folk inte är insatta i demografiska kalkyler och därför lätta att vilseleda.”

Tidigare har på samma sätt Karl-Olov Arnstberg/Gunnar Sandelin, första boken redan 2012, och Jan Tullberg publicerat invandringskritiska böcker med liknande underlag och slutsatser som Sanandaji. I motsats till Sanandajis bok, som har presenterats i Riksdagshuset samt recenserats av Svenska Dagbladet m.fl. tidningar, har politiker och pressen blundat för dessa.

På privat initiativ och finansiering och med utnyttjande av information ur offentliga källor har Sanandaji, Arnstberg/Sandelin och Tullberg gjort analyser och bedömningar, som borde gjorts av regering och riksdag som underlag för val av politik. ”Folkets företrädare” har istället på grundval av tyckanden och antaganden, och utan fri debatt med redovisning av kostnader och övriga konsekvenser, fattat beslut om en mycket omfattande förändring av Sverige.

Svenska politikers och de flesta journalisters självbild är att vi när det gäller demokrati är ett föredöme. Men våra grannländer har sedan länge fört en öppen debatt om invandringens konsekvenser. I Sverige har, som Staffan Danielsson vittnat, ifrågasättande av migrationspolitiken lett till personliga obehag i form av skambeläggning och mobbning – i det forum som har getts i uppdrag att företräda folket. Resultatet är att vi nu enligt Sandström står inför problem som det kommer att ta decennier att hantera.

Som frustrerad medborgare och med oro för mina barns och barnbarns framtid undrar jag hur det kan vara möjligt att våra politiker haft så dålig förståelse för vilka krav regeringsformen ställer på maktens utövande att de som folkets främsta företrädare – med vilseledande argument, utan debatt och ovanför våra huvuden – har genomfört ett irreversibelt socialt experiment med allvarliga konsekvenser och som för all framtid förändrat Sverige.

Håkan Karlberg är pensionär, utbildad som bergsingenjör vid KTH med anställningar vid LKAB, ASEA, Gullfiber och Uddeholm samt under 25 år konsult, huvudsakligen i egen firma.”

Läs gärna alla positiva kommentarer, där svaret på hans fråga är ett tydligt JA!

 https://detgodasamhallet.com/2017/03/09/gastskribent-hakan-karlberg-ar-vara-politiker-skyldiga-till-troloshet-mot-huvudman/

5 reaktioner på ””Är våra politiker skyldiga till trolöshet mot huvudman?”

  1. Dagens och gårdagens politiker SKALL ställas inför rätta och dömas för trolöshet mot huvudman. Straffet för de som har haft huvudansvaret för Sveriges förfall under 40 år skall bli för många bli mycket kännbara. Vi har inte dödsstraff annars hade detta varit det enda tänkbara för många av dem.

    1. Enda civiliserade sättet att uttrycka missnöje med den politik som förts är att gå och rösta. I Sverige har vi ju 8 alternativ visserligen snarlika men vi får det vi röstar på och betänk är diktatur ett bättre alternativ?

  2. Om inte media, med SVT i spetsen, hade rollen som stötdämpare åt regimen, skulle läget måhända vara ett annat. Med en genomlysning av tjuv- & rackarspelet hade väljarkåren inte låtit förfallet gå så här långt.
    Många fler grävande journalister av ”Janne Josefsson-kvalitet” skulle krävas för det ändamålet.

  3. Teoretiskt kan en klok diktator vara landet mer till nytta, än en oklok regim invald på demokratiskt sätt.
    Ty majoritet är inte automatiskt detsamma som kvalitet, utan endast kvantitet.
    Bäst vore givetvis klokskap invald av en majoritet, dvs demokratiskt tillsatt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *