Månadsarkiv: juni 2016

Den nya adeln sover sött, medan media yrvaket sätter sig upp…

Efter många år av ensidig berikningsindoktrinering av invandringens lönsamhet, börjar nu även traditionell media att vakna till, när verkligheten är uppenbar för alla utanför Rosenbad.

På Expresen.se finns i dag en intressant artikel i serien ”Utanförskapet inifrån”
Dagens rubrik är ”Ett parallellt samhälle växer fram”
Text: Federico Moreno. Foto av Anna Karin Nilsson.
Besök i Botkyrka, Hallunda och Norsborg utgör underlag.

Hasch säljs öppet i centrum och under ytan finns kriminalitet som styrs av mäktiga maffiafamiljer, vars representanter kuppats ända in i riksdagen tack vare politikers naiva aningslöshet och behov av invandrarröster.
Allt förpackat i lådan om humanitet, mångfald och allas lika värde. Att hållfastheten i lådans botten varit skral är nog inget som nämns i dagens Almedalstal.

Jag blev redan för 30 år sedan medveten om vilka enorma svårigheter som väntade i invandrings kölvatten.
Minns att jag redan i slutet på 80-talet blev hotad med anmälning av två mycket aggressiva söner till en kvinna som besökte mig på vårdcentralen för diffusa problem i rörelseapparaten.
Hon krävde alla upptänkliga hjälpmedel, som numera är borttagna från hjälpmedelslistan.
Enda problemet var att det inte fanns något fel på patienten efter noggrann undersökning och olika tester.
Visst, jag har också under min yrkestid haft svenskfödda som önskat hjälpmedel som de ej varit berättigade till, men majoriteten accepterar förklaringar om reglementet.
Men anklagelser om främlingsfientlighet och hot om anmälningar var betydligt vanligare hos utlandsfödda patienter.
Detta är ytterligare en anledning till att många socionomer i dag inte längre orkar jobba kvar i sin verksamhet. Men om detta skall vi inte berätta.

Under några år som företagsgymnast med ansvar för hemtjänstens personal, minns jag två kvinnor som vid skilda besök, grät över sin tunga arbetssituation med orimliga krav från söner till sina utlandsfödda mödrar.
”De knäpper åt oss med fingrarna och behandlar oss som pigor…”

Majoriteten av invandrare som fått permanent uppehållstillstånd tillhör de bättre bemedlade i sina hemländer och har definitivt inte nåtts av någon Du-reform och allas lika värde. De är uppfödda i ett herrskap och tjänstefolkssamhälle. Där en bakgrund som herrskapsfolk bidrar till orimliga krav på bidrag och service och i vårt undfallenhetssamhälle brukar det gå bra.
Men att för 30 år sedan nämna om dessa svårigheter var lika med att dra på sig föraktfulla blickar och bli förklarad som icke kulturkompetent.
Det är alltid lättare att vara snäll med en offentlig plånbok än med sin egen.
Kanske är detta också en förklaring till politikernas välvilja mot invandrare och ovilja mot den egna befolkningen.
Herrskapsfolket har i alla tider hittat fram till varandra oavsett kultur och gränser.

Ideologi prioriteras framför objektivitet i media, SVT och SR

Skattefinansierade SVT och SR:s nyhetsförmedling skall präglas av objektivitet och skall uppvisa konsekvensneutralitet, dvs. oavsett vilka konsekvenser en nyhet får så skall den publiceras om den är sann och relevant.
Detta borde också vara utgångspunkt för varje journalist med självaktning.

Men skillnaden vad som är relevant är mycket stor mellan medias redaktioner och läsarna. Enligt redaktionerna är det nästan aldrig relevant att nämna etnicitet när brott har begåtts, men för den lurade pensionären, för rånade och nedslagna offer och för kvinnor som blir utsatta för sexuella trakasserier och våldtäkter, har det stor relevans att gärningsmannen/männens etnicitet avslöjas. I flera fall där bilder från övervakningskameror och mobiler offentliggjorts har förövaren kunnat gripas.
En stor fara för demokratin med yttrandefrihet i fokus, är att de flesta tidningsredaktioner består av vänsterliberaler och att journalistkåren har stor kärlek till de rödgröna partierna. Tyvärr silas de flesta nyheter genom denna rödgröna tratt och bara en begränsad del av samhället belyses.
För är man röd då är man snäll till skillnad från att vara blå och när man har uppnått kraftig rödfärg utåt, då får man göra vad man vill, för påklistrad snällhet ger alibi till flertalet oegentligheter.
Tidigare extremistsamordnaren Mona Sahlin utgör ett paradexempel.
Fria Tider avslöjade i dag via Expressen hur hon tillsammans med andra socialdemokraters tidigare aktiviteter, har lyckats tömma Anna Linds stipendiefond på hela kapitalet på 21 miljoner i administration, representation, lokaler, seminarier, arvoden och resor. Till stipendier blev det bara 3 miljoner kvar. Understiger kapitalet 100.000 kr så skall fonden läggas ner enligt regelverket, vilket nu är ett faktum.
Det kanske inte dåvarande minister Birgitta Olsson (l) och alliansen hade räknat med vid hennes tillsättning.
Men struntar man i att betala en symbolisk summa för hyra av förskolans leklada till sin dotters födelsedag, då förstår man vart det kan barka i väg i större sammanhang.
Hennes kära vänner i styrelsen, Richard Wolf och Lisa Marklund kanske har hjälpt till med utsvävningarna?
Mona Sahlins tjusiga väska som hon fick i gåva av deckardrottningen för några år sedan, gjorde ingen succé på partistämman och den fick nog därefter åka in i garderoben. Synd bara att inte extremistsamordnaren själv följde med.

I dagstidningarna finns dagligen snälla reportage om hur invandrare och nyanlända snabbt lär sig svenska, assimileras, integreras, rehabiliteras och kämpar för att komma i arbete.
Trist bara att jag under min yrkestid inte träffade särskilt många från den gruppen.

Vi får ständigt läsa om heroisk flykt från bomber och krut hela vägen upp till Norden, trots att flertalet länder som passerats på vägen inte är i krig. De har ratats för att nå fram till bordet, där bidragen är mest generösa och där möjligheten att få stanna är som störst.

Om politikerna inte fattat detta, då är man rent ut sagt dum i huvudet.

Sveriges och Tysklands attraktionskraft har nått ut till flyktingar, men också till fattiga, kriminella, terrorister med IS krigare i täten. Politikerna tycker synd om alla som kommer, för alla är ju lika mycket värda.

