Muslimer och västerlänningar är olika

”Han vara en idioto, jag ska mörda honom” utbrast en invandrarkvinna från Iran som besökte mig på poliomottagningen, medan hon drog pekfingret under hakan, som illustration till lämpligt tillvägagångssätt.

Första gången jag tog del av dessa hotelser blev jag förskräckt, men jag lärde mig snart att det bara var en del av många muslimers uttryckssätt.

Efter besöket gick patienten tillsammans med mordoffret, som satt utanför i väntrummet, riktigt fridsamt ut genom korridoren.

Inom vården används ofta en så kallad VAS skala, vilket innebär att patienten får gradera sin smärta, värk, trötthet etc på en 10-gradig skala. 0 = ingen smärta och 10 = outhärdlig.

Många av mina invandrarpatienter förlängde skalstrecket långt utanför pappret, en tolk förklarade för mig att denna patientgrupp har smärta i hela kroppen till skillnad från oss svenskar som bara har smärta på en linje…

Tack vare ett tips från Stefan, en bloggläsare, fick jag upplysning om den danske mycket välrenommerade psykologen och författaren Nicolai Sennels f.1976. (Se Stefans kommentar den 24/8, efter inlägget ”Giftiga ingiften orsakar handikappade barn” från den 23/8 2016)

Sennels meritlista är lång, bakgrunden till hans bok ”Among Criminal Muslims. A. Psychologist´s Experiences from Copenhagen Municipality” är hans digra arbete bland kriminella på danska ungdomsfängelser, där muslimer utgör 70 % av de intagna.

Jag återger här några delar från en intervju med honom av Robert Spencer, som är redaktör för Jihad Watch, en islamkritisk webplats, där många artiklar har publicerats av forskare, författare och av respekterade personer med gedigen erfarenhet av radikala islamisters framfart.

Artikeln är ursprungligen publicerad den 2 april 2012 på Jihad Watch.
Översättning: Mats Dagerlind, krönikör på Avpixlat.

”Den fjärde Apan
De som blir arga över sanningen, är de som lever i en lögn

…………Robert Spencer intervjuar Nicolai Sennels: “Muslimer får lära sig att vara aggressiva, osäkra, ansvarslösa och intoleranta”.

”Det kanske bär oss emot, men vi västerlänningar måste överge vårt ödmjuka, dialogsökande och politiskt korrekta sätt om vi ska ha en chans att kommunicera med den muslimska befolkningsgruppen.………..

Spencer: Nicolai, människor känner främst till dig för dina artiklar om de psykologiska skillnaderna mellan muslimer och västerlänningar.

Du har också bidragit med dina professionella insikter i fallet med Guantanamo-fången Omar Khadr.
Du skrev flera artiklar och dessutom en bok om dina slutsatser. Kan du ge oss en kort redogörelse för dina fynd?

Sennels: Det finns många skillnader mellan människor som vuxit upp som muslimer och de som vuxit upp som västerlänningar.
Jag identifierade fyra huvudskillnader som är viktiga för att förstå muslimers beteende. De har att göra med ilska, självförtroende, det så kallade “locus of control” (psykologisk term för var en person anser att de krafter finns som styr hans liv, övers. anm.) och identitet.
Västerlänningar uppfostras till att anse att ilska är ett tecken på svaghet, maktlöshet och brist på självkontroll. “Stora hundar behöver inte skälla”, som vi säger i Danmark.
I den muslimska kulturen ses ilska som ett tecken på styrka. För muslimer är att vara aggressiv i sig själv ett argument och ett sätt att vinna respekt.
Men vi bör inte låta oss imponeras när vi ser bilder på skäggiga män som hoppar upp och ned, skrikande som djur och skjutande i luften. Vi bör ta det för vad det är: det lokala dårhuset som går förbi.

I västerländsk kultur är självförtroende kopplat till förmågan att kunna ta kritik med bibehållet lugn och att bemöta den rationellt.
Vi har lärt oss att betrakta människor som brusar upp så fort de blir kritiserade som osäkra och omogna.

I den muslimska kulturen är det tvärtom; det är hedrande att reagera aggressivt och att ge sig in i handgemäng för att skrämma eller tvinga en kritiker att dra sig tillbaka, även om det resulterar i en fängelsedom eller till och med döden.
De ser icke-aggressiva reaktioner på hot och våld av det här slaget som ett tecken på sårbarhet som kan utnyttjas. De tolkar inte en lugn reaktion som en inbjudan till dialog, diplomati, intellektuell debatt, kompromiss eller fredlig samexistens.

“Locus of control” är en term som används inom psykologin och som har att göra med hur människor upplever att deras liv styrs.

