Månadsarkiv: juli 2016

Gamla sanningar om skendemokrati och journalistik lika aktuella i dag

I går kämpade arbetarpartiet/socialdemokraterna mot överheten och kapitalägarna för bättre levnadsvillkor, i dag har de blivet deras hantlangare. Det är som historien upprepar sig där de förtryckta blir de nya förtryckarna.

Råder samma skendemokrati i dag som igår?

I Wikipedia står följande om skendemokrati/demokratur.

”Demokratur betecknar ett samhälle som till ytan är en demokrati, men som i praktiken saknar en reell och vidare omfattande yttrandefrihet, som saknar en möjlighet för dissiderande politiska grupper att föra sin talan på lika villkor, som saknar ett fullt ut rättssäkert rättsväsende (där lagar och regler tillämpas och appliceras olika beroende på vilket politiskt läger eller annat godtyckligt kollektiv man tillhör), där man riskerar att bli av med sitt jobb för sina åsikters skull, där man som dissiderande grupp riskerar att bli utsatt för politiskt våld av politiska motståndare (och där staten ser mellan fingrarna med detta). Ytterligare ett kännetecken för en demokratur är när lagarna som finns inte efterlevs (av staten själv)”

Proletärförfattaren Vilhelm Moberg använde ordet i ett debattinlägg i Dagens Nyheter 14.12.65.

”I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps. Dock skall tilläggas att det i definitionen för demokratur finns med det faktum att majoriteten av människorna i detta samhällstillstånd själva inte uppfattar att de lever i en demokratur.”

Återfinns i boken ”I egen sak – obekväma inlägg i det offentliga samtalet” Ordfronts förlag 1984.

I dag är den orädda, framgångsrika journalisten och utrikeskorrespondenten Christina Lilliestierna (1923-2000) helt bortglömd.

Hon återuppväcktes av Chris Forne i boken ”Jag är skapad för stormen, striden och regnet” Ordfronts förlag 2014.

Ett citat från Christina Lilliestierna:
”Journalisten odlar och gödslar framför allt de sämsta instinkterna hos sina medmänniskor (visst, visst det finns enstaka undantag, annars skulle ingen någonsin stå ut).
Sensationslystnaden, de korta enkla slutledningarna, stundens falska sentimentalitet och stundens egoistiska grymhet. Ju enklare en händelse är uttryckt i svart/vitt i skarpt avgränsande fält där ont/gott står i härlig kontrast till varandra, desto bättre är händelsen fångad, desto tacksammare läsekrets och desto mer stiger upplagan….”

Gårdagens sanningar om makthavarna och deras journalistkår är lika sanna i dag.

Islamisk massinvandring har högre prioritet än europeiska människoliv

I en artikel på ”expressen.se” 2016-07-27 varnar kriminalprofessorn Leif G Persson och professor Robert Egnell på försvarshögskolan för IS attack även i Sverige.
Ca 300 IS krigare kommer från Sverige, varav 150 har återvänt, förmodligen för att få omvårdnad och rehabilitering inför nya Jihad utflykter av vårt humana land.

Dessa kriminella gärningsmän har Koranen som förkläde för att få utöva besinningslöst våld mot otrogna själar utan efterräkningar.

Sverige måste ligga i topp beträffande naivitet och falsk humanitet mot dessa krigare.

Faran finns dock att de blir förbannade även på Sverige, när landet skall försöka avvisa alla som inte har rätt att stanna. Minst 40.000 skall ut ur landet under de närmaste åren (Rapport 2016-07-27).
Enligt migrationsverket var det 80.000 tusen av de 162.000 som anlände i fjol, som inte hade asylskäl.
Kanske resterande 40.000 tusen får stanna på grund av ömmande skäl?

Jag vet inte vilka som är mest beklämmande kyrkans vänsterliberala representanter eller våra rödgröna politiker.

Tidigare ärkebiskop K-G Hammar tycker att ”IS skall bekämpas med fredliga medel.” Under hans tid som ärkebiskop 1997-2006 eskalerade kyrkans förfall.
Jag undrar om prästen i kyrkan i Normandie tänkte detsamma för ett par dagar sedan, innan han fick halsen avskuren av en IS- krigare.
Denna Jihad kämpe var välkänd av polis för tidigare kriminella aktiviteter, utrustad med fotboja och anmälningsplikt, men dessa åtgärder ger inget skydd mot oss medborgare, när hans mentala väska är packad för färd mot Allahs paradis med alla jungfrur.

Nuvarande ärkebiskop Antje Jackeléns har samma valspråk ”Allahu akbar” som Is krigare ropar innan de torterar, mördar kristna och andra otrogna enligt Koranens råd i denna ”fredliga” religion.

I Sverige gömmer kyrkan terroristsympatisörer och det byggs moskéer på löpande band, medan kristna kyrkor bränns ner i deras hemländer. Dessa gärningar verkar inte ge någon ambivalens hos dagens själasörjare.

”Förr tappade kyrkan medlemmar för att de saknade tro, nu lämnar många kyrkan för att de har tro” löd den träffande rubriken nyligen på en debattsida.

Det var bara något år sedan som det rödgröna styret i Stockholm föreslog jobb, bostad och allehanda bidrag till dessa återvändande krigshjältar.

Vi får se om nya extremistsamordnaren Hillevi Engström, som tog över efter nya oegentligheter från den gamla, fortsätter i samma fotspår med telefonlinje, kunskapshus och samverkan med alla goda krafter.

Varför vill inte dessa mångkulturella vurmare förstå att konsensusdialog inte fungerar på en medeltida religions utövare?

Endast tillfälliga uppehållstillstånd borde beviljas utan undantag, återvändande skall vara lag när krigen är över.
Kompetensen hos flertalet som flytt behövs för återuppbyggnad i deras hemländer.
Direkta avvisningar och bötfäll eller hellre bura in de som utgör hinder för verkställande.

Byte av både generaldirektör på migrationsverket, rikspolischef och regering är andra måsten.

En föråldrad asylrätt måste reformeras, riktiga flyktingar från lägren och politiska flyktingar skall prioriteras.
I dag är det tvärtom, unga, friska män som önskar ett bättre liv, med eller utan lust att få bedriva Jihad slinker in, ofta på falska skäl, för dem skall Europas gränser vara stängda.