När oskyldiga medborgare utsätts för attentat och mördas, ja det är smällar vi får ta verkar de tycka. Det viktigaste är att våra friheter inte ryker och att vi inte ger efter för våldets krafter. Insikten om att det är de själva med sin destruktiva flyktingpolitik har bidragit till att våldets krafter släppts lösa, finns inte. Då vill politikerna plötsligt ha med oss, när det gäller att sopa upp efter våldets framfart, men när man 1975 röstade om att Sverige skulle bli ett etniskt samhälle, då var dörren stängd för oss. Kanske var det Olof Palme som låste och stoppade nyckeln i fickan?

På tal om att vara dum i huvudet, lärde jag mig nyss ett grekiskt ord för detta, när makthavarna ständigt är dumma i huvudet, det kallas för:

Kakistokrati vilket innebär att de sämsta, värsta och de minst kvalificerade människorna sitter vid makten.

Andra ord och benämningar på företeelser i debatten om svensk flyktingpolitik, som jag har fått lära mig, är följande exempel vars definitioner främst kommer från Wikipedia.

Identitetspolitik
Är politiska ställningstaganden som grundar sig på egenintresse och individens egna sociala intressegrupper. Identitetspolitiker vill ge röst åt alla som upplever sig förtryckta. Ex. feminister, gay rörelsen handikapprörelsen, invandrare, muslimer med flera grupper. Förtrycket skall synliggöras, medborgaren skall medvetandegöras.

Fara: Skuldbeläggning, splittring (egen reflektion)

Konsekvensneutralitet
Om en nyhet är sann och relevant så skall den publiceras oavsett vilka konsekvenser detta innebär (Erik Fichtelius ”Vad är en nyhet”)

Kulturrelativism
Osynliggöra eller bagatellisera förtryck som sker av tradition eller religion.
En grupp i minoritet och underläge behöver således aldrig ta ansvar för sina handlingar

Fara: Dåligt beteende och brottslighet utan tillrättavisning och straff, bara stimulerar den kriminella karriären och gör den permanent (egen reflektion)

Compartmentalization
Företeelser/ämnen frikopplas från varandra, man ser inga samband.
T.ex. Ökad arbetslöshet, kriminalitet, undanträngningseffekter, bostadsbrist och höjd skatt har inget med invandringen att göra

Kognitiv dissonans
Motstridiga åsikter. Dissonansen/motsättningarna minskas genom att förneka och klandra andra.
Ex. ”Invandringen är för hög,” ”Det tycker jag inte alls, du är främlingsfientlig och har rasistiska åsikter”

Falska preferenser
Människor uttrycker endast åsikter som de vet är socialt accepterade, döljer vad de verkligen tycker (Timor Kuran, statsvetare)

Fara: Yttrandefriheten inskränks, exempel är dålig överensstämmelse mellan valresultat och opinionsinstitutens resultat (egen reflektion)

Medborgarnas nej till Brexit nyligen, vårt nej till euron 2003 och nationalstaters överraskande valresultat om olika EU frågor är tydliga exempel på falska preferenser.

När etablissemanget utsätts för ”chockvågor” då vet vi att valresultatet är helt rätt!

Orsaken är långt avstånd mellan valda och väljare och deras olika livsbetingelser.
Reaktionen efteråt brukar vara domedagsprofetior och att väljarna är korkade som låter landet hamna på stenåldersnivå.
Vilket nästan aldrig sker, tvärtom brukar överraskande valresultat föra landet framåt.
Om Brexits valresultat inte myglas bort av eliten, så är jag övertygad om att Storbritannien inom några år passerat kvarvarande EU länder i utveckling med flera hästlängder, genom att återta kontrollen från Bryssel.
Det är detta som finanseliten är livrädda för, att deras EU vaktbolag inte levererar vad de lovat med alla friheter.

Occidentofobi
Vägran att acceptera och anpassa sig till västs grundläggande värderingar

Fara: Splittring av samhället, omöjliggör assimilering och försvårar integrering.
Enklaver i invandrartäta förorter är den stora faran, de har egna lagar, rättsystem byggt på medeltida sedvänjor och vars ”vaktbolag” består av klanen, släkten och kriminella ledare med koranen i famnen.
(egen reflektion)

Okifobi
Sjukligt behov att nedvärdera sin egen kultur och nationalitet i jämförelse med andra, en falsk värdegrundsindoktrinering
Ex. Mona Sahlin utsagor om töntigt, svenskt midsommarfirande och tidigare allianspolitikers påståenden om att all utveckling har kommit utifrån och att utan invandringen hade vi stått och stampat på ett jordgolv.
Roger Scruton brittisk filosof har skrivet om att hata nationalstaten, han besökte SD:s kongress i Västerås nyligen.
Från Samuel Huntington, amerikansk professor, forskare och författare finns skrifter/böcker som stöder samma teori. I början av sin karriär blev han hånad, nedvärderad av etablissemanget, men efter sin död anses han vara en av världens främsta tänkare och statsvetare.

Åsiktskorridor
I korridoren får endast etablerade opinionsbildares uppfattningar finnas.
En självutnämnd elit har tolkningsföreträde och vill företräda alla andra.
Vänsterliberala ledarskribenter, vänsterintellektuella och kultureliten är rikligt representerade i åsiktskorridoren.

Fara: Många medborgares åsikter/erfarenheter förblir osynliga. Demokratiunderskott när bara en begränsad del av samhället synliggörs (egen reflektion)

Både tillämpningen och följsamheten av dessa ord/begrepp varierar stort beroende på vilken målgrupp som gäller när invånarna i åsiktskorridoren beskriver företeelser och fenomen i samhället.

Ett vanligt mönster genom historien är att sanningen först blir hånad, sedan motsagd och till sist uppenbar.

När nu Sverige äntligen fick sin efterlängtade plats i FN:s säkerhetsråd under 2017-2018 tack vare mutor, feg, ensidig utrikespolitik och brösttoner om Sveriges humanitet mot flyktingar, så tror jag att tiden innan sanningen kan bli uppenbar i flyktingpolitiken blir mycket lång för våra politiker.
Man sågar inte gärna av grenen man sitter på.
Om media, SVT och SR mer utgick från objektivitet och fakta i sina nyheter och reportage om rådande flyktingpolitik, i stället för egen ideologi och känslor, då skulle flertalet medborgare själva kunna ta ställning och kanske se till att grenen politikerna nu trängs på går av.

Globaliseringens vinnare och förlorare

EU:s vara eller inte vara, det är framtidsfrågan?
Mindre makt till EU och mer till nationalstaterna är en lika ofrånkomlig som glädjande förändring i Brexits spår.

