Två falanger inom migrationspolitiken, en ond och en god?

I SVT:s undersökning om svenskarnas inställning till åtstramning av asylpolitiken (Rapport 2016-03-20) ansåg 70 % av de intervjuade personerna att det var nödvändigt, för att klara av integrationen av de som redan fått uppehållstillstånd och för bestående framtida välfärd.
Personer som var negativa till åtstramningen motiverade sina åsikter med att Sverige är ett rikt land och måste fortsätta att vara ett föregångsland i humanitet. Precis samma argument som jag under många år fått höra från mina utlandsfödda patienter.
Fattigpensionärer, bostadslösa, arbetslösa, hemlösa och alla andra som befinner sig längre ner på den socioekonomiska trappan verkar inte finnas i deras värld.
Varför inte införa en ruta att kryssa i på deklarationen, om ett valfritt procenttal för högre skatteuttag, som skall öronmärkas för finansiering av invandringen?
Men jag är rädd att anonym gåva från egen plånbok inte har samma attraktionskraft som att få skriva sitt namn på en lista mot främlingsfientlighet i dagspressen, för då kan alla se hur god jag är.
I Sverige finns det två falanger, en som är baserad på folkhemmets ideal, att arbeta och göra rätt för sig, att inte ligga samhället till last. Personer som tillhör den falangen har förstått att välfärdssystemen baseras på skatteuttag och då måste alla som kan bidra. Solidaritet med världens alla fattiga skall främst ske genom bistånd och hjälp på plats.
Jag själv tillhör den kategorin, lågavlönad, ensamstående, två barn som ofta krävde sjukhusvård, arbetade heltid, utan VAB dagar under småbarnsåren.
Med den bakgrunden är det svårt att tycka synd om dagens alla livspusslare och även om kvinnan från Somalia bestämt säjer ”Du inte förstå, jag har man, två barn, jag kan inte jobba…..” och som regel behövde de det inte heller.
Den andra kategorin har arv från kulturmarxisternas filosofi, den återfinns främst inom kulturvänstern och ultraliberaler, där alltför många seglat fram på en räkmacka och med rätt partibok och korrekta åsikter kunnat segla upp ända till regeringsnivå, trots att deras kompetensnivå oftast är låg.
Deras samhällssyn utgår från mänskliga rättigheter, allas lika värde, gränser skall i princip bort och vi skall vara solidariska med alla flyktingar och fattiga som önskar ett bättre liv i Europa.
Sverige skall vara ett moraliskt föredöme och andra som inte håller med är främlingsfientliga och rasistiska.
Vår statsminister har det inte lätt, när väljare flyr tvingas han prata om ”andrum för svenskt flyktingmottagande” medan hans regeringskollega Fridolin kommenterade att åtstramningen var ”skit” precis som tidigare nederlag beträffande Bromma flygplats och förbifart Stockholm.
Jag begriper inte hur man kan sitta i en regering och gång på gång tala om vilka dåliga beslut den fattar och samtidigt själv trycka på ja-knappen?