Uppstramning av migrationsströmmarna kom alldeles för sent och undantag går alltid att klämma fram med en skicklig advokat.

Sveriges två största och mest katastrofala beslut var när riksdagen klubbade igenom
– det mångkulturella samhället
– EU anslutningen.

Därutöver är det politikernas hybris över landets roll som världens största humanitära stormakt och demonisering av oliktänkande, som orsakat dagens situation.

Jag undrar hur länge islamisk massinvandring skall ha högre prioritet än europeiska människoliv?

http://www.expressen.se/nyheter/professorn-tidsfraga-for-is-attack- i -sverige/

Versionen som media glömde. Den uthängde busschauffören berättar om vad som hände.

Vi var säkert många som såg på både Rapport och Aktuellt i slutet på veckan som gick, hur en busschaufför på Öland slår en invandrare besinningslöst. Vid 69 års ålder har livet lärt mig att alla händelser har en bakgrund, en historia.
Här kommer busschaufförens som jag tog del av via www.ostrasmaland.se/kalmar/chauffören-om-vad-som-hande, publicerat 2016-07-24.

”Chauffören om vad som hände
KALMAR Fredag 05.00, uppdaterad Fredag 05.12
Såväl Nobina som KLT har fått flera påstötningar från chaufförerna om de besvärliga förhållandena på bussarna som används av asylsökande på norra Öland, berättar busschauffören som i en video ses rita flera slag mot en passagerare på bussen.

På videon ser man bara en till synes galen busschaufför som pucklar på en stackars försvarslös man i ett säte. Men ingen har visat vad som hände innan eller förklarat bakgrunden.
ULF CARLSSON
A A
Det berättar den busschaufför som under ett par dygn valsat runt i media i Sverige, sedan han fångats på video vid ett bråk med en asylsökande på bussen från Grankullavik på Öland.

Chauffören mår mycket dåligt av det hela. Han är sjukskriven till den 31 augusti efter att ha fått en fraktur på högerarmen av ett slag som den asylsökande mannen gav honom strax innan händelserna i den video som nu visas landet runt.

– Det märkliga är att inte en enda media i hela landet har talat med mig för att få min version, säger mannen när Östra Småland/Nyheterna ringer upp.

Han är borttagen ur tjänst efter händelsen av arbetsgivaren Nobina och det har startats en polisutredning. Såväl chauffören som den asylsökande har gjort polisanmälningar. I vår tidning ger chauffören nu sin version av vad som hänt.

– Det är klart att man inte ska agera som det ser ut att jag gjorde på videon, säger han. Men det finns en historia innan detta som inte alls kommit fram.

LÄS MER
Busschauffören misshandlade asylsökande
Chauffören är i 35-årsåldern och flyttade till Öland sedan han fått arbete som chaufför. Det har hela tiden funnits en förbittrad stämning mellan en grupp av de asylsökande på norra Öland och de chaufförer som kör länstrafikens bussar. Den person som nu hamnat i fokus i bråket är en av dem man irriterat sig på. Chaufförer har bett att få slippa köra vissa tjänster.

– De flesta asylsökande på Öland är väldigt trevliga människor. Men det finns en del som det varit problem med. De står aldrig vid hållplatser utan kräver att man ska stanna varhelst de befinner sig. De kan gå av och röka eller springa in till affären när man stannar för att plocka upp andra passagerare och kräver att man ska vänta. En del har struntat i att betala.

– Vi har påtalat det här för både Nobina och KLT. Men inget har hänt. Det har funnits en underliggande frustration.

Vid det aktuella tillfället på tisdagsmorgonen startade busschauffören turen från den ordinarie hållplatsen i Grankullavik. Han berättar att det stod en asylsökande där och han släpptes förstås ombord på bussen. En bit bort stod en annan person och gjorde ingen antydan att han skulle med. Därför stängdes dörrarna och bussen körde iväg.

– Jag stängde inte dörrarna framför näsan på någon, det gör man förstås inte. Men vi kan inte stanna vid varenda människa som står i vägkanten.

I höjd med Bödabaden blev bussen omkörd av en bil i mycket hög fart och i Böda stod den asylsökande mannen vid hållplatsen och klev på bussen.

– Jag kände igen honom och försöker mycket lugnt tala med honom om att vi inte kan stanna varsomhelst vid vägen utan att man måste stå vid hållplatserna.

Passageraren vill inte prata om det utan tar upp sin mobiltelefon och tar ett foto på chauffören, som blir irriterad och säger att man kan inte uppföra sig hur som helst.

När bussen går vidare till Löttorp är det 5 minuters stopp och då tänker chauffören att han ska ta en bild av passageraren. Han går fram till mannen med sin mobiltelefon i höger hand för att ta fotot. Men han får ett hårt slag över armen och tappar telefonen. När han senare uppsöker läkare visar det sig att det finns en fraktur på högerarmen och chauffören sjukskrivs till den sista augusti.

Därefter börjar den videofilm som visats i många medier. Där ser man bland annat hur chauffören misshandlar passageraren med sin vänsterhand och sedan böjer sig ner och tar upp telefonen som hamnat på golvet.

Han skriker också:

”Jag hatar era jävla svin”.

– Det är självklart dumt. Jag är definitivt ingen rasist, flera av mina vänner kommer från andra länder. Det jag menar i det där upprörda ropet är den grupp som inte kan sköta sig.

Chauffören är mycket tagen av vad som hänt. Han väntar på vad såväl polisutredning som Nobinas utredning kommer att leda till. Den fackliga organisationen är inblandad.

– Jag borde inte agerat som jag gjorde. Det var dumt, säger han. Jag får ta konsekvenserna av det. Men att säga att det som hände var helt oprovocerat är helt enkelt inte sant.”

Tänk att media alltid skall glömma vikten av att både förövare och offer får komma till tals efter en händelse, där det är möjligt att genomföra.
Efter Almedalens alla vi älskar ”Sverige” tal, så verkar PK filtret ha fått stora hål, som kanske skrämmer den rödgröna journalistkåren?
Känslor går den snabbaste vägen in till hjärnan, så de vänsterliberala redaktörerna gnuggade nog händerna av förtjusning över videobeviset över en snäll, misshandlad invandrare och en elak, främlingsfientlig busschaufför.