Den första stora svallvågen efter Brexit chocken verkar ha lagt sig något bland Europas ledare, men det kommer nya som ställer till ännu större problem för politikerna.

Skottland, som är en EU vän vill rösta om igen, om tillhörighet till Storbritannien. Under 2014 blev det ja i folkomröstningen, men nu hänger ett nej i luften.
Irlands framtid är också oviss.
Katalonien och Gibraltar är stora orosmoment för Spanien.
Gerd Wilders i Nederländerna skrapar nog lätt ihop 300.000 tusen underskrifter för att en rådgivande folkomröstning om EU medlemskapet skall äga rum.
I Danmark oroar Dansk Folkeparti, även om dagens statsminister Lars Looke Rasmussen är kallsinnig till folkets röst om EU medlemskapet, så kan förändring ske.
EU länder i öst vill ha fortsatta pengar, men kräver tuffare migrationspolitik. De har en annan historik med erfarenhet av islams framfart och medeltida sedvänjor.
Under 2017 är det också val i Frankrike och Marine Le Pen ligger redan i täten och över Atlanten lurar Donald Trump som kan utmana Hillary Clinton med sina Wall Street vänner.

Frustrationen är nog störst i London, där unga, välbeställda tillsammans med finanseliten kräver ny folkomröstning. Argumentet om lågt valdeltagande i en sådan viktig fråga känns lite ihåligt när 72,2 % röstade, vilket är betydligt högre än brukligt. Många av de som röstat ja funderar nu på om London inte kan bli en egen stat om inte omval blir accepterat?
Demokrati är bra bara så länge Ni röstar som vi vill!
Den största faran i dag är att politikerna, som går i finanselitens ledband, tömmer demokratin på dess innehåll och bara behåller ett uddlöst ramverk.

Skiljelinjen mellan ja och nej sidan till EU medlemskap går främst mellan unga och gamla, mellan stad och land, mellan välutbildade och lågutbildade väljare i hela Europa.

Felet som makteliten, med EU federalisterna och dess lakejer, alltid gör är att inte i tid analysera orättvisor och därmed motsättningar mellan globaliseringens vinnare och förlorare.
Vackra, men innehållslösa ord om att hela landet skall leva håller inte, när post, bank, affärer, skolor, sjukvård, polis, brandkår och arbetstillfällen försvinner från orten.
Arbetarnas oro över lönedumpning, arbetslöshet, bostadsbrist, kriminalitet och terrorhot i invandringens spår, förvandlades mycket tidigt av makthavarna till främlingsfientlighet och rasism, som allt för villigt förmedlades av lojal media.
Politikerna däremot sitter själva tryggt i orubbat bo.

Den bakomliggande orsaken till dagens utveckling i Europa, med så kallade främlingsfientliga partiers framväxt, som jag hellre skulle kalla arbetarvänliga, började redan på 70-talet efter avreglerings- och privatiseringshysterin.
Fri marknad blev då det enda rätta.
Frontfigurerna var då Ronald Reagan och Margret Tatcher. Politiken ledde till att de rika blev rikare och de fattiga fattigare. Unga, arbetare och tjänstemän i främst den lägre medelklassen tillhörde också förlorarna och tappade framtidstron.
Finanssektorn svällde okontrollerat och blev ännu tjockare av ett låna ut pengar till medborgare, som hade förlorat sin standard genom denna orättvisa omfördelningspolitik och sen gick det som det gick när de ompaketerade lånen skulle betalas tillbaka och allt brakade ihop.
Men finanseliten och investmentbankernas allierade, det vill säja politikerna räddade snällt bankerna och notan skickade de till folket genom tuff åtstramningspolitik i hela Europa. EU tillsammans med den europiska centralbanken (ECB) är bara kapitalets riddare.

De borgerliga ledarskribenterna med DN:s Peter Wolodarski i spetsen gråter nu krokodiltårar efter att engelsmännen röstade så fel. EU samarbetet försvåras, liksom öppenheten, viljan att lösa problem gemensamt och inte ge efter för nationalism och ett vi och dom tänkande, låter det unisont från gammelmedias ledarsidor.
Tillåt mig att ironiskt le!

Brexit verklighet – hjälp vad gör vi nu?

Mot förmodan blev Brexit verklighet och eliten reagerar som vanligt med stor förvåning, trots att opinionsundersökningarna visat på jämt lopp.

Reaktionen var lika i Sverige, när majoriteten av väljarna röstade nej till euron i omröstningen 2003.
Europas elit frågar sig nu; Hur kunde det hända? Hjälp vad gör vi nu?
Motvilligt tycks de ta in att valresultatet är folkets protest mot eliten.
Orsakerna är flera till nej sidans seger, stigande fastighetspriser, sviter efter finanskrisen och inte minst migrationen. Dessa faktorer är gemensamma i flertalet av EU:s 27 medlemsländer.
Nyckelorden i nej sidans kampanj för utträde, med Nigel Farage och Boris Johnsson i spetsen, var ”ta kontroll” över handeln, ekonomin och inte minst över landets gränser.

– Paul Scheffer, forskare, journalist från Nederländerna sätter huvud på spiken i sin bok ”Immigrant nations.”
Han skriver bland annat att ”det grundläggande dilemmat i vår tid är den växande klyftan mellan sociala eliter, som kan röra sig fritt i en värld med allt färre gränser och en växande andel av befolkningen som känner sig hotad av globaliseringen och vänder omvärlden ryggen.” De är förlorarna.

– Samuel Huntington, amerikansk statsvetare, professor vid Harwords universitet och som under början av sin karriär blev ifrågastt, men som efter sin död betraktas som en av världens främsta statsvetare skriver i boken ”The Davos man” från 2004
”Den globala eliten har lite behov av nationell lojalitet, nationsgränser som hinder, som lyckligtvis är försvinnande och ser nationella regeringar som rester från det förflutna, vars enda användbara funktionär är att underlätta elitens globala verksamhet.”

Sociolog – Manuel Castells skirver att ”Elites are cosmopolitan, people are local”

Men statsminister Stefan Löfven nöjer sig med Henrik Arnstads utsagor, trots hans mediokra och ifrågasatta CV.
Hur han skall upprätthålla den svenska modellen och undvika lönedumpning. Det är en gåta jag inte förstår, när arbetslösheten för invandrare ligger på över 20 % jämför med svenskföddas dryga 4 %. 70 % av försörjningsstödet går till invandrare i Malmö och utan Robin Hodd skatten skulle staden för länge sedan vara konkursfärdig.