I den västerländska kulturen uppfostras vi till att ha en “inre locus of control” vilket betyder att vi betraktar våra inre känslor, reaktioner, beslut och synsätt som de huvudsakliga beslutspåverkande faktorerna i våra liv.
Det kan finnas yttre omständigheter som inverkar på vår situation, men i slutänden är det vår egen uppfattning av en situation och det sätt på vilket vi hanterar den som avgör vår framtid och vårt mentala tillstånd.
En “inre locus of control” leder till ökat egenansvar och motiverar människor till att bli förmögna att lösa sina egna problem.

Muslimer uppfostras till att ha en “yttre locus of control”. Deras ständiga användande av uttrycket inshallah (“med Allahs vilja”) i diskussioner om framtiden tillsammans med det faktum att det mesta i deras liv dikteras av yttre traditioner och överheter, lämnar väldigt lite utrymme för individuell frihet.
Självständiga initiativ bestraffas ofta mycket hårt. Detta formar deras sätt att tänka och innebär att när något går fel, beror det alltid på någon annans tillkortakommanden eller på situationen.

Tyvärr går många västerlänningar för långt i sitt egenansvar och börjar ta på sig ansvaret också för andras uppträdande. Många västerlänningars alltför förlåtande och flexibla attityd tillsammans med muslimers självömkan och skuldbeläggning utgör den psykologiska kofot som har brutit upp dörren till västvärlden för islamisering.

Vårt överbeskyddande välfärdssystem skärmar av invandrare så att de inte lägger märke till konsekvenserna av deras eget olämpliga uppträdande och därför inte heller lär sig av sina misstag eller motiveras att bättra sig.

Slutligen spelar identitet en stor roll när det gäller psykologiska skillnader mellan muslimer och västerlänningar.

Västerlänningar får lära sig att vara öppna och toleranta gentemot andra kulturer, raser, religioner osv.
Det gör oss mindre kritiska, nedsätter vår förmåga att skilja saker åt och gör våra samhällen mottagliga för påverkan från andra kulturella strömningar och värderingar på ett sätt som kanske inte alltid är konstruktivt.

Muslimer å andra sidan, får inpräntat i sig att de är överlägsna och att alla andra är så usla att Allah kommer att kasta dem i helvetet när de dör.

Medan de flesta västerlänningar finner nationalistiskt och etnocentriskt högmod generande, fungerar muslimernas glorifiering av den egna kulturen, deras omfattande inavel, påbudet att muslimer endast får gifta sig med muslimer och den ständigt närvarande sociala kontrollen, som skyddande mekanismer på kultur- och identitetsnivå.

Allt som allt uppfostras västerlänningar till att vara vänliga, självmedvetna, ansvarsfulla och toleranta medan muslimer får lära sig att vara aggressiva, osäkra, oansvariga och intoleranta……”

Beklagansvärt är att allt för många politiker inom hela EU utgörs av ”den fjärde apan” eftersom de lever i och ständigt propagerar för en lögn om vår skyldighet till solidaritet och humanitet.
De hyllar främmande identitet och kultur, medan de nedvärderar vår egen, den nationella kulturen. Eftersom dessa politiker är de stora finansiella aktörernas lakejer, så vill de bara vara snälla mot allt som kommer utifrån. De predikar ständigt om vikten av förståelse och acceptans för det främmande och klandrar högljutt på oss som tycker tvärtemot.
Att det är värdlandets seder och bruk som skall gälla, invandrarnas medeltida kultur skall inte smetas ut i samhället, för då faller det isär.

6 tankar kring ”Muslimer och västerlänningar är olika

  1. Mycket intressant, Harriet. Mycket av det du skriver har man kanske inte kunnat konkretisera tidigare, även om man ändå har undrat över hur världen fungerar i det sammanhang du beskriver. Kultur betyder något, kultur spelar roll, det är viktigt att förstå detta. Du gör världen begripligare! Tack Harriet!

  2. En yrkesgrupp som jag inte kan ge mycket för är psykologerna. De bör jämställas med charlatanerna. Men naturligtvis finns det ju skillnader även där. Det vill säga en del är skickligare i sina bedrägerier än andra. Till ex att svänga sig med en uppsättning tillkrånglade ord räcker ganska länge för gemene man. När dessa nötts ut kan man oftast byta ut dom mot nya för att ge ett intryck av att man kommit på något nytt ex mano-depressiv läggning byttes till bipolär, exemplen kan mångfaldigas

    1. Psykologer är väl ändå inte en så alltigenom heterogen skara. Det som refereras i Harriets artikel handlar dessutom inte så lite om sociologi, vilket inte för tanken till Freud och andra ”charlataner”.

Kommentarer är stängda.