Tack till reporter Ulf Carling, som efter denna händelse återgav även busschaufförens version!

Erik, polisman i Gävle , berättar om snälla dialogpoliser

Det hade inte inte behövt bli flera nätter med bränder och kastade stenar i Gottsunda/Valsätra i helgen. Det skriver polisens hundförare Erik som själv var på plats. Här är hans berättelse. Publicerat 2016-07-20 på nätet ”UNT.se”

”Jag arbetar som polis i yttre tjänst i Uppsala och vill med den här texten förklara min syn på händelserna i Gottsunda/Valsätra. Jag kommer sannolikt att få en hel del ovett från polisledningen och en del kollegor, men det bryr jag mig inte om. Jag vänder mig främst till alla er laglydiga och skötsamma invånare nämnda stadsdelar. Ni utgör såklart den stora majoriteten av befolkningen i dessa områden. Ni har rätt att kräva att lugn och ro råder i era stadsdelar precis som i alla andra delar av staden.

Det har riktats kritik från olika håll mot polisens agerande vid oroligheterna, eller upploppen som det faktiskt är frågan om. Jag instämmer i viss mån i delar av kritiken.

I dag har tyvärr inte alltid polisen de resurser som krävs för att kunna genomföra en effektiv insats när det uppstår situationer som nu i helgen. Men det hade man den här gången.

Specialutbildade poliser från Stockholms SPT-organisation (kravallutbildade poliser) fanns på plats, ett antal polishundförare med sina polishundar, polisflyget med helikopter osv. Vi hade en väldigt bra resurs. Jag kan lova er att vi poliser som arbetar ute på fältet inget hellre vill än att skapa ordning och trygghet i området och lagföra gärningsmännen.

Vid händelser som de som nu utspelade sig i Gottsunda/Valsätra organiserar polisen sig med en inre stab. Det är denna stab tillsammans med polischef i beredskap som bestämmer de övergripande målen med insatsen. Man beslutade sig för en defensiv taktik, ingen konfrontation fick ske. Målet var ingen skadad personal eller skadade av de som brände bilar, kastade sten och molotovcocktails. Så långt allt gott, det är såklart bra att inga skadas.

Hur fungerar då en sådan taktik i praktiken och vad blir utfallet? Det betyder förstås att polisen håller sig på avstånd utanför området. Redan tidigt på lördagskvällen inkom uppgifter om att en handfull personer förberedde så kallade molotovcocktails och bunkrade upp med gatsten. I det här skedet hade man kunnat åka in och plocka bort stenarna och molotovcocktails och i bästa fall gripa personerna som förberedde sig. Det väljer man från polisen att inte göra.

I stället åker dialogpoliser upp till Gottsunda och pratar med några av de äldre, unga män, en del med kriminell bakgrund, med stort inflytande över ungdomarna i området. Man försöker förmå dessa att prata med ungdomarna om att de inte ska elda osv. Motkravet från ungdomarna blir som så många gånger tidigare, inga poliser ska vara i Gottsunda. Det är nu det börjar bli galet. Samhället i form av polisen lägger över initiativet till ordning och trygghet på ett antal kriminella unga män. Och accepterar kravet på att inga poliser skall vara i området. Hade jag varit kriminell så hade inte heller jag velat ha polisen i mitt kvarter.

Jag menar att med den resurs som fanns på lördagen hade man kunnat bringa lugn i området, gripa förövare och förhoppningsvis lagföra dessa. Det stora problemet är att vi poliser på gatan och människorna i staden inte delar samma lägesbild. Gottsunda/Valsätra är inte Rosengård, Rinkeby eller Tensta. Här är det fråga om ett tjugotal personer från lägre till övre tonår. Om inte vi, polisen, kan hantera dessa vem ska då göra det? Visst, det hade sannolikt blivit konfrontation och eventuellt till och med skador på både polis och upploppsmakare. Min fasta övertygelse är dock att det blivit lugnt ganska fort. Det kan inte vara så, att bara för att det finns en risk att det blir stökigt, så blir polisen passiv. Det kan inte heller vara så att bara för att man bor i Gottsunda så är man imun mot lag och ordning.

Jag satt själv i en polisbuss två kvarter från Bandstolsvägen, rustad i kravallutrustning och med min tjänstehund vid sidan. Därifrån såg jag den ena efter den andra svarta rökpelaren från brinnande bilar ringla sig mot skyn. Stadsbussarna vände vid Linrepevägen, alla som åkt buss från stan fick således gå genom hela Gottsunda för att ta sig hem. Det kändes inte bra, att på den gamla damens fråga om hur hon haltande skulle ta sig till andra sidan av Gottsunda svara, jag vet inte.

Där satt vi rustade med hjälm, benskydd, sköldar, brandsläckare och sjukvårdsmaterial. Till vilken nytta?

Jag kliver ur bussen för att sträcka på benen, då kommer det fram en kvinna med gråten i halsen. Hon är helt förstörd över att ligisterna åter igen vandaliserar hennes kvarter. Hur tror ni det känns att stå där rustad som en medeltida riddare och säga till henne att vi inte får ingripa? Tro mig det svider något vansinnigt i polissjälen.”

Erik
Polishundförare i Uppsala

Egen kommentar: Det skulle inte förvåna mig om rikspolischef Dan Eliasson, kommer att ge poliserna en massa armband att dela ut till dessa marodörer, med text, ”Var snälla och släng inte sten”, ”vi bjuder på korv om Ni inte bränner bilar” etc.
Justitieminister Morgan Johansson, uppskattade inte alls Leif G Perssons uppmaning att ge olyckan till polischef sparken.
Det var heller inte förväntat, för med gemensam partibok med snällhet och konsensus som mål, så kan vad som helst och vem som helst få beskydd i sann bäste broder anda.
Snart kanske Mona Sahlin får återuppstå?

Kuppförsöket i Turkiet med många ??

