I helgen har miljöpartiets kommunkonferens ägt rum i Sundsvall.
Kanske vice statsminister Isabella Lövin har fått råd av den förra, Åsa Romson, att visa sitt engagemang med känslosvall?

”Sweden`s Deputy Prime Minister close to tears after Trum`s victory,” var rubriken i utländsk press beträffande dessa antidemokratiska tårar.
Hur illa hon än tycker om valresultatet i USA, så får hon acceptera demokratins spelregler.
Samma gäller här hemma, när jag och andra väljare bara måste acceptera statsministerns dåliga val av regeringspartner, med ett parti som dinglar runt 4 %.
Jag tror att detta förhållande orsakar betydligt fler tårar och ilska.
När tårarna torkat blev rösten åter stark, när hon och Fridolin förklarade att ”alla miljöpartister måste ro åt samma håll.”
Jag förstår inte hur det skall gå till?
Mp:s båt har redan stött på grund och kommer inte loss, när tampen är hårt fastsurrad vid maktens topp.
Uppmaningen riktas till fyra bråkstakar, som inte rättar in sig i ledet och planerar att rösta emot partiet i heta frågor.
Carl Schlyter går i täten och hävdar med all rätt, att han inte längre accepterar att partiets valprogram är blankt och släckt.
Han fick mycket lägligt lämna sin post i riksdagen som ordförande för EU-nämnden, när han röstade emot partilinjen om värdlandsavtalet med Nato. Åsa Romson hoppade samtidigt upp, som gubben i lådan efter att ha fått sparken.
Detta feministiska parti beslöt att hon kunde offras i stället för Gustav Fridolin, som gjort sig skyldig till större klantigheter.
Elefantkyrkogården på regeringskansliet är säkert fullbelagd och kön är redan lång av äldre kandidater till landshövdingsposter, så ordförande posten för EU-nämnden fick det bli.
På köpet kunde partiet visa hur det går för medlemmar, som är uppstudsiga och inte gör som partiledningen vill. Detta tillvägagångssätt finns i alla partier och bara eskalerar. Att kämpa för valprogrammets genomförande ligger längre ner på prioriteringslistan, när makt måste konsolideras.
Jag är nog inte ensam om att fråga mig, varför behövs numera miljöpartiet?
Vänsterpartiet och feministiskt initiativ finns, som alternativ för deras muslimska vänner, men utsikten för dessa partier att få ministerposter är i dagsläget obefintliga och det förstår landets imamer som varmt rekommenderat partiet.