Globaliseringen medför negativa, sociala verkningar och migrationens stora sociala påfrestningar ger mycket dystra framtidsutsikter för främst lågutbildade, är andra resultat från ansedda forskare. Lågutbildade invandrare är dessutom mycket svårare att integrera.
Vinnarna är välutbildade inrikesfödda som bor i skyddade tillväxtzoner, inte minst våra politiker. De kan skörda vinsterna av ett framväxande herrskap och tjänstefolkssamhälle.
Förmodligen har inte våra partiledare tagit del av resultaten från dessa migrationsforskare.

I SVT:s Godmorgon Sverige, dagen efter den brittiska folkomröstningen, var Birgitta Olsson, liberalerna, mycket upprörd, ja rent ut sagt förbannad över det vilseledda brittiska folket som röstat fel. Folkomröstningar stod inte högt i kurs.
Hon röstade till exempel nej till åtstramning av asylreglerna några dagar tidigare tillsammans med vänsterpartiet och centerpartiet. Liberalerna och kristdemokraterna lade ner sina röster, medan s, mp, m och sd såg till att förslaget blev verklighet.

Varför kan inte dessa humanister förmå skatteverket att lägga till en ruta i deklarationen, där alla multikulturella förespråkare kan kryssa i ett extra % belopp i skatteuttag, som skall gå till invandringens skenande kostnader?
Troligen skulle resultatet bli skralt, för min erfarenhet från arbetslivet är att dessa självgoda vänsterliberaler sällan bjöd på en bulle till kaffet!

Jag kan nästan höra oron i Bryssel. Hur skall det nu gå med våra löner och förmåner, om krav på folkomröstningar upprepas?

EU har aldrig varit folkets projekt, utan elitens. Nyckelord är den ”fria rörligheten”, som förutsätter att EU:s yttre gränser kan kontrolleras. När både Dublin och Schengen avtalen brakade ihop, så var invasionen från Afrika och Mena länderna ett faktum.
Majoriteten som kom var starka, unga och friska män, fattiga kvinnor med barn blev kvar i flyktinglägren, dit elitens humanitet inte längre orkar fram, när biståndsbudgeten nu har plundrats på 33 %!
Enligt eliten kallas alla för flyktingar oavsett skyddsbehov och avsikter. Lockropen från Sverige har skallat högst under många år, för att nu tvärt tystna, när kommunerna knäar och skattehöjningar är i sikte.
Jimmie Åkesson kan nu nöjt säja, vad var det vi sa och järnrören verkar äntligen ha fallit i glömska. För nu letas partiets program fram ur papperskorgarna.
Det humana förklädet har nu stora revor och allt fler väljare har upptäckt hur flosklerna om värdegrund och medmänsklighet varit byggda på lösan sand.

EU har aldrig fått folkets förtroende utan endast kapitalets och deras lakejer. EU har misslyckats med de stora frågorna som till exempel miljö, arbetslöshet och migrationen. Däremot har engagemanget varit desto större i de små frågorna som gurkors utseende och snusets farlighet.

Multikulturalism med stor invandring, försämrar ett lands gemensamma och historiska värdegrund och urholkar välfärden. Marknadsliberalism med fri rörlighet försämrar löner och arbetsvillkor för arbetarna och framför allt hos de som befinner sig längre ner i samhällstrappan.

Om vissa grupper får det sämre innebär det att andra får det bättre, så enkelt är det.

Det ingen av makthavarna talar om är den stora åderlåtningen av erfarenhet och kunskap som sker i migrationens kölvatten, när framtida återuppbyggnad måste ske i deras hemländer. Nej, invandrarna skall rädda vår framtida välfärd, trots att de flesta numera ser att motsatsen sker.
Vinsten av invandringen tillfaller bara ett fåtal, inte minst inom den skrupelfria flyktingindustrin.
Våra politiker ser sin karriär gynnas av landets humanitet och får beröm från de främsta inom FN, EU samt av inflytelserika, globala och finansiella aktörer. Den egna befolkningen struntar man i.

Vad politikerna inte talar om är att svensk flyktingpolitik består av ett stort demokratiunderskott. Riksdagen har utan debatt och utan konsekvensanalys bara klubbat i genom att Sverige skulle förvandlas till ett mångkulturellt samhälle, redan från 1975 och framåt.

Min bror, långtradarchaufför med över 40 år bakom ratten kan berätta om hur den fria rörligheten har gjort arbetare från andra länder rotlösa, försämrat svenska chaufförers arbetsvillkor, dumpat löner, givet ökad stress och om åkerier som gör konkurs om de inte utnyttjar utländska chaufförer i dåliga bilar och med stora brister i erfarenhet av svenska vägar.
Men dessa petitesser är inget som oroar dagens unga karriärpolitiker. Oron är däremot stor om kraven på omröstning till EU medlemskapet ökar i styrka efter det förfärliga Brexit. Hjälp vad gör vi då?

Ett ljus i åsiktskorridoren!?

Äntligen ett litet ljus i mörkret.
I går anklagade ledarskribenten Alexandra Boscanin i Svenska Dagbladet SVT för att sprida propaganda i public service.
Bakgrunden var att ekonomireporter Knut Kainz Ragnerud på SVT:s hemsida, tyckte synd om underbetalda piloter, för att sedan tycka illa om Ryanair som möjliggjort för oss vanliga Svensson att resa utomlands.
Medellönen, innan konflikten, för en pilot ligger på 78.000 kr/månad, många tjänar kring 100.000 kr. Därför var allmänhetens stöd inte särskilt stort.
Tänk om fler ledarskribenter kunde se och våga skriva om SVT:s partiskhet i andra samhällsfrågor och tänk om de även kunde se sin egen tidnings brister i objektivitet och konsekvens neutralitet, där en nyhet som är sann och relevant skall publiceras oavsett dess konsekvenser.
Tyvärr är SVT inte en objektiv nyhetsförmedling, rapporteringen är ofta vinklad efter journalisternas egen agenda, inte minst i flyktingfrågan.
Ett parad exempel var efter övergreppen i Köln, där tysk media först under galgen kunde skriva att dessa övergrepp mot kvinnor utfördes av araber och asylsökande från Mena länder.
Här hemma verkar rädslan över att ”stigmatisera förorten” ha fått alltför många journalister att svika sitt uppdrag.
Utgångspunkten är att de som tänker rött är mer snälla än de som tänker blått.
Kanske är det något som hänger kvar från min farfars tid, när han som statare kämpade för bättre levnadsvillkor, men nu har världen svängt runt och de gamla arvtagarna till denna ideologi har blivit den nya privilegierade adeln.
I skydd av sin humanitet mot andra, har de försämrat välfärd och åderlåtit sina uppdragsgivare/medborgarna. När leveransen av vad politikerna utlovat för deras ständigt ökade skatteuttag uteblir, då börjar det mullra i leden.
”Som” institutet i Göteborg har i sina undersökningar noterat att majoriteten av SVT:s medarbetare röstar rödgrönt, liksom journalistkåren i övrigt.
Då är det inte konstigt att > 70 % av väljarna inte litar på medias rapportering i flykting- och invandringsfrågor enligt undersökning från Demoskop.
Inflation råder i känslosamma reportage om flyktingar, ensamkommande ”barns” strapatsrika resor hit, om nysvenskar som tappert kämpar för ett bättre liv och om alla frivilliga eldsjälars insatser.
Däremot är det mycket sparsamt med motsatsen. Våld, kriminalitet, stenkastning, brända bilar och bidragsfiffel för att nämna några oegentligheter. Dessa händelser verkar komma från en annan planet och har inget samband med Sveriges destruktiva flyktingpolitik att göra. Lagbrotten bortförklaras eller sopas under mattan.
VI får gå till utländsk media för att få en mer objektiv skildring av Sveriges förfall.
TV- team från Norge och Australien blev chockade över vad de såg under sina studiebesök till belastade förorter i våras.
Kriminella gäng tillämpar där sin egen lag och undanröjer glatt konkurrenten som kan stå i vägen för knarkhandelns inkomster. Vi får bara hoppas att andra medborgare inte står i vägen för kulregnet.
För oss luttrade svenskar, oavsett födelseland, är kriminella aktiviteter i förorterna vardagsmat. Bilar brinner lika ofta här som i Afghanistan.
När det gäller positiva handlingar, som till exempel från Borlänges somaliska bandylag, så är det just deras somaliska ursprung som poängteras, men när det handlar om våldtäkter på findlandsfärja så hittade journalisten först på, att de utländska förövarna var svenskar. Ryktet gick att det var Robert Aschbergs bror som var journalisten, som först prånglade ut den lögnen.
Men det finns hopp, allt fler ledarskribenter inom media har vaknat till. Först ut är ofta skribenter med utländska efternamn, troligen för att dämpa kovändningen, när verkligheten obönhörligt tränger sig på.
Politikerna har ännu bara trippat runt med polisbevakning och pratar som vanligt om mer polisiära resurser, aldrig om asylstopp.
Att nämna ordet asylstopp får ännu den politiska eliten att kippa efter andan och behöva luktsalt. De har nyss vågat ta ordet volymer i sin mun, ordet som tvingade tidigare minister Tobias Billström att pudla.
Folkpartiets, numera liberalerna, behandling av politikern, debattören Mauricio Rojas borde ha fått partistyrelsen ut på en Canossavandring, då kanske deras ökenvandring nu varit mindre lång.
Om de tidigt tagit till sig hans alarmsignaler om vår humanitets konsekvenser, hade partiet i dag nått gamla tiders höjder.
I stället blev det feminism som fördunklade deras sinnen.
Samma sak hände med Nalin Pekgul (s) som kämpat mot islams fundamentalister, hon fick lämna socialdemokraternas partistyrelse och försvinna ut genom bakdörren. För inget pris är för högt för invandrarröster hos de rödgröna partierna.
Alice Teodorescu /Göteborgsposten, Anna Dahlberg /Expressen, Per Gudmundsson/Svd och fristående skribenter som Ivar Arpi och Tomas Gur har fört fram förståndiga synpunkter i känsliga flyktingfrågor.
Förutom respekterad och kunnig kärntrupp med Jan Tullberg, Jan Sjunnesson, Karl Olof Arnstberg, Gunnar Sandelin, Merit Wager och Julia Caesar för att nämna några som har haft och har modet att föra ut dagens verklighet, trots alla mediala förföljare.
Kanske finns det hopp, att dessa skribenter skall få flockbeteendet hos makthavarna att minska och få allmänheten att vakna.
Kanske framtida innehåll i åsiktskorridoren då kommer att präglas av konsekvensneutralitet i stället för ideologiska lögner.

Lästips! ”Vad är en nyhet?” av Erik Fichtelius.

Skilda grannar, skötsamhet och dubbelmoral

Umeå 1973
Umeå universitet kallades för det röda universitetet under 70-talet.
Om det kallas så i dag, vet jag inte, men misstanken är stor.
Engagemanget var en gång mycket stort bland studenterna för en romsk familj som saknade bostad.
Det bar sig inte bättre än att familjen fick lägenheten under vår egen.
Men efter en tid med bråk, oväsen och fester hos dessa högljudda grannar hade vårt engagemang svalnat betydligt.
Trappuppgången förvandlades snabbt till en otrygg plats.
Nu minns jag inte om familjen senare blev vräkt eller om de flyttade frivilligt.
Därefter fick vi nya grannar också med utländsk identitet.
Ett äldre par flyttade in i lägenheten efter den romska familjen, kontrasten var mycket stor.
Jag tror att Magdalena Ribbing hade blivet imponerad av deras hänsyn, artighet och hjälpsamhet.
Jag fick alltid hjälp med barnvagnen upp på bussen ner till centrum av den nya, trevliga grannen.
Senare fick vi veta att det var en av Allendes ministrar med fru som lyckats fly till Sverige efter militärkuppen i Chile, som skedde under ledning av Pinochet, med USA bakom ryggen.
Sorgen var stor när paret efter en tid flyttade söderöver, till skillnad från tidigare grannar.

Nu börjar allt fler politiker och etablerade debattörer prata om oss medborgare i termer om skötsamhet.
Att otrygghet främst orsakas av de som inte sköter sig, till skillnad från de som gör det, oavsett etnicitet är numera helt OK att säja utan att bli svartlistad.
Nu råkar det vara så att invandrare är överrepresenterade i allsköns brottslighet enligt ”motvillig” statistik från brottsförbyggande rådet (BRO).
När dessa fakta kommer på tal, reagerar vänstern, vänsterliberaler och kyrkans representanter med samma ryggmärgsreflex.
Inflation råder i bortförklaringar, överdriven förståelse och allsköns undanflykter. Orsaken utmynnar alltid i socioekonomiskt utanförskap, svenskars främlingsfientlighet och arbetsgivares ovilja mot krångliga efternamn.
Allt enligt kulturrelativismens princip, där en grupp i maktunderläge aldrig behöver stå för sina dåliga handlingar.
Jag förstår inte hur miljöpartiet, vänsterpartiet och vänsterliberala utövare får ihop denna brist i ansvar för egna handlingar med sin humanistiska människosyn och allas lika värde, där grunden utgörs av det egna ansvaret.
Om man väljer kriminalitet, fundamentalism, radikalisering innebär det utanförskap jämfört med de som inte gör det och då får man stå sitt kast.
Jag har heller aldrig förstått hur dessa mångkulturella ambassadörer kan utge sig för att vara både feminister, HBTQ kämpare och värna om allas lika värde oavsett kultur/religion/härkomst och samtidigt blunda för islams fundamentalisters förtryck av kvinnor, homosexuella och judar med nedvärdering av kristna och den vita rasen.
Terrordådet av en IS sympatisör riktat mot homosexuella på en gayklubb i Orlando nyligen borde få skygglapparna att ramla. ”En ensam galning” heter det, trots att islams radikala fundamentalism består av galningar.
Den egentliga förklaringen till denna dubbelmoral, med skygglappar och att alltid stryka invandrare medhårs oavsett handling, är politikernas behov av röster.
Här har miljöpartiet varit mycket framgångsrikt, för under deras humanitära förkläde finns mycket att avslöja.
Vår kulturminister Alice Bah Kuhnkes tidigare förehavanden borde granskas lika väl som Mehmet Kaplans terroristkontakter.
Hon har under sin karriärvandring mot toppen haft kontakt med de flesta muslimska organisationer av betydelse, de har utgjort hennes plattform. När hon var generaldirektör för ungdomsstyrelsen så gödslade hon generöst Sveriges unga muslimer (SUM) med skattepengar. Bakgrunden till denna givmildhet handlar bara om tjänster och gentjänster!

Hela det västerländska samhället har hos islams fundamentalister och dess anhängare blivet en projektionsyta för egna tillkortakommanden och med hat och förakt mot vår livsstil.
Eftersom politiker och journalister inte själva bor i förortens områden möter de inte trygghetsförstörare och kriminella, utan sitter tryggt på sin moraliska piedestal och predikar om värdegrund för oss andra.
Politiker möter oftast väluppfostrade och välutbildade som Allendes minister och lojala ja-säjare i sin tjänsteutövning. Inga högljudda romer finns i deras trappuppgångar.
Dock har en viss förändring under sista tiden ägt rum hos politiker och även på ledar-och debattsidor, för ständig stenkastning mot räddningspersonal, poliser och brända bilar går inte lika lätt att sopa under mattan som andra kriminella aktiviteter. Då har man dristat sig till uppdelning i skötsamma och icke skötsamma medborgare.
Hos vänsterintellektuella kulturarbetare med filmkonsulenten Baker Karim i spetsen är motståndet mot andra förklaringsmodeller än utanförskap till förkastliga handlingar ännu stort. Insikten om att utanförskap också kan handla om djävulskap kommer aldrig att nå fram till dessa berikande kulturarbetare.
De pratar ofta om vikten av att bryta normer i sitt skapande, men jag förstår inte varför det bara är våra västerländska normer som skall brytas, aldrig invandrarnas egna?

Hederskultur skyddas av mångkulturens paraply

Nu var det dags igen. En kvinna knuffades den 11 juni 2016 ner från 7:e våningen i Uppsala, hon överlevde fallet, men vårdas för mycket allvarliga skador.
Veckan innan fick vi läsa om en liten flickkropp som hittades nergrävd i Hökarängen, en ensamkommande flicka från Afghanistan, som med all sannolikhet blivet utsatt för hedersmord.

”Hederskultur är ett begrepp för kulturella mönster som inskränker fri-och rättigheter med hänvisning till närståendes heder. Hedersförtryck är när hederskultur utövas med personer som inte själva omfattar hederskulturens värderingar” (Wikipedia).

Hederskultur förekommer bland flera religioner. I Sverige är islam mest framträdande för detta medeltida förtryck.
Enligt FN så uppskattas att minst 5000 kvinnor i världen varje år mördas i hederns namn, en siffra som troligen är i stor underkant.
Ett stort mörkertal råder i Sverige om antalet kvinnor som drabbas, ingen myndighet har ansvar för statistik.
Så snart det gäller brottsliga gärningar utförda av utlandsfödda så är statistiken bristfällig, till skillnad från annan statistik där vi får besked ner till minsta decimalkomma. Samma förhållande råder kring massinvandringens totala kostnader.
Vänsterns vanliga bortförklaringar är att smeta ut denna barbariska sedvänja med hedersförtryck på alla svenskar, speciellt vita män, som alltid får stå i skottgluggen.
Skillnaden är dock stor, när svenskfödda män misshandlar och mördar kvinnor, står inte släkten runt omkring och hejar på. Det är en enskild handling, som kan ske inom alla samhällsklasser.
Vänsterns förkärlek för att skylla brottsliga gärningar på andra är stor, för individen tillhör ett kollektiv och har inget eget ansvar. Bakgrunden är en ovetenskaplig sörja av kulturmarxism och Freuds lära.
Jag blir gång på gång bedrövad över att se våra mångkulturella, vänsterliberalers oförmåga att se sin egen skuld till att flickor får fortsätta att ”ramla” ner från balkonger.
De har under lång tid, gång på gång, välsignat invandrarnas kulturella identitet, som därigenom fått besegra våra medborgerliga fri-och rättigheter.
Sista exemplet är inom gränspolisen i Skåne, där en muslimsk man åter vägrar skaka hand med kvinnor.
”Vi skall bejaka mångfalden” säjer polisinformatör Eva Gun Westford enfaldigt. Förmodligen med gedigen genus-och dialogutbildning på sitt CV.
Att ständigt hålla detta skyddande paraply över invandrares brott mot lagfäst jämställdhet är att sanktionera beteendet och låta det få fortsätta.
Dessa rödgröna partier som kallar sig feministiska är ett hån mot alla kvinnor och unga som hindras i sina livsval av medeltida sedvänjor. Bortförklaringarna haglar och blir de utan fäste, så klämmer dessa talföra apostlar i med att ”vi får inte stigmatisera förorten”.
Nalin Pekgul, fd. s-politiker, kämpar mot islams fundamentalister, men det gör man inte ostraffat enligt den socialdemokratiska partistyrelsen, så hon fick gå. Oron för uteblivna röster i förorterna blev för stor.
Regeringens feministiska utrikespolitik är lika ihålig som partiernas feministiska profil, det är främst ett medel för UD:s karriärister som vill bredda vägen till FN:s smörgåsbord.
Nu satsas det stora belopp på forskning, information och utbildning om hederskultur/förtryck.
En betydligt effektivare och billigare åtgärd i stället för utbildning är utvisning!
Tänk om det från dag 1 efter ankomst till Sverige gjordes klart för alla nyanlända vad svensk lag innebär och att utvisning omedelbart sker för upprepade och svåra brott mot våra lagar och regelsystem. Likaså att föräldrar med barn under 18 år som vid upprepade tillfällen gör sig skyldiga till våldshandlingar, direkt åker ut med sina odågor.
Invandrarnas döttrar hålls hårt i hederns namn, men deras gossar får löpa amok utan skam.
Efter några avskräckande exempel skulle Sverige se helt annorlunda ut. Det är ett språk som nysvenskar bättre förstår, än tafatt konsensusdialog.
Diskussion pågår om begreppet hederskultur skall bytas ut mot skamkultur, men med ständigt bortförklarande och skamlös vänster lär det nog aldrig bli verklighet i enfaldig svensk mångkultur.

Protester mot bilderbergarnas hemlighetsmakeri

Nu är det dags igen. Årets Bilderbergsgrupp har tre dagars möte i Dresden, dit 130 av världens elit inom finans, politik, media och industri är inbjudna.
Syftet är samverkan mellan Nordamerika och Europa om ekonomi och politik, även om det sistnämnda sker indirekt.
Bilderberggruppen har alltid omgivets av stort hemlighetsmakeri, inga officiella protokoll finns, från detta slutna sällskap.
Namnet Bilderberg kommer från Oosterbeek i Nederländerna, från ett hotell med namnet de Bilderberg, där det första mötet ägde rum 1954.
Jag undrar om finansminister Magdalena Andersson, som i år är inbjuden, kommer att tala med lika hög stämma, som här hemma om att alla måste betala skatt, även de globala storföretagen under mötet?
I Rapport (2016-06-07) fick vi åter reda på (efter att vi knappt hade hämtat oss från Panama skandalen) att åtta av våra stora, globala företag var nolltaxerade.
Därför är det inte konstigt att SKL (Sveriges kommuner och landsting) nyligen aviserade om nödvändiga skattehöjningar, som hårdast drabbar de minst bemedlade, när massinvandringens nota skall betalas.
När man tar del av löneutvecklingen över tid så förstår jag varför inga protokoll kommer till allmänhetens kännedom.
Fram till 70-talet var löneutvecklingen parallell mellan arbetare och kapitalägare, men sedan sköt kapitalägarnas kurva i höjden.
”Min klass vann” sa miljardären Georg Soros.
Han som vill att allt fler så kallade flyktingar skall ljuga sig in i Europa. Migranter som vill till västs välfärdssystem, har fått en skrift på arabiska med anvisningar hur det enklast kan gå till, som finansierats av Soros imperium.
Baktanken är att de offentliga och skattefinansierade välfärdssystemen skall braka ihop av sin egen tyngd, för då blir arbetarna i den nedre löneligan spakare, när konkurrensen om jobben ökar.
Ekvationen är mycket enkel, om en del får mer, får andra mindre och motsättningar mellan marginaliserade grupper ökar.
Då får politikerna alibi för mer övervakning och demokratiska rättigheter kan minskas i smyg.
Denna utveckling är en del planen för att förverkliga den nya världsordningen, där nationalstaterna med sin historia och kultur skall utplånas.
Samma ekvation råder om maktfördelning, nationalstaternas makt måste minskas om en global världsregering skall kunna uppnås.
Sverige och Tyskland är framgångsrika länder också i välfärdsminsking eftersom denna åderlåtning av våra pengar till största delen beror på deras humanitet mot andra som önskar ett bättre liv. Samtidigt kan profiten öka med svarta löner och grovt utnyttjande av både utländsk och papperslösas arbetskraft.
Att 50 % av de som ansöker om asyl saknar asylskäl enligt internationella konventioner, verkar inte påverka våra mångkulturella politiker. De är bara den globala finansiella elitens marionettdockor.
Tysk media berättar att förbundskansler Angela Merkel nu inte vet om hon vågar delta i årets möte, eftersom kraftig kritik mot hennes deltagande har skett på hemmaplan.
Det nya partiet Alternativ för Tyskland (AiF) skriver följande om Bilderberggruppens möten: ”Här fastställer man kursen för den politiska och ekonomska utvecklingen och underminerar de nationella parlamentens demokratiska arbete.”
Hon har nu börjat inse att hennes politiska framtid kan vara i fara och tidigare stolta uttalande om flyktingkaoset ”Wir schaffen das” måste nu efterföljas av ett ”nicht.”
Konsekvenserna efter invandrares övergrepp på kvinnor under nyåret i Köln trasslade till retoriken.
Fjäskeriet för den bångstyrige Erdogan i Turkiet har inte varit framgångsrikt, så EU lovar nu miljardbidrag till arabländer som Tunisien, Jordanien och Libanon för att de skall vara behjälpliga med att minska migrantströmmarna till väst. Förmodligen blir dessa karriärister i Bryssel blåsta även här.
Jag tror att de nu tack vare Europas alla föraktade och sk. främlingsfientliga partiers framväxt, måste börja stå på egna ben så inte karriären faller ihop som ett korthus. Kanske suckar de i lönndom över otyget med demokratiska val.
Men den finansiella globala eliten ligger säkert steget före i planering, precis som tjuven och vad som avhandlas och bestäms på Bilderberggruppens möte i år, om detta vet vi inte ett smack.
Min misstanke är att översyn av marionettrådarnas hållfasthet står på bilderbergarnas dagordning, där svaga trådar måste ersättas av nya och mer hållfasta.