Jag förstår ingenting.
Hur kunde militären vara så korkad att de trodde på denna aktivitet?
Genom historien kan kuppförsök bara lyckas om folket är riktigt förbannade på makten och dess lakejer.
Nu blev det direkt fart på böneutroparna i landets minareter, som uppmanade folket att gå ut på gatorna och stoppa fienden, betydligt snabbare än internets telefonkedjor.

Erdogans AKP parti har ju folkets stöd, som dessutom har fått det bättre i plånboken under hans tid.

Blev kuppmakarna lurade i en fälla av Erdogan själv?

Kanske var han fortfarande sur över att domarna inom Gulanrörelsen var fräcka nog att inleda en korruptionsutredning under 2003 mot honom och hans familj?

Dessförinnan var Gulanrörelsens grundare, predikanten, shejken Fethullah Gulen och Erdogan kompisar, men sedan körde det ihop sig och Gulen förstod att det var mer säkert i USA.

Nu stundar hårda tider för hans anhängare inom militär, polis, media och utbildningsväsendet, som mer vill ha skillnad mellan stat och religion, till skillnad från Erdogan och hans AKP parti.
Jag kommer osökt att tänka på det muslimska brödraskapet i Egypten.

EU:s ledare har det inte lätt. Först Brexit, sedan attentatet i Nice, vars gärningsman först ansågs vara en ensam galning, men som många av oss inte gick på.
Inspirationen kom med största sannolikhet från IS, som ständigt önskar död åt alla otrogna. Officiellt fördömde många av moskéernas imamer terrorattacken, men på nätet florerade det av lyckönskningar från fundamentalister.

Merkel och Hollande måste gnissla tänder när de tvingas att fördöma kuppförsöket mot den demokratiskt valde Erdogan och samtidigt inse att de blivet bestående fångar inom flyktingpolitiken.
Kanske måste EU nu betala ännu mer för att Erdogan inte skall öppna portarna på vid gavel för alla som nu finns i flyktinglägren, med mål mot Europa.

Tänk om EU inte varit så förblindad av sina fria rörligheter, utan i tid insett faran med att få passera gränserna utan pass eller identitetshandlingar och förstått att den yttre gränsen snabbt skulle rämna, när medlemsländernas solidaritet mer finns på pappret än i verkligheten.

Asylskälen skulle ha granskats direkt i flyktinglägren och inga migranter varken från Afrika eller Mena-länder, skulle ha tillåtits att på egen hand få passera alla gränser. Nu blev det tvärtom att unga och resursstarka män kunde få uppehållstillstånd, många på falska grunder, medan de med riktiga skäl svälter i underfinansierade flyktingläger.

Erdogan måste nu nöjt gnugga sina händer.

Ett öppet Europa, en omöjlighet i dag

Attackerna från terrornätverken mot Europa är som ett långt pärlband, där pärlorna består av mördarmaskiner med bomber och Kalasjnikovs.

Alla dåden utförda av unga, våldsbejakande fundamentalister, som snabbt vill upp till Allah.

I Nice, under torsdagskvällen den 14 juli, var mördarmaskinen en lastbil fylld med vapen och som mejade ner och körde över försvarslösa nationaldagsfirare. Många är svårt skadade och den initiala dödssiffran var 84 unga, gamla och barn, men den siffran förväntas att stiga.
Chauffören var Mohamed Lahouaiel Bouhlel från Tunisien som erhållit franskt uppehållstillstånd, som SVT och flera andra kanaler först betecknade som en ensam galning, kanske för att minska misstankarna mot islamiska staten och utpekande av islam.
Dagen efter tog IS på sig ansvaret för dådet.

IS och dess närstående terrororganisationer har tidigare använt bilar som vapen, både i Israel och i Irak. De är mycket duktiga på att gömma och bygga in vapen i sina mördarmaskiner oavsett om förflyttning sker med ben eller hjul.

Terrorforskare har länge varnat för ökad terror aktivitetet i Europa, när IS tappar mark i Mena-länderna av dess regeringsstyrkor. Enorma resurser läggs på polisbevakning och har förmodligen hindrart flera terrorattacker i Europa.

Tack vare EU:s fria rörligheter med helt öppna gränser, så är det mycket lätt för terrorister att smälta in i flyktingströmmarna.

EU eliten är nu mycket konfunderad och frågar sig hur kunde det bli så fel!

Trilskande medborgare och ett Brexit ger kronisk spänningshuvudvärk hos allt fler gynnade federalister, vars mål ett överstatligt Europa, nu fått sig en kraftig törn.

Baktanken med massinvandringen var ökad konkurrens, med sänkta löner och spakare fackföreningar allt enligt önskemål från den globala finanseliten, framförda på dolda Bilderbergsmöten.

Om några får sänkta löner betyder det att andra får mer, krångligare än så är det inte!

Europas vänsterliberala partier blev Bilderberggruppens favoriter.

Tänk så fiffigt att dupera medborgarna med skyldighet att visa medmänsklighet och humanitet för världens alla flyktingar, för ett krigselände som den globala storfinansen själv var skyldig till, genom att blanda sig andra länders angelägenheter.

In till Europa skulle de alla, för baktanken hos EU:s federalister var också att dessa invandrare från medeltida kulturer med klansamhällen, inte skulle känna sig så solidariska med nationalstaten som dess enfaldiga medborgare.

Därför upphöjdes främmande kulturell identitet på bekostnad av den medborgerliga och svensk kultur av dessa mångkulturella vänster vurmare.
Majoriteten av invandrarna röstade rätt, som tack för den generositeten och tvivlade någon muslim var det bara att följa immanens påbud om att rösta rött eller grönt.

Egentligen borde väl våra vänsterliberala federalister nu vara mer än nöjda, med enklaver i förorterna med sharialag och ”skäggiga skuggor” som förföljer kvinnor, unga, barn och oliktänkande, dit varken svensk lag eller räddningspersonal når in, trots vår feministiska politik.

Eftersom de själva bor och arbetar långt från verkligheten, så upptäckte dessa mångkulturella språkrör inte i tid eskaleringen av medeltida sedvänjor i förorterna.
De var mer engagerade att demonisera sverigedemokraterna och beskylla befolkningen för främlingsfientlighet och rasism.
De insåg inte heller i tid att deras humanitära förkläde hade fått stora sprickor och att vi andra sett att kejsaren var naken.

Därför blev det mycket fagert tal om Sverige, svenskhet och svenska värderingar i årets Almedalstal.
Kanske partiledarena i smyg hade letat upp något tal från sin föraktade kollegas gömmor?

Sverige med sin naiva givmildhet är ett eldorado för terrorister, rekryteringscentraler finns i många moskéer och IS verksamhet finansieras till stor del av skattemedel via generösa välfärdsbidrag.

Uppmaningen från IS lyder ”meja ner Allahs fiender” och ”död åt de otrogna!”

Den uppmaningen tror politikerna skall försvinna med samverkan, dialog och korvgrillning med polisen, förutom jobb och bostad.

Aningslösheten hos huvudstadens rödgröna politiker har nått nya rekord i tron på omvändelse till laglydighet och snällhet hos dessa Allahs krigare

Efter terrordådet i Nice väntar jag bara på fördömanden från landets alla moskéer, men fördömmanden sitter långt inne, när deras sedvänjor välsignats av våra politiker.

Uppmaningarna från västs ledare har inte samma raka besked som IS krigarnas, utan består mest av vackra deklarationer, som vi alla redan hört och vet.

Efter attacken på Charlie Hedbo sade statsminister Stefan Löfven att
”detta är ett angrepp på yttrandefriheten,
efter Parisattacken att
”detta är ett angrepp på ett öppet Europa”
efter attacken i Nice att
”detta är ett angrepp på demokratin.”

Yttrandefrihet, öppenhet och demokrati avskyr dessa terrorister som pesten, deras mål är ett Kalifat med sharialag över alla gränser.

När skall västs ledare begripa att ett öppet Europa med sina gränslösa friheter och en föråldrad asylrätt, enbart leder till upprepade attacker mot deras egna medborgare?

Miljöpartiet, mästare på att säja ett och sedan göra tvärtemot

Miljonrullningen fortsätter från kulturminister Alice Bah Kuhnke , precis som när hon var chef över MUCH, myndigheten för ungdoms – och civilsamhället.
Mottagare för detta penningregn är hennes kära bröder och systrar inom muslimska organisationer som utgjorde hennes plattform och språngbräda ända in i regeringskansliet.

Självklart att dessa tjänster måste betalas tillbaka.

Under våren fick SFM, Sveriges förenade muslimer en nätt liten summa på över en halv miljon av våra skattepengar, trots att den erkände terrorforskaren Magnus Ranstorp har många frågetecken och anser att denna miljonrullning, med all rätt, bör granskas i sömmarna.

För kulturminister Alice Bah Kuhnke räcker det med att, på DN debatt 2016-06-01 skriva ”… att vi kan aldrig acceptera att medborgares skattepengar används till att organisera hatretorik och ökad polarisering…”

Man tar sig för pannan, det är precis vad hon har gjort under hela sin karriär, finansierat dessa hatfyllda och polariserande organisationer, som utgjort en språngbräda för karriären.

Inflationen av bidragspengar får väl ses som ett tack för den hjälpen!

Förmodligen höll hon fingrarna i kors bakom ryggen när hon skrev under artikeln.
Hennes partivänner har stor vana till detta beteende vad gäller Bromma flygplats, förbifart Stockholm, kärnkraft och när den förbaskade kolbiten visades upp.

Skrapar man bort lite av fernissan på dessa muslimska organisationer finner man hatet mot homosexuella, kristna, judar och andra otrogna som enligt Koranens verser bör avlägsnas från jordens yta.

Att enklaver i förorterna, i godan ro, har fått bygga upp en egen stat med egna lagar och rättskipning är skandal utan motstycke. Politikernas kraft verkar ha gått åt till att demonisera sverigedemokraterna och beskylla befolkningen för islamofobi, i stället för att se vad deras humana flyktingpolitik har medfört.

En feministisk politik faller platt till marken, så länge som unga, kvinnor och oliktänkande förföljs och hindras i sina livsval, inte bara av familj och släkt, utan numera av hela områden, när alla parallellsamhällen ständigt fylls på.

När partierna, främst till vänster, är i behov av röster då får man på sanningen pruta, ljuga och hoppas att det går!

Läs gärna Mohamed Omars krönika på http://samtiden.nu från 2016-07-09.

Rubriken lyder ”Okej med svenska bidrag, men inte värderingar.”

Ingrid Björkman, en modig pionjär

Tänk om våra politiker mer hade lyssnat på kloka personer med gedigen kunskap och erfarenhet från sitt område, då hade dagens situation sett helt annorlunda ut, inte minst i flyktingpolitiken.
Ingrid Björkman, docent, debattör, författare, forskare med lång utlandserfarenhet och expert på utvecklingsfrågor i U-länder, är numera en äldre dam, som jag önskar att fler makthavare lyssnade till.
Kärnan i hennes budskap är att konsekvenserna av Sveriges flyktingpolitik har orsakat åderlåtning av kompetens i invandrarens hemland och enorma påfrestningar för värdlandet.
Sveriges bistånds- och flyktingpolitik med dess humana locktoner har i stor utsträckning bidraget till dessa konsekvenser.

Intervju med Ingrid Björkman från febr 2014 av Jan Mild (Blå gula frågor nr 4/95)

En belastning för Japan!

För många som vaknat till insikter om flyktingpolitiken under de senaste åren har Ingrid Björkman spelat en viktig roll. Ett 20-tal artiklar har hon haft inne i våra största dagstidningar. Den första infördes så sent som för två år sedan, i Svenska Dagbladet.

INGRID BJÖRKMAN var, berättar hon för Blågula FRÅGOR, från början gymnasielärare i svenska och engelska samt lärarutbildare. I slutet av sextiotalet arbetade hennes dåvarande man för SIDA och hon var med honom i Afrika. Ingrid läste då afrikansk litteratur på Nairobis universitet. Hennes lärare var Ngugi wa Thiongo, som senare blev en av Afrikas mest betydande författare. Han kom att betyda mycket för Ingrids egen politiska utveckling och hennes syn på u-världens utveckling.

