Mors cykel och Frankfurtskolans filosofi

1967
”Nu har flickorna varit hemma, för Ester susa nyss förbi på cykeln” utbrast Greta, vår grannfru, när mor energiskt trampade förbi, med våra nedtagna flygblad på pakethållaren.
I brukssamhället där hemmet låg fanns fyra anslagstavlor, en på bruket, en vid kyrkan, en vid stationen och en uppe i samhället där arbetarvillorna stod, som mor befriade från budskapet ”USA ut ur Vietnam” och ”Stöd FNL”. Till råga på allt hade vi satt upp våra affischer mellan kyrkans plats och nykterhetslogens.
Både jag och min syster var engagerade i vänsterns studentrörelse under ungdomsåren.
Min syster planerade för en resa till Kuba och skulle hjälpa Castro med sockerrören i landet, som blev befriat från det kapitalistiska oket.
Något krångel uppstod dock med visum, så hon kom aldrig i väg, till fars och mors stora glädje.
Jag gick på utbildning i Göteborg, men ägnade mycket tid på Andra Långgatan, där vi unga inom VUF (vänsterns ungdomsförbund) lätt löste världsproblemen och textade plakat och banderoller till nästa demonstration på avenyn och samlade tomater till ambassadör Hollands besök.
”Känner Ni stanken från Enskilda banken”, ”Tage och Geijer, Lyndons lakejer” ropade vi i kör och när vi hade värmt upp våra röster tillräckligt högt, klämde vi i med ”Nicolain ska ha däng.”
Jag nyktrade till redan 1975 och förstod plötsligt att allt hänger samman, inget är svart eller vitt utan grått, i komplicerade mönster som påverkar varandra.
Detta uppvaknande föranleddes av rymdforskning från det förhatliga Nasa, vars litiumceller blev bränsle i minipacemaker, vilket räddade livet på min nyfödda och svårt hjärtsjuka dotter.
Vänsterns självsäkra gossar, oftast från bortskämd medelklass, försökte övertyga arbetarklassen om att bli globala marxister och få dem att upptäcka hur deras moral med Luther och Jantelag, satt dem i klistret.
Om allt detta gamla skräp kunde raseras, så skulle en ny värld etableras!
Framgången uteblev dock, för mor hade fullt upp i kyrkan och höll på med bullbaket till midsommarfesten, medan far torka näven på blåblusen och sa; dom nyktrar nog till med tiden…
Vår övertygelse bottnade i Frankfurtskolans läror om allas frihet och lika värde. Den skapades under 30-talet av intellektuella, som ville bredda den marxistiska analysen in i samhällets alla vrår, med målet ett paradis på jorden.
Frankfurtskolans män och kvinnor blev sura över att arbetarna inte förstod att slänga av sig det kapitalistiska oket och göra revolution.
Revolutionen måste då hjälpas på traven, när tröga arbetare struntade i de kulturmarxistiska kraven. Arbetarna på bruket gillade i stället disponenten, landet och lagen med kristna och traditionella ideal.
Frankfurtskolans män och kvinnor avfärdade både fakta och forskning. De betraktade vetenskapen bara som ett verktyg i politikernas tjänst, som ansågs vara kapitalets body guards och folkets fiender.
Efter avslutade studier var steget mycket kort till fiendesidan och banken luktade nu riktigt gott, för dessa självsäkra gossar. Personlig vinning kom oftast före moralen hos dessa blivande globetrotter. De predikade om global solidaritet, oavsett befrielsehjältarnas folkliga svek.
Den vite mannen i väst fick bli symbol för förtrycket av minoriteter, som kvinnor, barn, sexuellt avvikande och invandrare, helst från främmande kulturer.
När dumheter utförs av dessa förtryckta var de alltid utan skuld. Detta överdrivna hänsynstagande har även bidragit till kränkthetskultur, där eget ansvar sattes i buren.
Herbert Marcuse var en Frankfurtskolans stora tänkare, många var också judar, som fick fly till USA under kriget.
Därigenom blev kulturmarxismen tongivande under kommande studentrevolter både i USA och i Europa.
Denna filosofiska riktning bidrog sedan till att tak och väggar byggdes i åsiktskorridoren. För i den korridoren är ideologi, viktigare än verkligheten och grupptrycket har cementerat den, trots stor sprickbildning.
I dag går skiljelinjen åter mellan nationalister och gynnade globalister, som reser kors och tvärs runt jorden och kan utnyttja världens brister för egen vinning.
Under deras humanitära förkläde, kan mycket döljas av ego- och särintressen.
Samtidigt ser de ner på oss andra, som inte förstår de visionära målen.
Vi betraktas mest som globaliseringsrädda, lågbegåvade, ja rent ut sagt som dumma individer!
Trots att det är vi som i vår vardag ser konsekvenserna av den fria rörlighetens följder, när både Schengen och Dublin gått sönder.
Kanske tig eller tyck som vi, kan bli en framtidsparodi på dagens demokrati?
Etablissemanget vill nu snabbt vända blad och bara se framåt, när flyktingpolitiken havererat, men jag bara undrar vart mors gamla cykel tog vägen?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *