Månadsarkiv: maj 2016

Populist javisst!

I Sydsvenskan (2016-05-01) skrev kolumnisten Carl Rudbeck bland annat följande om gräsrötter som tröttnat på att vara bortglömda av politiker och som gör uppror genom att rösta på fel parti. En utveckling som skett i hela Europa.

”Dessa missnöjda bildar inte brevlådeföretag i Panama utan tar sin tillflykt till en allt högljuddare och argare populism. De känner sig maktlösa och vanligen med rätta. Eliten klarar sig alltid. Den ger varandra fina jobb med höga löner och fördelaktiga pensioner som tillåter detta nya frälse att köpa privat och förstklassig utbildning, trygghet och vård som den råa hopen inte längre ens vågar drömma om”.

Förstår att jag tillhör både populisterna och den råa hopen.
Men för att bli helt säker så måste jag först slå upp ”populism” i Wikipedia.

”Populism (från latinets populus ”folk”) politisk rörelse som vädjar till folket och sunt förnuft samt angriper en politisk eller social elit, ofta utan grund i en speciell ideologi.”

Men ordet populism används ofta nedsättande av eliten (politiker, media, kultureliten, företrädare för fackföreningar, organisationer, kyrkan, vänsterintellektuella, kapitalägare, välbeställda med flera).
Jag förstår däremot inte varför vi som lever våra liv i strävsamhet utan större åthävor, går till jobbet, eller förtvivlat kämpar för att få ett, betalar vår skatt och kan skilja på mitt och ditt och ställer upp för våra nära och kära skall kallas för ”den råa hopen” och inte den falska eliten med sin dubbelmoral?
Det är väl inte konstigt att vi till slut blir förbannade när vi ser denna eskalering av orättvisor.
Politiker som inte levererar vad de lovar inför valen, trots att de under förra året drev in 1740 miljarder i skattekronor från arbetare och företagare.
Bostadsmarknaden fungerar inte, polisen ids knappast registrera vardagsbrott, skolan håller inte måttet, resultaten sjunker som en sten i internationella mätningar och långa vårdköer är mer regel än undantag, fattigpensionärerna ökar och gamla sätts på undantag.
Det är alltid vi som får betala och får ta de negativa konsekvenserna av felaktiga politiska beslut, finanskriser och invandringens astronomiska kostnader.
Trots att det är vi som bär upp hela samhället och håller produktionsapparaten i gång. Det är bara inför valen vart fjärde år som vi uppmärksammas med fagert och inställsamt tal.
Därför växer populisternas skara, när rättvisan åderlåts och landets egna medborgare alltid får betala, men själva sätts på undantag.
Från sin moraliska piedestal eliten på oss tittar ner, men till min glädje ser jag hur deras piedestal börjar svaja alltmer.

Eliten globaliseringen ärar, medan folket nationalstaten värnar

Tecknaren bakom signaturen Bard gjorde för några år sedan en mycket träffande teckning i Dagens Nyheter.
Inne på banken står flera bankers Vd och småpratar. Inrusande kommer en liten, arg bulldog i dåvarande Anders Borgs skepnad.
Varvid SEB:s Vd Annika Falkengren ropar; ”Var inte rädda, han är inte farlig, han kommer bara in och skäller lite ibland…”
Jag tror inte att nuvarande finansminister Magdalena Andersson har några större resurser inne på banken. Utanför brukar tonläget vara högre för att ge sken av handlingskraft inför oss väljare.

I dag är den politiska karriären ofta ett medel för att nå målet med betydligt bättre inkomster i det privata näringslivet och självklart biter man inte den hand som framöver skall ge försörjning.
Detta förekommer inom alla partier, men jag tror att socialdemokraterna leder denna liga med Göran Persson, Anders Sundström, Ulrika Messing, Björn Rosengren för att nämna några.

Bakgrunden till bank- och finanskrisen 2007-2008, som började i USA:s bolånemarknad, har flera orsaker. Mellan 50-100 miljoner (Wikipedia) människor förlorade sina hus, sina besparingar och jobb både i USA och senare i Europa.
En orsak som oftast blir bortglömd är att i hela västvärlden hade produktivitetsökningen sedan 70-talet endast gått till kapitalägarna. Innan dess var kurvorna för inkomstökning mellan arbetsgivare och anställda parallella. Men efter 70-talet rusar kapitalägarnas vinstkurva i höjden, medan arbetarnas ligger stilla.
”Min klass vann” säjer miljardären Waren Buffey!

Samtliga politiker ljög och sa till arbetarna att håll igen löneanspråken så jobben inte försvinner utomlands och så att företagen får råd att investera.
Det blev precis tvärtom för både vinster och investeringarna skedde utomlands i globaliseringens kölvatten, för där var arbetskraften både billigare, mer foglig och saknade motsträviga fackföreningar.
Följden blev att i västvärlden minskade köpkraften, arbetslösheten ökade, liksom kapitalägarnas vinster.
Problemet var att det då samlades för mycket overksamma pengar i bankerna.
Då kom kapitalägarna, bankerna i symbios med politikerna på ett fiffigt botemedel: lån.
I USA började lånekarusellen med billiga huslån, så kallade surprimlån till invånare, som saknade säkerhet och återbetalningsförmåga, därmed var grunden till finanskrisen ett faktum.
Bolåneinstituten var mycket uppfinningsrika och sålde snabbt lånen vidare i nya förpackningar till andra finansiella aktörer. Man räknade precis som i dag med ständig värdeökning på bostadsmarknaden.
När räntan höjdes och värdeökningen stannade av och föll, så vaknade långivarna och våra politiker till.
Bankerna måste räddas till varje pris och räddningen blev skattepengar från arbetarna.
Mantrat som politikerna denna gång prånglade ut var att ni har levt över era tillgångar!
Sanningen var tvärtom, det var politiker och kapitalägarna som levt över sina tillgångar, inte vanligt folk.
Följden av denna åderlåtning av skattepengar blev hårda besparingar, neddragningar med vittgående konsekvenser först i USA, sedan till Baltikum, Island och många sydeuropeiska länder.
Grekland är ett paradexempel på båg, fiffel, nepotism, korruption bland politiker och eliten.
De betraktar sig som världsmedborgare, träffar mest varandra och ja-säjare och slipper möta tung vardag där motsättningarna ökar mellan marginaliserade grupper, som tillhör förlorarna både i globaliseringens och i migrationens kölvatten.
Flyktingkrisen och massinvandringen från Mena länder och Afrika kom senare mycket lägligt.
Under det humanitära förklädet med lovsång till mångkulturen finns också en annan agenda.
Fackföreningarna i Nordeuropa var och är ännu alldeles för starka och den svenska modellen med kollektivavtal har nu börjat ifrågasättas. När fler slåss som jobben så kan lönerna sänkas.
Nystarts- och instegsjobb lovprisas från högerhåll.
Problemet i Sverige är att vi har minst okvalificerade jobb inom hela OECD och är sämst på att integrera invandrarna.
Därför har politikerna försökt slå dunster i oss att många av invandrarna är högutbildade, vilket inte är sant.
Analfabeter och invandrare med bristfällig skolgång var snarare regel under mina yrkesår beträffande rehabilitering för utlandsfödda.
Därför är föraktet och fördömandet så stort från eliten och politikerna mot partier i hela Europa som vill värna om nationalstaten och landets egna medborgare.
För då kan migrationsvinsten minska och ett herrskap och tjänstefolkssamhälle få sämre möjligheter att utvecklas.
Om vi röstar fel, så placeras vi genast i gruppen lågbegåvade, dumma, globaliseringsrädda och främlingsfientliga medborgare.
Hjälper inte dessa beskyllningar så fortsätter eliten med förakt, utfrysning, rasiststämpeln, islamofobi och suckar i lönndom över demokratins fria val. Enda trösten är politiker som deras pålitliga säkerhetsvakter.