Efter disputation i litteraturvetenskap 1980 gick Ingrid direkt in i utvecklingsforskningen Under 80- och 90-talen har hon genomfört olika projekt i SAREC:s regi. SAREC stöder kvalificerad utvecklingsforskning i u-länderna. Hennes projekt har gällt den inhemska kulturens roll i Afrikas sociala och politiska utveckling.
Först arbetade Ingrid med den inhemska folkteatern i Kenya, som hon också skrivit en bok om, med titeln ”De olärdas kunskap”. Hennes senaste undersökning gäller den inhemska kvinnolitteraturens betydelse för de afrikanska kvinnornas frigörelsesträvan. En bok om detta kommer i höst på Symposions förlag.
Sedan 1982 har Ingrid arbetat i Afrika i stort sett varje år. Mest i Kenya, men också i Zimbabwe och Tanzania.

DEBATTÖR
Ingrid Björkman har alltså en bakgrund som gör det möjligt för henne att formulera sig väl i skrift. Detta kan vara en av förklaringarna till att lyckats så bra i att få artiklar publicerade.
Men inte heller för henne går det ”på räls”, också hon kan bli refuserad. Till en artikelförfattares verklighet hör att stå i telefonkontakt med debattsidesredaktörerna, för att påminna om sin egen och sitt alsters existens.
Redan att i ett så känsligt ämne som svensk flyktingpolitik få in artiklar som går emot de officiellt påbjudna uppfattningarna är en prestation. Vilka reaktioner har hon då fått, på det hon skrivit?
Ingrid berättar många har reagerat genom att höra av sig, men det har rört sig om uteslutande positiva kommentarer.
Däremot har hon blivit angripen av andra debattörer. En av dem är Mauricio Rojas. Hans artikel i Expressen illustrerades med marscherande soldater.
Rojas har Ingrid även mött i en paneldebatt, och hon berättar från det tillfället:
– Han använde ett bibliskt språk ”Om det kommer en främling till din dörr och det regnar och det åskar…” ”…då tar du icke emot honom, utan du säger åk hem till ditt land, ditt land behöver dig…”
– På det svarade jag i samma stil ”Om det kommer en främling till min dörr, får han stanna så länge som det är krig i hans land. Men när fienden har gett sig iväg, då skall han åka hem igen för att jag skall kunna öppna mitt hus för nya människor som då behöver skydd.”
– Flyktingpolitiken måste bygga på en genomströmningsprincip.

FLYKTINGPOLITIK
Hur kom Ingrid Björkman in på ämnet flyktingpolitik?
– Under min tid i Afrika hade jag sett hur universiteten dränerats på kompetent folk, som föredrar att leva i västvärlden. Den här kompetensflykten är katastrofal för Afrikas utveckling. Den måste hejdas – och vändas.
Sveriges insats – genom sin flyktingpolitik – består, menar Ingrid, i att underlätta denna felaktiga utveckling:
– Vi understödjer den, genom att dela ut permanenta uppehållstillstånd!
AKTIV I DEN flyktingpolitiska debatten blev Ingrid sedan hon efter en kritisk debattartikel i SvD, om det svenska u-landsbiståndet, kontaktades av Jan Elfverson och Åke Wedin. De hade idéer om hur bistånds- och flyktingpolitik skulle kunna kopplas ihop.
Resultatet blev en bok, ”Invandring – sammanbrott eller utveckling?”
DEN CENTRALA TANKEGÅNGEN i boken är att flyktinginvandrade som inte längre har skyddsbehov bör återvända till sina hemländer, för att där hjälpa till med uppbyggnaden.
Återvandringen och utbildning för flyktingarna under asyltiden, liksom uppbyggnad och utveckling av deras hemländer, bör delvis kunna finansieras genom utvecklingsbistånd från SIDA. Flyktingarna bör med sin kulturella kompetens bli utmärkta i biståndsarbetet.
– Det är unga, välinformerade män ur medelklassen som lämnar de fattiga länderna. De som är resursstarka. De som kan, i varje fall litet, engelska. De som har en viss ekonomisk standard.
– Det är de som ger sig iväg först. Därefter kommer deras familjer, gamla föräldrar och olika släktingar, som kan vara illitterata…

OKUNNIGHET
– Så för vilkas skull ska vi ändra flyktingpolitiken?
– För de fattiga ländernas skull! Invandringen hit cementerar den globala jämlikheten, eftersom det i så stor utsträckning är kompetenta människor som kommer hit.
– Vill man vara solidarisk ska man alltså motarbeta den generösa flyktingpolitiken. Betyder det att dess anhängare är egoister?
– Nej, men de är okunniga. De är okunniga om invandringens karaktär, om dess bakomliggande orsaker och dess konsekvenser nationellt och internationellt.
RESURS-SLÖSERI
– Men om man skulle se också till svenska intressen…?
– De senaste årens så kallade flyktinginvandring har varit enbart negativ för Sverige. Jag kan inte se något positivt med den!
– Ska vi inte se invandrarna som en resurs?
– De är ingen resurs för oss. Deras sociala och kulturella kompetens är relaterad till deras land. De är en resurs i sina hemländer – men här blir de en belastning!
– Det nuvarande systemet innebär ett enormt slöseri med mänskliga resurser. Ett slöseri med humankapital som är det viktigaste kapital som finns!
– Skulle jag utvandra till Japan… skulle jag inte kunna försörja mig där. Min utbildning vore ingenting värd där. Och inte kan jag japanska. Även om jag bodde där i fem år skulle jag inte komma upp i nivå, så att jag blev en resurs för Japan!

KOSTNADER
Ingrid Björkman är inte motståndare till invandring i allmänhet. Arbetskraftsinvandring – i form av experter, eller av grupper vid arbetskraftsbrist – tycker hon är bra.
Vad Ingrid Björkman reagerar mot är människor som finns här som ”flyktingar” men som dels inte har skyddsbehov, dels inte kan försörja sig själva. Ibland har de inte ens lärt sig svenska, och har täta kontakter med sitt hemland.

– Vad kostar invandringen?

– Det beror på vad man räknar in. Enligt en officiell utredning ligger kostnaden på 25 miljarder om året. Men det är bara uppehället.