Sjukskatt är inte hälsovinst, utan resultatet av regeringens irrfärd

”Den ena handen vet inte vad den andra gör”, verkar vara resultatet av regeringens politik, eller snarare brist på sådan.
Sjuktalens ökning > 2010 oroar regeringen, förmodligen inser ministrarna att något måste göras, helst något som framhäver den rödgröna ideologin, som att stoppa den bortre gränsen för sjukskrivning.
Eftersom det inte var så lyckat, kom troligen något ljushuvud bland ministrarna på, att vi vältrar över 25 % av sjukpenningskostnaden efter 90 dagar på arbetsgivaren.
Att studera fakta och titta i backspegeln efter tidigare reformers utfall är inte den rödgröna regeringens starka sida, för här är det ideologin som måste gynnas.
Medfinansieringen för arbetsgivaren som infördes under 2005 var utan effekt vid senare utvärdering.
Däremot fick alliansen införande av en bortre tidsgräns för sjukskrivningar positiv effekt på sjuktalens minskning, men negativ på socialdemokratins ideologi.
Fakta beträffande sjukskrivning är att det är offentlig sektor med kvinnor i spetsen som står för den största ökningen, där de psykosociala diagnoserna numera ligger i topp.
Dagens 10,1 sjukdagar/person och år vill regeringen minska till nio. Detta mål är redan uppfyllt på den privata sidan.
Socialförsäkringsminister Annika Strandhall talar inte längre om ”medfinansiering” utan någon käck konsultgosse har väl viskat ”hälsovinster” i henne öra, trots att den utlovade skattesänkningen för friskare personal inte på långa vägar kommer att täcka dessa merkostnader, för främst de små och medelstora företagen, där de nya jobben skall skapas.
Flertalet långtidssjukskrivningar beror inte på ”arbetsgivarens alla farliga arbetsplatser” som var mantrat under 80 – och 90-talen. Det handlar ofta om ärftliga och kroniska sjukdomar.
Jag kan inte se någon hälsovinst eller minskning av långtidssjukskrivningen för den som har cancer eller lider av andra kroniska sjukdomar, som sakta kan försämras med tiden.
Det glättiga och det mer positiva ordet ”hälsovinst” framstår mer som ett hån mot oss som är drabbade.
Detta förslag kommer bara att leda till ökad selektering på arbetsmarknaden, med diskriminerande bortsortering av arbetssökande som tillhör riskgrupper.
Ålder, övervikt, ärftliga sjukdomar, tidigare sjukhistoria och farlig fritid blir varningsflagg för arbetsgivaren och betydligt mer tid måste ägnas åt bakgrundskontroll.
Min erfarenhet, efter drygt 40 år, som sjukgymnast är att många hårt drabbade patienter är mycket duktiga arbetstagare med hög arbetsmoral trots sina skavanker.
Vi är vana att bita ihop och gnäller inte över minsta krämpa och är inte hemma på måndag efter en festlig helg.
Under slutet av 80-talet tjänstgjorde jag under några år som sjukgymnast på en vårdcentral, efter många års arbete med förlamade patienter inom rehabilitering för personer med neurologiska skador eller sjukdomar.
Chocken blev mycket stor.
Jag lärde mig snabbt att en avbruten rygg gnäller mindre och kämpar betydligt mer än en spänd för att åter komma tillbaka i arbete.
Jag lärde mig också snabbt att det fanns betydligt fler och farligare olämpligheter än arbetsgivarens arbetsplatser.
Olämplig ekonomi, olämpligt missbruk, olämpliga tonårsungar, olämplig make/maka, olämplig kondition, olämplig fritid osv, men då som nu var det skygglappar som gällde för makthavarna.
Orsaken till de skenande sjuktalen var att regeringen ville frisera arbetslöshetsstatistiken genom att sortera bort lågpresterade från arbetsmarknaden, främst genom förtidspension.
Tack vare symbiosen mellan politiker, facket och sjukvården lyckades de en tid med detta konststycke, men sedan föll detta korthus ihop av egen orimlighet och tyngd.
Utländska medier ifrågasatte hur Sverige med världens bästa arbetsmiljö, kunde ha de högsta sjuktalen? De skattefinansierade bidragen var inlåsningseffekt precis som för invandrarna i dag.
Vad de helt förnekade var att alla sjukskrivna inte ville rehabiliteras och vad de lika envist förnekar i dag, är att alla invandrare inte vill integreras. Lathet och smarthet är okända begrepp på Rosenbad, trots att politiker och fackpampar inte tillhört de rappaste på arbetsgolvet.
Min misstanke är att regeringen nu är desperata i sin jakt på pengar till massinvandringen, för att vara bäst i den humanitära klassen inom EU är mycket kostsamt.
Kanske måste mer pengar fram till det mycket generösa studiestödet på 9.100 kr/månad för invandrare och nyanlända som står längst bort från arbetsmarknaden, vilket de flesta gör. Studenter får däremot nöja sig med en 1000 lapp i bidragsdel från CNS.
”I Sverige får man bidrag, behöver inte arbeta” var en vanlig kommentar från utlandsfödda patienter med undermålig skolgång, under de tio år då jag ansvarade för länets postpoliomottagning.
För att vara riktigt säker på att inga svenskfödda kan komma i fråga så har regeringen bestämt att den sökande till denna givmildhet skall ha varit arbetslös under minst 6 månader och ha bristfällig skolgång helst utan både högstadie- och gymnasieutbildning. (I Sverige är grundskola med högstadiet obligatoriskt, men ej gymnasiet)
”Många invandrare är ju så fattiga”, sa kunskaps- och gymnasieminister Aida Hadzialik när hon äntligen höjde rösten. ”Bidraget behövs som morot för att locka outbildade invandrare till studier.”
Att det finns många andra som är fattiga och blir allt fattigare i landet finns inte på agendan.
Enligt pensionsåldersutredningen har fattigdomen tredubblats hos pensionärer > 75 år från 1975-2014. Det finns inga pengar till att hjälpa pensionärerna sa finansminister Magdalena Andersson nyligen. Dagen efter skjutsade hon in 18 miljarder extra till migrationsverket som jobbar på löpande räkning, nu följt av 60 nya miljarder…
Förmodligen har vår kunskaps-och gymnasieminister aldrig tagit del av den resultatlösa miljardrullningen för reformerna med etableringslotsar, coacher och SFI bonus.
Med tanke på att alltför många invandrare är analfabeter eller har ringa skolgång, så lär det nog dröja innan de kommer fram till högskolenivå, men syftet är väl nu som tidigare att enbart frisera deras trista arbetslöshetsstatistik. Argumentet om arbetsgivarens motvilja mot krångliga efternamn börjar nu bli väl genomskinligt, precis som de farliga arbetsplatserna.
Kanske börjar nu den humanitära stormaktens makthavare, att skruva på sig när 70 % av väljarna enligt Demoskops undersökning anser att invandringen är och varit för stor.
Att Sverige är sämst på integrering och har minst okvalificerade jobb inom hela EU enligt OECD, verkar heller inte bita på ministrarna.
Generositet och givmildhet kostar och innebär snålhet och åderlåtning mot andra, men att sätta sprätt på andras pengar är ju socialismens bärande idé.
Jag vet för jag var med under 68-års studentrörelse, men nyktrade till redan 1975, när forskning på det föraktade NASA om litiumceller/månraketsbränsle räddade livet på min hjärtsjuka dotter. Då förstod jag att allt hänger samman. Inget är svart eller vitt utan snarare grått, för sanningen är mer besk än söt.
Vi är många som upptäckt att politikernas floskler om framtida lönsamhet med massinvandringen aldrig kommer att realiseras, det är främst ett medel för den politiska karriären.