– Dessutom tillkommer den ökade belastningen på sjukvården… Och kriminalvården… Och alla arbetsmarknadspolitiska åtgärder… Nationalekonomen Ferdinand Banks, som räknat på detta, menar att invandringen totalt kostar oss uppemot 100 miljarder om året.

Ingrid räknar sig som nationalist, ”i den sunda bemärkelsen”, dvs:

– Jag blir upprörd när vår natur, vårt samhälle, vår ekonomi och vår kultur förstörs.
Nationalism i osund bemärkelse är det, menar hon, fråga om när den nationella gemenskapen används för att förtrycka andra nationaliteter.

Det multietniska samhället tror hon absolut inte på:

– Alltför många inbördeskrig världen över bottnar, helt eller delvis, i etniska motsättningar.
Särskilt allvarligt blir det, anser hon om etniska skärningslinjer sammanfaller med ekonomiska och klassmässiga.
– Det finns inget samhälle som klarar detta konfliktfritt.
Kan då en invandrare överhuvudtaget bli svensk?
Jovisst, menar Ingrid, men det förutsätter att individen själv vill anpassa sig.
Och det tar tid, olika mycket beroende på bakgrund:
– Kallifatides, som bott här i 30 år, talade om detta i ett TV-program om att känna sig som svensk. ”Tag ordet ‘träd'”, sa han, ”inte förrän det senaste året har jag börjat tänka på en björk, när jag hör ordet. Tidigare har jag alltid tänkt på ett olivträd.”
Att bli svensk handlar, säger IB, om identitet och lojalitet. Svenska medborgarskap ges nu alltför lättvindigt:
– Medborgarskapet måste ju ha en innebörd! Medborgare ska man inte bli automatiskt, bara för att man bott här i fem år. Man bör kunna svenska och ha kunskaper om Sverige, motsvarande svensk grundskolekompetens – det kräver vi ju av infödda svenskar.

OPTIMIST?
Är Ingrid Björkman optimist?
Visserligen kan hon notera framgångar. I direktiven till den pågående statliga utredningen kan hon känna igen flera av sina egna tankegångar:
1. koppling mellan bistånds- och flyktingpolitik
2. återvandringsprogram
3. åtgärder mot migrationens orsaker.
Dessutom visar nu SAF intresse för att medverka till Bolivia som pilotprojekt för återvandring.
Ändå har Ingrid svårt att kalla sig ”optimist”:
– Jag tror det håller på att vända nu, men allt går så förtvivlat långsamt. Omsvängningen kommer försent, väldigt stora skador är redan skedda.
– Återvandringen måste snabbt komma igång.

Många Sverigevänner i Almedalen 2016

”Sverige, Sverigevänner, svenskhet, svenska värderingar och nationalism” dessa vackra ord flödade nu fritt från partiledarnas tal i Almedalen.
Nationalismen var återuppväckt i nästan alla partier, utan att någon längre blev anklagad för att fiska i grumligt vatten.

Jan Björklund inledde med att berätta hur fint det kändes när han och sonen hissade flaggan på midsommaraftonen. Sedan förklarade han med dödsförakt efter Brexit, att ett starkare EU var ett måste, men satte inte riktigt ner foten om flyktingpolitiken.

Ebba Bush Thor stod framför en gigantisk svensk flagga och förkunnade hur hon älskade Sverige med djupdykning i dess natur.
Det var nog tur att hon valde vackra naturbilder och inte Fittja, Rinkeby, Gårdsten och Angereds utarmade centrum, för där kanske den lyriska stämningen inte varit lika hög.

Stefan Löfven nämnde ordet Sverige inte mindre än 40 ggr under sitt tal och kanske har han börjat förstå att klasskillnader nu har ersatts av kulturskillnader. Tyvärr har insikten om att det är dessa skillnader som gör att Sverige faller isär, ännu inte infunnit sig.
Jag blir fortfarande lätt schizofren över alla dubbla budskap, vi får inte tumma på asylrätten och samtidigt gör han helomvändning med åtstramning av flyktingpolitiken. Att Europa måste ta mer av flyktingströmmarna är det ingen som längre tror på.

Jimmie Åkesson, fick mest applåder när han visade upp ett par handbojor som ersättning för polisens ”tafsa inte armband.”
Han skrämde rikspolischef Dan Eliasson med, att hans löfte om att avgå, om Jimmie Åkesson blir statsminister 2018, kan förverkligas tidigare än han tror.

Tänk om Morgan Johansson skulle följa Leif G Perssons uppmaning till rikspolischefen i Expressen i går.

”Håll käften och avgå!”

Annie Lööfs tal gjorde varken intryck eller avtryck, mer än att en spricka kan skönjas inom alliansen främst inom flyktingpolitiken.
Kovändningen blir väl för stor, när hon under deras kongress 2013 med hög stämma ropade till världens flyktingar; ”Kom till oss!”
Problemet var att alltför många tog henne på orden, om denna generösa inbjudan och då var det inte lika roligt längre att vara värd. För 65 miljoner flyktingar får inte plats runt bordet, det inser hon mycket väl.
Nystartsjobb, instegsjobb och lägre lägsta löner har vi till leda hört förut.
Om man inte kan försörja sig på sitt jobb, då måste försörjningsstöd in och då reduceras den kommunala budgeten ytterligare, men det är väl det hon vill.

Isabella Lövins tal kan man inte lita på, när de redan sviket sina viktigaste vallöften för att få vara med att regera. Vad ska de då regera om, kan man undra?

Anna Kindberg Batra presenterade ökade krav på nyanlända och invandrare inom en rad områden, vilket var välgörande att höra.

Men jag tycker att hårdare krav är missvisande, eftersom det inte tidigare funnits några krav alls.

Sist ut var Jonas Sjöstedt som slåss för bibehållandet av en föråldrad asylrätt. En känsla av besvikelse fanns hos hans trupper som smärtsamt börjat förstå, att verkligheten nu börjat tränga på och urholkat ideologin.

På torget varje dag stod FI:s representanter.
Gudrun Schyman hade nog letat fram sitt talibantal från 2002 i brist på verklighetsförankring.

Hon upprepade sitt gamla mantra, att våldet mot kvinnor och sexuella trakasserier enbart beror på patriarkaliska värderingar och strukturer som gör kvinnor underordnade både i Sverige och Afghanistan.
Ingen medkänsla uttrycktes för den 12-åriga flickan, som fick sina bröst och rumpa klämd av pojkgäng från en närbelägen flyktingförläggning, under ”Putte i Parken” festivalen i Karlstad. Summan blev >35 anmälningar från unga flickor och kvinnor för sexuella trakasserier. Majoriteten utförda av unga asylsökare som genom sin medeltida kultur, ser på kvinnan som mannens ägodel. Repris av nyårsnatten i Köln, som vänstern tycks ha glömt!

Nästa gång får väl festivalen kallas för ”Muhammed i Parken!”

Tyvärr gjorde hon ingen reflektion över varför inga sexuella trakasserier och våldtäkter anmäldes under Almedalsveckan, där vimlade det ju av vita medelålders män?

Utöver partiledarnas tal var det inflation i floskler och innehållslösa ord utan förpliktelser från Sveriges offentliga elit under alla seminarier, föreläsningar och diskussioner.
Ett imponerande sprinterlopp i godhetstävlan!

Floskelregnet slog nytt rekord med processer, dialog, förnyelseresor, vårdkedjor i framkant, bred syn, samlade lösningar i samverkan och stora utmaningar, som betyder katastrofala, näst intill olösliga problem, om inte insikt om totalt asylstopp når in.

Jag undrar om det finns fler eller färre Sverigevänner i Almedalen nästa år?

Tänk att samhällsföreteelser som avviker från åsiktskorridorens uppfattning alltid blir bemötta på samma vis av den politiska makteliten.
Enligt den tyska filosofen Arthur Schopenhauer genomgår alla sanningar tre stadier:

Först förlöjligande med förakt, därefter motarbetande och till sist accepterande.

När sanningen blir uppenbar för alla andra, sker en kovändning under galgen.

Vänstern motarbetar ännu, även om förlöjligandet fastnar i halsen, högern börjar så smått att acceptera att åtstramning är nödvändig i flyktingpolitiken, medan SD nu bara bidar sin tid.

Det hade inte varit för mycket begärt med en ursäkt från dessa multikulturella politiker till oss som tvingats betala för det humanitära kalaset, som berikat den internationella karriären för den politiska adeln, men gjort ladorna tomma, så att lån måste vältras över på kommande generationer.

Förlåt oss, ty vi förstod inte vad vi gjorde, hade varit på sin plats.

Almedalens journalister är mer upprepande papegojor än nyhetsförmedlare.

Den 5 juli var det statsminister Stefan Löfvens tur i Almedalen.

Han tog upp många relevanta frågor som till exempel åtgärdspaket för att stävja segregationen i utanförskapsomräden, religiös extremism, förtryck av kvinnor och oliktänkande, arbetslösheten mm.

Journalisten från SVT2 som intervjuade statsministern efter hans tal, lät som en raspig, gammal grammofonskiva som hakat upp sig eller som en upprepande papegoja.

Alldeles före intervjun, sände Aktuellt sin vana trogen, ett subjektivt känsloreportage om en ensamkommande pojke på en flyktingförläggning, som nu var mycket ledsen över regeringens åtstramning av flyktingpolitiken.
Vilket kan förhindra framgång med hans ”ankareffekt” för resten av hans familj.

Gång på gång upprepade journalisten med en dåres envishet till statsministern ”Vad säjer Du nu till Ahmed?”

Statsministern förstod Ahmeds frustration och förklarade lugnt, att i nuläget finns ingen annan möjlighet än åtstramning för att undvika total kollaps på migrationsverket, flyktingförläggningar och ute i kommunerna.
Han upprepade gång på gång att Sverige under fjolåret tog emot 162.000 flyktingar, avsevärt mycket mer/invånare än något annat EU land, men det hjälpte inte, för är man impregnerad med faktaresistens som är man.
Tyvärr en sjuka, som majoriteten av journalistkåren verkar ha drabbats av.

Den 7 juli var det Jimmie Åkessons tur att bli intervjuad efter sitt tal av en journalist med samma fäbless för pappegojupprepning.
Nu gällde det sexuella trakasserier och våldtäkter mot unga flickor på festivaler nyligen.

Journalisten var mycket upprörd över att Åkesson vägrade ta tillbaka sitt påstående om att majoriteten av dessa övergrepp utfördes av ensamkommande pojkar och män från en medeltida kultur där kvinnan betraktas som mannens ägodel.
Inte en skugga får falla över dessa förövare, verkade vara intervjuns utgångspunkt.

Jag upprepar från inlägget den 6 juli ”Elefanten i rummet som ingen vill se.”
Polisen i Karlstad blev JO anmäld för sitt uttalande, att det inte rådde någon tvekan om vem/vilka som hade tafsat på unga tjejer på ”Putte i Parken” festivalen, nämligen ensamkommande pojkar från ett flyktingboende i närheten.
Detta uttalande kunde man läsa under fm den 2/7 på www. varmland.polisen.se, men på eftermiddagen var detta förskräckliga och kränkande uttalande borttaget. Troligen blev polisbefälet i Karlstad Per Arne Eriksson tagen i örat av SR och kanske även av olyckan vi har till rikspolischef Dan Eliasson.
Hans tafsa inte armband borde bytas ut mot handbojor, som Jimmie Åkesson så illustrativt visade under sitt tal.

Rikspolischefen lovade att avgå om Jimmie Åkesson skulle bli statsminister efter valet 2018.
Vi får hoppas att detta löfte kan inspirera fler att rösta på SD, för annars är risken stor att framtida festivaler kommer att kallas ”Muhammed i parken.”

Att journalistkåren bara orkar snyfta vidare i sina ideologiska känsloreportage, helt förblindade av upphöjd identitetspolitik och kulturrelativism.

Det är ett svek och förakt mot oss tittare och läsare att bara snyfta vidare, i stället för att ge oss relevanta fakta från olika källor, så vi själva kan ta ställning.

Jag är nu rejält trött på dessa pladdrande papegojor sittande på sina höga moraliska piedestaler.

Mitt råd är; Kliv ner, gör ert jobb och se verkligheten som den är, för målgruppen för era snyftreportage orkar inte mer!